Ur Bonniers Månadshäfte

Min man

Inför Carl Larssons 60-årsdag 1913, blev Karin ombedd att skriva en liten artikel i Bonniers Månadshäfte med titeln "Min man". Den står här till höger i sin helhet.

Men först ett urklipp ur ett brev som Karin skrev till sin mamma Hilda.

Söndags afton.

Lilla Mor!
Kan du tänka dig att jag dessa dagar varit upptagen med att skrifva uppsatser till Idun och Bonniers Månadshäften om min herre och man!
Ja det skulle också bara vara i egenskap af din dotter jag skulle våga mig på det, så förtjusande som du skrifver, Mor lilla!
Barnen förklara emellertid att de ej vill hafva en literär mor, som är försvunnen hela dagarna och jag har låft dem att icke författa några skrifverier mer, om ej då Carl fyller 70 eller 80 år.

 

Förlovningen

I sin berättelse om "Min man" börjar Karin med Carls frieri på bron över floden Loing i Grez. Hon ger en fin bild över hur livet just i ett enda ögonblick förändrades.
Detsamma gällde för Carl Larsson. Han skriver i sina memoarer angående förlovningen med Karin: "både jag själv och alla de andra funno i mig en alldeles ny människa och en annan konstnär".

– – – – –

Håll nu till godo med Karins fina tidningsartikel…

MIN MAN.

En solig söndag för trettio år sen, i Gréz-par-Nemours, mitt på den gamla bron över den lilla floden Loing, som kommer ringlande från Fontainebleau-trakten, förbi de kända målarkolonierna Barbizon, Marlotte, m. fl. med minnen från Millet, Carot, bröderna Goncours, Murger och många andra, sade Carl Larsson några ord, som gjorde att jag för första gången såg att skogen verkligen var grön, och vilka blevo orsaken till att jag nu av "Bonniers Månadshäften" blivit ombedd att skriva om ”Carl Larsson i sitt hem”.
Det kan ju tyckas att jag är närmast till det, men, men – – –
Att han är den raraste huskatt, veta ju alla som sett huru kärleksfullt han ritar av varje vinkel och vrå i sitt hem, så att, som en österrikare en gång yttrade: ”Förr bodde Dryader i skogens trän, men Carl Larsson ser dem i varje stolsben.”
Kanske är det också hans ängslan att låta ett ögonblick fladdra obegagnat förbi, som gör, att han griper första bästa motiv, och som kom honom att i ett par års tid sitta i Madame Chevillons lilla trädgård i Gréz, och måla den ena akvarellen efter den andra, endast vändande sig runt om på sin målarstol, i stället för att som sina amerikanska och engelska kolleger begiva sig på jakt efter motiver, lastade med tunga bördor av inventiösa målargräjor, och ofta ej återkomma med annat resultat av sina ansträngningar, än den utrökta pipan.
En annan förklaring på hans stora produktionsförmåga är att han aldrig slappt drar ett streck på måfå, utan ständigt däri målmedvetet nedlägger hela sin energi.
Detta gör också, att han vid varje avslutat arbete, sjunker tillsammans av trötthet, som efter den kraftigaste kroppsliga ansträngning, och fast föresätter sig att nu vila ut ett tag.
Nästa morgon börjar samma historia om på nytt ...
Men det var ej om min man som konstnär jag skulle skriva.
Detta är dock litet svårt att komma ifrån, då hela familjens intresse vänder sig kring Fars arbete.
Skall jag kanske berätta, att jag aldrig sett en sur min eller fått ett ovänligt ord då det varit fråga om de annars så prövande hushållspengarna; att han mycket lätt blir ”topp tunnor” rasande när familjens hammare ej ligger på sin rätta plats, men att han blir lika fort god igen (när han hittar den där han sist lagt den).
Tråkig är han aldrig.
Ibland, då vi skola sätta oss till bords, och jag tänkt bjuda på någon godbit i hans smak, få vi höra honom i telefon från skolhushållet i Falun dit han vandrat över bergen.
Också för långresor, bestämmer han sig lika hastigt.
En morgon satte vi oss i vår släde för att fara till närmsta by och bese något ”gammalt antikt”, som en bondgubbe trodde sig kunna slå mynt av, men befunno oss i stället påföljande afton i Berlin.
För närvarande är min man fullt upptagen med att rita, måla och etsa av, samt att i sirligt gratiös rytm svänga om med Gunlög, vårt första lilla barnbarn, en ny ”Eufrosyne" ...
Och än lyser skogen lika grön här uppe i Dalarne, som en gång för trettio år sen i en liten bondby ner i det soliga Frankrike.

Karin Larsson.