Karin Bergöö i Morup

text och bild Curt Fröberg

Gott Nytt År
Så här till nyår kan det kanske passa med en bild på en kyrkklocka: ”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten…” Den här klockan finns i Morups kyrka i Halland. Och hit kom konststuderanden Karin Bergöö sommaren 1881, ett år innan hon skulle träffa sin blivande man, konstnären Carl Larsson.

Inskrift:
AT SOLEN NU UPGÅR, HWAR BÖR TIL ARBETET ILA
AT HON GÅR ÅTER NER, OCH MENSKAN SKAL SIG HWILA
AT GUDSTIENST HÅLLAS MÅ, OCH FOLK SIN GUD ÅKALLA
AT SAMMANKALLA HJELP, NÄR ELD WILL ÖFERFALLA
AT BÅDA DÄT EN SJÄL, FRÅN KROPPEN TAGS TILL GUD
AT LIK I IORDEN GÖMS, DÄT TECKNAS MED MITT LJUD

-------

Min resa till Morup

Tillsammans med min gode vän Kenneth och med Karin Bergöös brev i handen, kom jag en vacker sommardag till Morup i Halland. Efter att för kyrkvaktmästaren berättat om Karins äventyr i Morup, fick vi klättra upp i kyrktornet. Där fanns inga helgon! men en fin utsikt, och jag kan förstå att det vid oväder kan vara aningen hemskt däruppe.

Med många möten med människor och platser då jag följt i Karins fotspår, är just Morup en de mer minnesvärda upplevelserna. En välvillig kyrkvaktmästare som visade oss kyrktornet, hela kyrkan och kyrkoherdens bostad (nu församlingshem) där Karin bodde några dagar i augusti 1881.

Nu till Karins fantastiska berättelse.

”…på lördagsmorgon träffade jag gumman som jag bor hos på fiskläget (Träslövsläge) hon hade en biljet med sig från en fröken Petterson, prästdotter från Morup…” skriver Karin och berättar att hon tidigare träffat ”fröken Petterson” som heter Anna och som är dotter till kyrkoherden i Morup. På biljetten stod en inbjudan till Karin att komma till Morup.

Och några dagar senare är det dags för Karin att resa till Morup som ligger någon mil söder om Varberg. Hon ämnar åka med postvagnen, men är osäker på om hon verkligen ska få åka med. Och så följer Karins fantastiska berättelse om hur hon duperar kusken:

Det gäller att bjuda till för att få åka postvagn:

”Kl. 6 (på morgonen) gick jag från Fiskläget för att möta postvagnen vid stora landsvägen der jag fick stå en half timme i hällregnet och vänta på densamma, pigan var med mig med mitt målarskrin, jag var mycket rädd att ej få komma med och draperade min regnkapa så stiligt som sig göra lät med uppskörtade kjortlar och höll min paraply så att alla knapparna i mina handskar syntes, för att imponera på kusken, vagnen kom, jag bad ödmjukt men dock med en värdighet som ej tillät ett nekande svar att få följa med till Morup och snart skakade jag iväg i sälskap med en gammal fru som lånte mig en kappa att lägga bakom ryggen och som blef sjösjuk till och med af att åka.”

Morup

Karin kommer till Morup och på förmiddagen får hon titta sig runt i kyrkan: ”hvarvid jag uppe i tornet fick reda på några gamla helgon som jag fick löfte att måla utaf.”

Karin blir kvarbjuden över natten och de har en trevlig kväll. ”Dagen derpå regnade det och blåste så som det endast kan regna och blåsa här. Jag gick dock till kyrkan för att måla, de voro mycket intresserade derutaf så att det altid var någon hos mig för att se på, något som jag var mycket tacksam för enär blåsten åstadkom alla möjliga slags hemskheter i tornet bland klockorna och i rostiga dörrar.”

Karin blir kvar en natt till och hinner så bli klar med sin ”studie” och reste glad i hågen därifrån med fickorna fulla av kakor. Men… ”Det var ej utan att jag skämdes litet att möta badgästfröknarna när jag kom farandes till Warberg med en full kusk och en försupen postelion.”

Och jag undrar: Var tog hennes ”studie” vägen? Någon tid senare skriver Karin och berättar: ”På eftermiddagen i dag och på hela dagen i går har jag setat inne och smörjt ihop en liten tafla, riktigt nätt och treflig som jag tänker gifva Anna Petterson, jag tycker det vore roligt eftersom de voro så vänliga emot mig.”

Vart tog Annas tavla vägen

Efter mitt äventyr i Morup vidtog ett strävsamt arbete vid datorn och i arkiv. Som att läsa detektivromaner, men mycket roligare. Anna Pettersson gifte sig med Gustav Österlund. Han var assistent vid Kungliga Telegrafverket och Anna telegrafist en tid i Göteborg, men så en dag flyttar de till Lindesberg där Gustav blev postmästare och Anna satt i postkassan. De hade inga barn och de gick bort på 1930-talet. Och jag undrar: Var finns den tavla som Karin målade åt Anna? Hänger den på någon vägg någonstans?

Curt
PS: Mer om Karins sommar i Varberg finns att läsa längre ner på den här sidan.

-----------