Carl Larssons födelsedag

Carl Larsson 60-år

Den 28 maj 1913 fyllde Carl Larsson 60 år.
Få människor i vårt land, om ens någon, har varit en sådan superkändis som Carl Larsson. När han fyllde 60 år den 28 maj 1913 gav veckotidningen Idun ut ett helt tidningsnummer för att hylla Carl.
Vilken av vår tids kändisar skulle kunna få något sådant att hända. Att en veckotidning under en vecka tog bort all annan text och enbart i hela tidningen skrev om en enda person.
Nå det är några sidor reklam och annonser i slutet, men av tidningens 31 sidor handlar 25 om Carl Larsson och det finns inga andra artiklar.
Häruti kan du läsa Karins lilla berättelse om Carl som inte äter kalvkött, så vida Karin inte presenterar det som får eller kyckling o.s.v.
Vidare kan du läsa Georg Paulis berättelse om Carl i Gréz. Elin Wägner skriver om Karin, men inte ens Elin Wägner tycks ha förstått Karins betydelse som skapande konstnär utan ser henne som en betydelsefull hustru och modell åt Carl.
Ja, här finns mycket att läsa om Carl och Karin. Tidningen finns digitaliserad av Göteborgs Universitetsbibliotek.

Till tidningen Idun

carl larsson 60-år

I landets alla tidningar hyllas konstnären Carl Larsson.
Bilden är ur Stockholmstidningen 1913-05-28 och texten under bilden börjar: "Idag gå från millioner hem lyckönskningar till hemmet i Sundborn. Husfadern där fyller år, ett av de runda årtalen…"

Sorgens år i Örebro 1862

Sorgens år

År 1882 var ett sorgens år för familjen Bergöö. De bodde då i Örebro. En stad med ungefär 7500 invånare.
Den 25 maj föddes Karins lillebror. En liten gosse som dog samma dag av ”konvulsioner” (kramptillstånd).

sorgens ar

Den 17 september dog Karins morfar, Lars Sahlqvist 52 år gammal av kräfta i magen.

sorgens

Och den 30 oktober dog Karins lillasyster, Elsa, ett år och sju månader gammal av Pelssjuka (Diphtheria) lika med difteri.

sahlqvist

I Död och begravningsboken står det ibland diphtheria, ibland pelssjuka eller strypsjuka, men det lär vara samma sjukdom, för oss mer känd som difteri. Pelssjuka för att det ser ut som päls i halsen. Strypsjuka för att halsen svullnar igen och kväver.

Så tog jag mig för att titta efter hur det var året 1862 med barnadödligheten i Örebro. Det skulle jag nog inte ha gjort. Det är lätt att ta illa vid sig. Året 1862 var i Örebro inte enbart sorgens år för familjen Bergöö, utan förmodligen för alla örebroare.

Döda barn under 7 år i Örebro 1862

Jag har studerat Död och begravningsboken för Nikolai församling i Örebro och räknat döda barn under sju år 1862. Här är det skrämmande resultatet jag kom fram till.

Difteri                                               43
Luftrörsinflammation             29
Mässlingen                                   16 ofta med lunginflamation
Lunginflammation                      8
Hjärinflammation                       6
Maginflammation                       5
Allmän svaghet                            5
Tarminflammation                     5
Konvulsioner (kramp)              4 ibland med för tidigt född
Hjärnvattusot                               2
Lungsot                                             2
Tvinsot (Atrophi)                         2
Bronkit                                              2
Bukhinneinflammation           1
Inflammation i luftstrupen    1
Invärtes slag                                  1
Syfilis                                                  1
Gulsot                                                1
Ej uppgiven orsak                       6

Summa                                        140 döda barn

Med reservation för att jag missförstått någon uppgift eller en smärre felräkning.

Tilläggas kan att 15 av barnen inte var mantalsskrivna i Örebro. Det fanns de vars föräldrar var på tillfälligt besök eller som tillfälligt arbetade i staden men var mantalsskrivna på annan ort.

För ett barn stod det så här: "o.ä. flickebarn af okänd moder från icke uppgiven församling". Och det fanns ett barn till utan uppgiven mor. Det var på den här tiden tillåtet för kvinnor att föda barn utan att uppge sitt namn eller härkomst.

Totalt var det 209 människor som dog i Örebro (mantalsskrivna här) 125 av dem var barn under 7 år det året

Förmodligen var barnadödligheten inte lika stor i hela landet, men vid den här tiden fick man räkna med att cirka en fjärdedel av alla födda barn dog innan fem års ålder.

Curt
Annonserna i inlägget är från Nerikes Allehanda.

Ur Bonniers Månadshäfte

Min man

Inför Carl Larssons 60-årsdag 1913, blev Karin ombedd att skriva en liten artikel i Bonniers Månadshäfte med titeln "Min man". Den står här till höger i sin helhet.

Men först ett urklipp ur ett brev som Karin skrev till sin mamma Hilda.

Söndags afton.

Lilla Mor!
Kan du tänka dig att jag dessa dagar varit upptagen med att skrifva uppsatser till Idun och Bonniers Månadshäften om min herre och man!
Ja det skulle också bara vara i egenskap af din dotter jag skulle våga mig på det, så förtjusande som du skrifver, Mor lilla!
Barnen förklara emellertid att de ej vill hafva en literär mor, som är försvunnen hela dagarna och jag har låft dem att icke författa några skrifverier mer, om ej då Carl fyller 70 eller 80 år.

 

Förlovningen

I sin berättelse om "Min man" börjar Karin med Carls frieri på bron över floden Loing i Grez. Hon ger en fin bild över hur livet just i ett enda ögonblick förändrades.
Detsamma gällde för Carl Larsson. Han skriver i sina memoarer angående förlovningen med Karin: "både jag själv och alla de andra funno i mig en alldeles ny människa och en annan konstnär".

– – – – –

Håll nu till godo med Karins fina tidningsartikel…

MIN MAN.

En solig söndag för trettio år sen, i Gréz-par-Nemours, mitt på den gamla bron över den lilla floden Loing, som kommer ringlande från Fontainebleau-trakten, förbi de kända målarkolonierna Barbizon, Marlotte, m. fl. med minnen från Millet, Carot, bröderna Goncours, Murger och många andra, sade Carl Larsson några ord, som gjorde att jag för första gången såg att skogen verkligen var grön, och vilka blevo orsaken till att jag nu av "Bonniers Månadshäften" blivit ombedd att skriva om ”Carl Larsson i sitt hem”.
Det kan ju tyckas att jag är närmast till det, men, men – – –
Att han är den raraste huskatt, veta ju alla som sett huru kärleksfullt han ritar av varje vinkel och vrå i sitt hem, så att, som en österrikare en gång yttrade: ”Förr bodde Dryader i skogens trän, men Carl Larsson ser dem i varje stolsben.”
Kanske är det också hans ängslan att låta ett ögonblick fladdra obegagnat förbi, som gör, att han griper första bästa motiv, och som kom honom att i ett par års tid sitta i Madame Chevillons lilla trädgård i Gréz, och måla den ena akvarellen efter den andra, endast vändande sig runt om på sin målarstol, i stället för att som sina amerikanska och engelska kolleger begiva sig på jakt efter motiver, lastade med tunga bördor av inventiösa målargräjor, och ofta ej återkomma med annat resultat av sina ansträngningar, än den utrökta pipan.
En annan förklaring på hans stora produktionsförmåga är att han aldrig slappt drar ett streck på måfå, utan ständigt däri målmedvetet nedlägger hela sin energi.
Detta gör också, att han vid varje avslutat arbete, sjunker tillsammans av trötthet, som efter den kraftigaste kroppsliga ansträngning, och fast föresätter sig att nu vila ut ett tag.
Nästa morgon börjar samma historia om på nytt ...
Men det var ej om min man som konstnär jag skulle skriva.
Detta är dock litet svårt att komma ifrån, då hela familjens intresse vänder sig kring Fars arbete.
Skall jag kanske berätta, att jag aldrig sett en sur min eller fått ett ovänligt ord då det varit fråga om de annars så prövande hushållspengarna; att han mycket lätt blir ”topp tunnor” rasande när familjens hammare ej ligger på sin rätta plats, men att han blir lika fort god igen (när han hittar den där han sist lagt den).
Tråkig är han aldrig.
Ibland, då vi skola sätta oss till bords, och jag tänkt bjuda på någon godbit i hans smak, få vi höra honom i telefon från skolhushållet i Falun dit han vandrat över bergen.
Också för långresor, bestämmer han sig lika hastigt.
En morgon satte vi oss i vår släde för att fara till närmsta by och bese något ”gammalt antikt”, som en bondgubbe trodde sig kunna slå mynt av, men befunno oss i stället påföljande afton i Berlin.
För närvarande är min man fullt upptagen med att rita, måla och etsa av, samt att i sirligt gratiös rytm svänga om med Gunlög, vårt första lilla barnbarn, en ny ”Eufrosyne" ...
Och än lyser skogen lika grön här uppe i Dalarne, som en gång för trettio år sen i en liten bondby ner i det soliga Frankrike.

Karin Larsson.

Den första april 1909

Ett brev från Karin till mamma Hilda 1909

Thorsdagen den 1 April

Lilla älskade Mor!

Tänker du verkligen presenta mig ännu mera öfverdrag! Kära älskade lilla Mor en sådan ovärderlig gåfva kan jag visst icke säga nej till. Men har du verkligen låtit väfva det för min och icke för din egen skull för i så fall väntar jag gerna till nästa gång du får någon väf i ordning.
Vi äro nu i Sundborn mitt uppe bland lim och oljemålande målarjannar och målarpyttsar. Skola få det litet uppsnyggat till Påsk. Här ligga drifvorna meterhöga utanför knutarna och som det snöar oupphörligt skulle de snart vara dubbelt så höga om det icke samtidigt töade och smälte.
I dag är det första April och jag skall naturligtvis som alltid Pappa förr i verlden narra någon af mina ungar att ”det går en stor katt på taket”. Jag har ingen lust att arbeta mitt uppe i det här bråket och har bara hållit på med att plantera om mina blommor och att baka pepparkakor.

Helsa flickorna och Bergöös.
Din
Karin.

 

ett brev

Ett brev betyder så mycket.
Bild: Hilda Bergöö

En gravsten samt Hilma & Maria Stenström

Två frågor

Jag undrar om någon av er läsare kan svara på dessa frågor. Minns någon den här gravstenen. Bilden är fotograferad av Sam Lindskog och ska enligt uppgift vara från Hallsbergs kyrkogård. Lars och Maria Christina Sahlqvist var Karins morfar och mormor.
Lars Sahlqvist dog 1862. Tre år innan familjen Bergöö flyttade till Hallsberg. Han var handelsman i Örebro och är enligt Nikolai död- och begravningsbok begravd vid Nikolai kyrkogård i Örebro.
Maria Christina dog 1898. Hon flyttade enligt husförhörslängden till Hallsberg 1874. Enligt begravningsboken för Kumla begravdes även hon vid Nikolai kyrkogård i Örebro.
Men tydligen har det rests en sten vid Hallsbergs kyrkogård trots det. Det tycks mig lite märkligt, men så kanske gick an att göra.
Gravstenen tycks inte finnas kvar på kyrkogården.
Bilden har jag hittat på Digitaltmuseum och tillhör Örebro läns museum.

Vet ni något om det så hör av er via vår kontaktsida (HÄR)

frågor

Örebro läns museum   -   Digitalt Museum
Fotograf Samuel Lindskog

Ny uppgift.

Ulrik Jansson har granskat bilden och säger att det inte är Hallsbergs kyrkogård.
Till Bilden från Örebro läns museum står att den är från Hallsbergs kyrkogård, men jag tror att Ulrik har rätt.
Jag lutar åt att det är Nikolai Kyrkogård, också kallad Södra kyrkogården, i Örebro

Curt

Senaste nytt

Nu är det avgjort. Eftersom Ulrik påpekat att bilden inte är från Hallsbergs kyrkogård mejlade jag en fråga till Örebro kyrkogårdsförvaltning. Svaret lyder:

Gravstenen finns kvar och är en sk blivande kulturgrav, dvs den kommer att stå kvar och gravplatsen ska ej återupplåtas till någon annan utan det är Örebro kyrkogårdsförvaltning som äger den.
Gravplatsnumret är kvarter B nr 96 på Nikolai (kallas också södra i folkmun) kyrkogård i Örebro.

De har också skickat med en enkel kartbild var stenen står och den står ner mot Oscaria huset och järnvägen, så då vet jag att bilden är från före 1913 då Oscariahuset byggdes.

Curt

Den andra frågan berör systrarna Stenström.

Hilma och Maria Stenström var kusiner till Karins mamma och till Elise Sahlqvist. De kom till Hallsberg på 1880-talet för att arbeta vid Elise Sahlqvists hattfabrik. De bodde från början hos Elise, men flyttade 1911 in i municipalhuset i Hallberg, där O.A. Olsson var handlare.
De var ogifta, bodde tillsammans och kallades ofta för systrarna Stenström.
Nu undrar jag om det finns någon som minns dem eller har hört något om dem. De bodde kvar här i Hallsberg livet ut. Hilma dog 1932 och Maria 1939.
Begravningsannonsen är ur Svenska Dagbladet 1939-10-20

frågor
Maria

På begravningsannonsen namnges fyra brorsöner.

Hilma och Maria Stenström hade två bröder som båda under en tid arbetade som bokhållare i Bergöös affär i Vita huset i Hallsberg.
Ludvig Stenström blev senare anställd vid Folkbanken i Hallsberg. Det är hans son Yngve, som nämns i annonsen. Yngve studerade juridik i Uppsala och blev såå småningom kanslichef i Göteborg.
De andra tre brorsönerna är söner till Viktor Vilhelm Stenström. Viktor gifte sig med en kusin, Hilma Stenström. Inte Hilma här ovan utan Karins kusin Hilma som i barndomen bodde i Lerbäck och var dotter till Adolf Bergöös syster Mathilda och Karins mammas kusin Clas Stenström.
Viktor och Hilma bodde efter att de gift sig i Filipstad. De hade de tre sönerna, Helmer, Ernst och John.

Svar
1939 när samling ska ske på Järnvägshotellet inför Maria Stenströms begravning jobbade mina föräldrar där. Pappa som servitör och mamma i köket.
Hälsningar  Lille-Mor Lindholm

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Karin och Carl.

Tecknaren och målarinnan

Tecknaren Carl Larsson och målarinnan Karin Bergöö gifte sig på försommaren 1883. Karin hade då bott närmare ett år i Frankrike innan hon tog tåget hem för att förbereda sitt bröllop.

Carl Larsson hade lämnat in några målningar till Salongen i Paris och ville avvakta för att se om de blev antagna. Han hade också en del illustrationer som måste bli färdiga.

Om en av målningarna på Salongen skrev Norrköpings tidningar 1883-05-04 följande:

Tecknaren och målarinnanCarl Larsson: ”På landet”, en hönsgård mellan murar, synbarligen ett hafsverk, som den ärade artisten slungat fram för att få vara med, vilket han väl eljest svårligen kunnat under sina alla beställningar av illustrationer.

De var tydligen inte så imponerade av Carl Larssons målning, men Carl fick revansch. Två av de inlämnade målningarna gav honom tredje klassens medalj. Det finaste en debutant på Salongen kunde få.

Bohuslänstidnigar1883Belöningar å Paris-salongen. Enligt meddelande till Göteborgs handelstidning från Paris har – utom skulptören Hasselberg – även Carl Larsson erhållit medalj för en tavla "På landet".
Ur  Bohusläns tidningar 1883-06-01

Båda målningarna köptes av Pontus Fürstenberg, svensk konstsamlare och mecenat

Tecknaren

Den här målningen av Carl Larsson, som Norrköpings Tidningar inte uppskattade lär ha sålts vid Parissalongen 1883 till en privatperson i Kanada. Och det var nog inte den som gav Carl medaljen, utan en eller två andra målningar.

Nå, Carl kom efter till Stockholm för att för första gången träffa sina svärföräldrar och för att gifta sig med Karin. Någon större uppståndelse var visst inte det. För tidningarna ordade inte så mycket om den saken.

Vad nytt
… och den utmärkte tecknaren Carl Larsson med målarinna Karin Bergöö. Båda de nygifta paren avreste strar (strax kanske det ska vara) till utlandet.
Ur Bohusläns Tidningar 1883

Som synes, här liksom i andra tidningar får de endast några korta rader. Det ska ta ytterligare en tid innan Carl blir den stora konstnär, som han blev.

Men visst är det lite roligt att Carl kallas tecknare och Karin målarinna. Jag undrar vad Carl tyckte om det?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Hilda flyttar

Hilda flyttar in i vita huset i Hallsberg

I ett brev till Karin berättar Hilda om att hon nu flyttat in i det gamla hemmet i Hallsberg. Hon har då bott och varit skriven i Stockholm sedan 1891.
Enligt tidigare brev är det tydligt att hon är i Hallsberg en tid innan hon flyttar in i sin lägenhet. Kanske bodde hon i någon annan lägenhet eller hos Per och Anna, medan det rustades i hennes "gamla hem".

Här nedan är första sidan ur brevet avfotograferat från originalet som finns i Uppsala Universitetsbibliotek. Därefter, till höger, hela brevets text.

Hilda

Några förekommande namn

Hilda är Karins mor
Per är Karins bror Gift med Anna (Böö = Bergöö)
Anna Håkansson född Stenström är Karins kusin. Hon är gift med Pontus Håkansson och de bor i Mariedamm.
Stina gift Bather är Karins syster, som bor i Wimbledon.
Karin som fått brev av Esbjörn är Per och Anna Bergöös dotter och Esbjörn är Karins yngsta barn.
Anna (på slutet om sängar och sängkammare) är Anna Wilhelmson som är "sällskapsdam" åt Hilda. Anna är syster till konstnären Carl Wilhelmson.

Okt. 4 Hallsberg 1906

Älskade Karin.
I går din dag, den tredje okto: flyttade jag som ämnat var åter in i det gamla hemmet och här sitter jag nu i glänsande solsken och omgifven af all vänlighet och godhet. Målare, plåtslagare, snickare m.fl. manspersoner, Pers deribland, du kan inte tro hur innerligt snäll Per är och hur han vill göra allt bra här för mig. Han är så rart intresserad derför och mycket som jag tycker ej behöfs säger Per "Jo vist"! vist också det målas och kan du tänka han har låtit ändra (tagit ner) en vägg, en hel vägg och gör så att ingång till Closs blir på annat ställe än i sängkammarn och det är jag innerligt tacksam för, och Per gör det så gladt. Vattenledningstratten var mycket snuskig så jag framställde om jag möjligen kunde få en ny. Per nekade ej men trodde det skulle vara förenat med omständigheten rörläggare och tocke men jag nämde att det gjorde <???>wärlden i Stockholm, dyrt trodde Per men så kom målarn 6.50 kostade tratten och målaren log åt den fruktade rörläggaren och sade "det sätter jag dit på ett ögonblick och genast telefonade han (Per) efter Closs och slasktratt är jag så tacksam för, ja! jag är nog så gränslöst tacksam för allt må du tro.
Anna Håkansson är i Stockholm för sina ben fötter och Anna Böö för sina händer så gubbarne Pontus och Per äro ju gräsenklingar. Per var hos Pontus i går och i morgse sade Per lite bekymrad till mig "Snälla Mamma om Söndag vet jag inte hur Mamma skall få någon mat jag har bjudit några herrar till middag" då jag bad honom ej vara orolig för den sak, nu kan jag börja få koka lite sjelf, att målarn håls i köket gör inget men Per sade så snällt att han tyckte det var för snart, men Gud ske lof och tack, nu så reda Anna och jag oss.
Målar Anderson sade då han frågade mig om färg och jag sade att jag ej har stort färgsinne "det var märkvärdigt och Per och Karin (menande dig och Per) som ha så bra färgsinne. Lönnarna i trädgården glänsa grant gula i solen -- det är så herrligt. Per hade bref af Stina i dag de må väl säger hon fastän de ha bråk med handtverkare, till dig och Stina mina första bref från det gamla hemmet.
Kära du jag kom nyss att gå upp på gästrummet och fick då se att sängarne stå bak o fram. Jag hade frågt Anna om bräderna vid fötterna voro isatta? Ja svarade Anna! Pytt. Nu fick Carl ingen "soflycka", skulle jag tro. Han sade mig en gång att utan fotbräden fick han ingen soflycka".
Karin var mycket förtjust och glad åt Esbjörns bref. Med ett ord då och ett då har detta hopkommit -- från
Moder.
Anna W:sons sofrum blir gamla sängkammarn och Kabinettet kallas Anna W:sons förmak. Hon tycker det är ståtligt värre!

Januari 1883

Fortsättning på de två senaste inläggen.

Brev från Karin i januari 1883

Att brevet är från januari 1883 måste vara sant, trots att Karin daterat det "Paris den 12 december". Men eftersom hon böjar med att berätta några ord om vad hon gjort på nyårsaftonen, kanske hon menade den 12 januari.

Ur brevet, angående julfesten 1882

Har jag icke talat om vår Julfäst? Jag hade min blåa klädning som var mycket bra för tillfället. Jag tog bort rosätten der bak och gjorde rysch deraf kring halsen (rysch och spetsar som på ärmarna och det vann klädningen mycket på.) bakvåden draperade jag upp ungefär så här* så att det hela föll mera enkelt och rakt, icke så mycket veckat och skrynklat som förr.
Dagen före fästen var jag aldeles uppsvullen på den ena sidan af kindbenet (troligtvis en följd af plomberingen) för att få det att gå bort, masagerade jag och bultade på det aldeles förfärligt hvilket hade till följd att det på Julaftonen var ännu mer uppsvullet. Jag fick gå med omslag af varma kryddor hela dagen så att på aftonnen var det tämligan bra. Birger var der med sin unga fru, en förtjusande liten söt Spanska. (Jag var så jaloux på Carls vägnar att icke också han fått en Spanska.) Någon hade frågt henne hvilken hon tyckt bäst om af de Svenska fruntimren och då hade hon svart ”mademoiselle Larsson”. Detta talar jag ju bara om emedan jag vet att mamma tycker det är roligt höra allt möjligt. Carl talte om det för mig, samt att alla hans kamrater kom och gratulerade honom. Juldagen var det regnigt och grått väder, vi voro mycket trötta efter att ej hafva kommit hem förr än kl. 6 på morgonen.

* I originalbrevet är det förmodligen en teckning.
--------

Kommentar

Ja, mer om festen får vi inte veta av Karin, men på juldagsmorgonen åt de frukost hos Spada som varit festarrangör:

Ur brevet, angående frukost på juldagen

Spadas frukost bestod af öfverlefvor från Julaftonnen, kall gås, rökt lax, anjovis och brånvin, till det varm potatis, äggröra ost och frukt. Fru Bloch som förut varit hos herrskapet Starks var värdinna. Servietter finge vi klippa oss af silkespapper. (Ja har jag talt om allt detta förut så får mamma förlåta mig.) Der hölls tal under middagen, sjöngs efter kaffet och mot qvällen toge vi oss till och med en liten sväng.

Kommentar

Ja, så mycket om julfesten 1882 fick vi här inte veta, men julen 1884 firade de i Grez och från den festen får man, om man vill, veta mycket mer. Den festen har Spada omsorgsfullt beskrivit i Svenska dagbladet och dessutom i en bok som kom ut ett antal år senare.

Spadas berättelse om julen 1884 kan ni läsa här: TRYCK på bokomslaget så kommer du till Spadas berättelse om julen i Grez 1884. (Ett utdrag ur boken Svenska Paeriser-konstnärer i Hvardagslag: P.A. Norstedt & söners förlag.

januari 1883
Spada (vilket lär betyda värja) var en synonym för Johan Christian Janzon, som vid den här tiden var Stockholms Dagblads korrespondent i Paris.

-------

Ett brev från Karin

Brev från Karin inför julen 1882

Ett brev betyder så mycket. På hösten 1882 förlovar sig Karin och Carl i Grez-sur-Loing. Under vintern när alla konstnärer lämnat Grez anser Karin och Carl att de inte ensamma kan bo kvar på pensionatet. Förlovade par kunde inte på den tiden vara tillsammans utan ett s.k. förkläde. Därför flyttar Karin in till ett hotellrum i Paris som hon delar med konstnärskollegan Julia Beck. Carl däremot, som har mycket illustrationsarbete att utföra, bor kvar i Grez och jobbar.

Inför julen 1882 – Karins första jul skild från sina föräldrar – funderar hon över hur julen i Frankrike ska bli. Karin skriver i brev hem:

Paris den 20 December 1882.

Mina kära älskade Föräldrar!
En glad Jul!

I går gick jag förbi en bod der det stod en stor klädd Julgran, och det "fjed" litet i mina ögon vid tanken på att jag ej får hafva alla mina kära här hos mig.
Julaftonnen skola vi vara på en skandinavisk fest, arangerad af ”Spada* ". Carl kommer visst också att rita några cartonger*. Jag vet ej om det kommer att blifva något helglikt, jag tror det mer kommer att likna en vanlig bal (jag kommer att hafva blåa sidenklädningen). Det är meningen att det ej skall blifva så mycket folk, endast ”Artister och deras fruntimmer” (dit jag får räkna mig). Jag hisnar när jag tänker på alla Carls kamrater som komma dit, jag är lika rädd för dem som Emma Löwstedt var då hon skulle presenteras för sin svärmor.
I dag har jag varit ute och köpt mig en Julklapp, nemligen en muff, tack käraste derför, den är brun, som min mössa (kostar 24 francs).
I somras virkade jag en sort schal som jag nu sändt till Carls Mor samt skrifvet och önskat dem en glad Jul. Carl tyckte så mycket om det, och det gjorde mig så glad. Han talade om att han sjelf i hela sitt lif endast fått en endaste Julklapp och det var en Karamell väl inlindad och påskrifvit ”Carl”, som en corporal vid andra gardet så behändigt kastade in genom dörren en Julafton.
Åt Stina* testamenterar jag uppdraget att krusa papperet till Julskinkan.
Skulle jag önska mig en Julklapp så vore det en bulle sirapsbröd, refbensspjell och rödbetor.
Och så farväl mina kära Föräldrar. Eder, syskon, cusiner, vänner och bekanta, önskar jag alla en glad Jul.

Gud signe Eder beder

Karin.

*Spada, Johan Christian Janzon, född 1853, död 1910, var en svensk journalist. korrespondent i Paris för Stockholms Dagblad under signaturen Spada. Janzon följde med stort intresse den svenska konsten i Paris under 1880-talet.

* Kartonger. Teckningar, ofta skämtsamma och ibland med text av ”Spada”, som brukade sättas upp på väggarna vid fester.

* Stina är Karins 10 år yngre syster

Brev

God Jul

Och några bilder från Bergöövåningen:
Ovan en detalj
Ett gammalt julkort
En julgran
Och lite Karin inspirerat

brev
Brev

Inför jul i Paris 1882

Jultankar

Karins jultankar där hon bor i Paris tillsammans med Julia Beck, medan Carl bor kvar i Grez-sur-Loing. De är nyförlovade.

Karins funderingar en söndagsmorgon den tredje eller tionde december 1882.

Huru vi skola få det i Jul veta vi ännu ej, troligtvis kommer det att på Julaftonen blifva någon skandinavisk fest. Min duk har jag ej hunnet mycket på. Jag vet ej vart dagarna taga vägen här i Paris, här är så långa afstånd att man tager bort sin mesta tid med att springa på gatorna. I går gick hela min dag med att sitta på ett omnibustak, samt på vår matkrog.
Du måste gifva mig en riktig beskrifning på hvad alla skola få till Julklapp, eller kanske det ’ej blir några Julklappar i år’, som det alltid heter. Ni skola väl som vanligt vara hos moster Ida?

Ehuru man ännu ej har tecken till snö, är här ändock ganska Jullikt, det ligger helg i luften. Julmarknaden är redan börjad och granar bjuds ut öfverallt. Nu på ett par dagar har regnet upphört, det evinnerliga regnet som man nästan hade förlorat allt hopp om att det någon gång skulle taga slut.

Ur Karins brev till sin mamma

jultankar

En omnibus på den tiden var en stor vagn dragen av hästar och som gick från hållplats till hållplats, efter en turlista. Ungefär som vår tids stadsbussar.

jultankar

Konstnär okänd

Kunde det ha sett ut så här på matkrogen?

Och tänk så slående lika Karins liv 1882 är vårt, nästa 140 år senare. Bråttom; springa på gatorna; inga julklappar i år, som det brukar heta; julmarknaden har REDAN börjat o.s.v.

Elise har en tavla på väggen

Elise

Elises bostad

Bilden här ovan visar hur Elise bodde. När bilden tagits vet jag inte. Men det som för mig är mest intressant med fotografiet är tavlan som sitter på väggen, nämligen Karins målning från Rydboholm. Den målning som nu hänger i Bergööska huset i Hallsberg och som jag haft med här på Karinbloggen två gånger tidigare.

Här (I mobil längst ner) följer en uppförstoring och där kan man också se att hon hade ett fotografi på Karin med ett barn i famnen.

Se här, Karins målning 1

Se här Karins målning 2

Tryck på bilderna om du vill se dem större

Bilen från Hallsbergs kommuns bildarkiv

Elise Sahlqvist

Elise eller Lisen som hon ofta kallades startade 1884 en fabriksliknande verksamhet i Hallsberg. Då var de några som sydde hattar för hand, men snart inskaffades symaskiner och pressmaskin. På våren 1886 var där, enligt Nerikes Allehanda, ett dussintal personer engagerade i fabriken. Tidningen kallar den då för Hallsbergs hattfabrik. Verksamheten växte och i ”Post och inrikes tidningar” sommaren 1888 står det att läsa att Elise Sahlqvist kommer att ”för afsalu tillverka stråhattar och idka modehandel under firma Elise Sahlqvist”.

elise 2

Today

Today

We have just received an email from Marja in Russia today. She admires Carl Larsson and his family. She thanks for our website.

In my bad English, but I want to thank you for the email with a fantastic picture of Carl and Karin.
Carl and Karin who look like "hippies".

 

I hope we will soon be able to create our site in English.

Curt
PS: Hjälp mig gärna att göra min engelska bättre.

Today

Karins spis

Spis som leksak

spis

På besök hos Zorns i Mora strax efter julen 1897 skriver Karin I ett brev till mamma Hilda i Stockholm:

”…jag glömde tala om huru glad jag blef att återse min lilla spis, den väckte alla gamla barndomsminnen, då vi hade så roligt med den Hilmorna Lindström och Stenström. Jag kunde endast ej förstå att den blifvet så liten. Men hvad jag väl kände igen alla pannorna.”

Hilma Stenström är Karins kusin. Hon bodde i Lerbäck. Någon Hilma Lindström i Hallsberg är inte funnen, men i Lerbäck fanns det två. Kanske var det en av dem som var med Hilma Stenström till Hallsberg. Eller hade Karin med sig spisen till Lerbäck?

Och trots att spisen är i barnstorlek gick den tydligen att använda. Från skoltiden i Stockholm skriver Karin:

"Jag bad pappa då han var här, att jag skulle få hit min spis, men det är väl ej värt, det blefve väl ej något kokat utaf."

Och så undrar man hur de lekte med den. Eldade de i spisen och lagade mat? Förmodligen. Karin var 10 år när Hilma Stenström flyttade till Lerbäck, så vid den åldern ska de väl kunna hantera en spis.

Spisen som Karin lekt med hemma i Hallsberg kan man idag se på Carl Larsson-gården i Sundborn.
Tack för att vi fått låna bilderna.

spis 2

Bilderna på spisen är från Carl Larsson-gården.
Fotograf: Per Eriksson
www.fotografpereriksson.com

-------

Bie

Bie – en kurort

Från somrarna 1863 och 1864 finns några brev bevarade från Karins mamma Hilda till Karins pappa Adolf, som då vistades i Bie.

Adolf befinner sig alltså på kurortsanstalten Bie, som ligger norr om Katrineholm. Tyvärr finns inte hans brev bevarade. Men av Hilda får vi veta en del om hennes äventyr, men här har jag bara tagit ut det som direkt handlar om Bie.

Hilda skriver:
”Tack för ditt brev !
Att det gladde mig talar jag ej om. Det vet du nog, men att du saknar sällheten af ett öppet liv tycker jag alldeles inte om kära du. Det måtte väl vara bättre nu? Jag ryser hvar morgon när jag vaknar, vid tanken på dina ”öfverhalningar” Stackars min gubbe!”

I nästa brev skriver Hilda:
”…ditt bref fick jag i dag på sängen, tack derför. Du ska få det du önskar. Jaså min vän du kan gå och gälla för en fri och ledig ung man der utan ring, men det verkar väl ej så länge det, ty din ring är för säkerhetsskull undaninlagd.”

Det sjätte brevet Hilda skriver till Adolf i Bie är daterat den sjätte juli 1863. Breven där innan är odaterade. Hilda skriver från Söderbärke dit hon rest med lilla Karin och med sin mamma Maria Christina Sahlqvist:
”…det börjar skymma så jag ser ej och Posten går tidigt i morgon. Karin sänder 2 4 5 pussar till sin pappa…

Och nästa brev från den 16 juli, skriver Hilda, även då från Söderbärke, men då är Adolf hemma i Örebro:
"Hur är det med dig min kära vän som är lemnad åt ditt öde under det jag far ikring bygden och flackar..."
"…Kära goda Gubbe vi ha varit skilda åt så länge, länge. När det lider mot qvällarna så kommer hemlängtan öfer mig..." "Farväl min vän. Karin sofver godt. Hon har litet hosta och snufva stumpan."
"Tänk på oss och skrif till din

Hilda"

Från sommaren 1864 finns ett brev från Hilda till Adolf bevarat. Även den sommaren är Adolf i Bie. Hilda är i Örebro med Karin och en nästan nyfödd Per. Hilda skriver den 23 juli 1864:
” I dag på förmiddagen erhöll jag ditt bref. Innerligt tack derför min vän. Våra barn fingo sin del af hälsningarna, men som ”Peter Reinhold” ej var riktigt väl morgnad, upptog han dem mindre nådigt. Karin var istället desto mer förtjust. De äro Gud ske lov friska båda… Karin har lärt sig en ny bön som hon tänker glädja sin Pappa med att läsa då han kommer hem.”

Längre ner i samma brev skriver Hilda:
”Jasså du uppvaktar unga fruar med Bouqetter, men jag unnar eder båda det goda ni kunna hafva av varandra. Dig som har en gammal hustru hemma unnar jag all courtisera en Ung Fru. (Dock måste jag erkänna att jag gerna skulle vilja se dig lägga i dagen, de för mig okända och hittills oupptäckta egenskaper af Courtiser.) Henne unnar jag ersättning, (betvivlar att det är någon) som första gången åtskild från sin man med hvilken hon är van att sällskapa. Säg henne att jag deltar i hennes öde af erfarenhet ehuru jag börjar bli litet härdad nu, men skämt åsido så hälsa henne.”

Jag har satt lite punkter och komman, för att underlätta läsningen. Hilda skriver ofta flera meningar utan vara sig punkt eller komma.

I blogginlägget innan skrev jag om min resa till Vaxholm och om Karins målning från Rydboholm. På väg till Vaxholm tog jag en mindre omväg förbi Bie, där några rester från brunnstiden finns kvar.

Här följer ett antal bilder från Bie, där en stackars sjuk Adolf Bergöö bodde under minst två somrar. Trycka på bilderna för att se dem bättre.
–         Curt
HÄR finns det mer att läsa om Bie

Bie
En karta över anläggning satt på en vägg

Bievatten

Kinesiskakallan Kinesiska källan: Ett av två byggnader som finns kvar i Bie. På en skylt intill kan jag läsa: "Den större källan, den Kinesiska, gav vatten till kallbadhusen, med sitt flöde av 500 liter i minuten.

Bie Den Kinesiska källans insida

Gotiskakallan
Den Gotiska källan. Där hittade jag ingen skylt.

Bie
Lycksalighetens ö - En liten bäck uppifrån var delad och rann liksom runt ett litet område, där det fanns lite rester av blommor.

Bie

Bie
Gråbo - Resterna efter ett badhus

Karins målning

Rydboholm

En lång sommar då ingenting har hänt här på bloggen, men nu kommer något spännande från Rydboholm:

Av brev som Karin skriver framgår att hon under somrarna 1878 och/eller 1879 deltagit vid kurs/kurser i landskapsmålning som var förlagda till Rydboholm vid Mälaren norr om Stockholm.
Rydboholm är ett slott, så man ska inte tro att konstakademieleverna var inbokade i slottet. Jag har aldrig hittat något skrivet om kurserna vid Rydboholm, men kursen vid Räfsnäs norr om Mariefred 1880 finns väl beskriven av Georg Nordensvan, som var kurskamrat till Karin.
Räfsnäs kallas för Kungsgård. Även det var ett storslaget ställe att få komma till. Men konsteleverna var i Rafsnäs inkvarterade i några uthus. De hade själva med sig hängmattor som de spände upp för att sova i. Troligen var det något liknade vid Rydboholm.

Om Rydboholms slott kan du läsa om t.ex. här

Och om lummiga gröna, nästan skogslika parker kan du läsa
om på Wikipedia

Karins målning

I Bergöövåningen i Hallsberg finns en målning av Karin Bergöö som föreställer en ”skorsten”, tror jag. Målningen är daterad 1878-06-19. Således några dagar före midsommarafton som på den tiden alltid inföll den 23 juni. Kursen i Räfsnäs var från skolavslutningen fram till och med midsommar.

Nu tänkte jag att om det var på det viset, så skulle Karin ha målat sin målning vid Rydboholm. Och eftersom Rydboholm ligger nära Vaxholm där jag brukar tillbringa en och annan vecka så tog jag mig en promenad från Östra Ryds kyrka, Åkersberga, förbi Rydboholms slott till den engelska parken där intill.
Jag hade något på känn. Trodde jag sett något för många, många år sedan när jag promenerade i samma park, men långt, långt innan jag sett Karins målning.

Min känsla var riktig, där i den engelska parken, som mest liknar en mindre skog intill Mälarens strand, hittade jag Karins objekt. Tyvärr hade jag inte Karins målning med mig. Därför kunde jag inte fotografera objektet i exakt samma vinkel som Karin stått och målat, men jag tror ändå du kan se att det var här Karin målade.

Rydboholm

T.v. Karins målning. ovan mitt fotografi
Tryck på bilderna så blir de större.

Tänk dig att jag tagit några steg åt vänster så hade min bild blivit Karins målning exakt. Ja, det har ju gått 140 år sedan Karin var i Rydboholm, så det känns märkligt att skorstenen finns kvar.

Jämför det lutande taket mot skorstenen på min bild är ditsatt som skydd för teglet. Om jag stått mer till vänster hade en del av hustaket funnits i vänsterkanten, precis som på Karins målning. Det taket som liknar ett bord i framkant, finns inte idag, men om så hade varit, hade berget inte varit synligt.

Curt Fröberg

“Tocken Carl” i Bergööska huset

Tocken Carl

I år har Hallsbergs kommun hyrt in utställningen ”Tocken Carl” som visades i Sundborn 2015. Det blev en fin utställning även i Bergööska huset i Hallsberg.

Det är i år 100 år sedan Carl Larsson avled. Det måste naturligtvis uppmärksammas i Hallsberg, där hustrun Karin bodde som ung och där Carl Larssons svärföräldrar hade sitt hem i vita huset.

Utställningen kan sammanfattas av Carls egna ord: ”Mitt stadigt leende ansikte. Min dolda fasa för livet.” Här kan du se Carls många fina målningar (inte i original, men i fina kopior) som speglar det goda livet, men här kommer också Carls mörka sidor fram. I Bergööska huset visas den ljusa sidan av Carl i utställningshallen och dem mörka sidan i Bergööska husets källare.

Carl Larssons egna citat är grunden till utställningen och så målningarna som ses bland annat i tittskåp, och som jättelika förstoringar.

I utställningen får vi följa Carl genom livet, från fattig pojke i Stockholms fattigkvarter till framgångsrik konstnär i offentlighetens strålkastarljus.

Att se utställningen är ett måste!
Och naturligtvis kan du också besöka Bergöövåningen som alltid om somrarna, samt järnvägsmodellen i magasinet.

Se också Karinföreningens programsida HÄR

Bild: Brita och jag

tocken carl

Stina i Grez

Stina som Page, men teckningen kallas "Honnör"

Karins lillasyster Stina hälsar på Karin och Carl i Grez 1884. Carl passar på att teckna en bild, kanske stod hon också modell till några av de teckningar Carl då arbetade med. Det finns också en bild av Stina hos tandläkaren, där även pappa Adolf medverkar, men den får jag presentera en annan gång.

Det här är en teckning, som Carl då kallade "Honnör", skickade han in till "Illustrerad Tidning". Men motivet blev också en akvarell: "Stina som Page".
På Kungliga biblioteket i Stockholm finns alla gamla "Illustrerad Tidning", det är bara att bläddra och läsa. Nå, den gavs ut under många år så det tar sin tid, men nu var det så att jag visste att den här teckningen skulle finnas och även ungefär i vilket nummer, tack vare ett brev från Karin till mamma Hilda.
Karin skriver den 11 nov 1884: "Fråga Stina om hon fått mitt brev och Illustrerad Tidning med hennes portrait uti, som jag för någon tid sedan sände henne…"

Page

Akvarellen kallas "Stina Bergöö som page" (kammartjänare kanske) Signerad och daterad C. Larsson 1884 Akvarell på papper, 46 x 33 cm.
Akvarellen på "Stina som "Page" kan man se HÄR.

page

Här är ett urklipp ur tidningen "Illustrerad Tidning". Eller rättare sagt en avfotografering av en liten text som medföljde bilden på Stina. Tryck på den så du kan läsa…

Carl Larssons 100-årsminne

Stinas Brev den 27 januari 1919

Fem dagar efter Carls död skriver Karins lillasyster Stina följande brev till Karin.
Stina är gift Bather, och bor i Wimbledon, London.

I år är det 100 år sedan Carl Larsson avled den 22 januari 1919. Det kommer att uppmärksammas i Hallsberg där vi i år visar ”Tocken Carl”, en utställning som fanns vid Carl Larsson-gården för några år sedan:
Bergööska huset i Hallsberg:
18 juni - 11 augusti, tisdagar - söndagar 10.00 - 17.00
Det kommer naturligtvis även att uppmärksammas på Carl Larsson-gården i sommar med utställningen: ”Den okände Carl Larsson” 24 maj – 25 augusti 2019 Öppet dagligen 11-17. Se här:

Carl uppmärksammas också av Radio Falun. Se här

Några namn ur brevet:
Stinas bror, Per Bergöö, var vid den här tiden mycket sjuk, han avled senare samma år.
Hilda i brevet är Stinas äldsta dotter född 1896
Sven är tredje barnet av fyra, född 1904… Han har kanske aldrig fått lära känna Carl. Under åren 1914 till och med 1918 gjorde kriget det omöjligt för Stina att resa hem till Sverige.

Stina
Stina Bather, f. Bergöö
Karins lillasyster

Jan. 27 de
Fabo
46 Marryad Rd
Wimbledon
P.a. 19 England

Älskade, älskade syster.
Karin, Karin, Karin ropar det i min själ och jag vill intet mer än få vara hos dig, med dig. Jag kan inte resa nu, det är bara en gumma i köket och hon stode ej ut en vecka utan mig. Hilda har ingen till alls.
Först fick jag ett ljufligt brev från dig om julen, om Lisbet och Brita och alla, och glädjespridande Carl och jag njöt så tänkande på eder alla, er fria kärlek och goda innerlighet. Så ett brevkort daterat den 8/1 som gjorde mig så godt, så straxt efter det men inte förrän i torsdag 24de på kvällem kom ditt telegram som jag ej förstod jag trodde det var bror Per som var död, ty han är sjuk ”Fader är död, Karin”. Jag trodde Karin Bergöö var i Falun hos dig och att det hon sände telegram till mig, innan hon reste hem till Halsberg.
Jag sörjde kära gode broder Per, men tänkte det var bäst för honom, tanken att kanske ändå det var solljusets, glädjens, barnens, kärlekens och blommornas store mästare, underbare älskade C. L. slog jag ifrån mig helt och hållet.
På fredag qväll den 25te kom min grannfru in och sade han hade haft telefon bud från en svensk fru att C. L. var död oh! Syster älskade syster, hvarför är jag så långt från dig!!!
Gud ske tack och lov Lisbet och Brita är hos dig och Suzanne och Petrus ej långt borta. Jag förstod ej alls att du telegraferade ”Fader är död, men när jag tänker efter så förstår jag ju att C. L. aldrig kan dö”. Hjärtat verker och verker. Jag har alltid prisat Gud att jag haft en syster och en svåger som Ni. Ju mer jag sett i verlden och ju mer folk jag mött ju mer har jag älskat Er och satt Er högst. Jag sörjer så så för att mina barn mister C. L. de behöfte honom. Sven har skrifvit till mig genast han hörde ”Mother I am indeed sorry I did so want to know him.”
Syster, C. L. skulle hållit af Sven, han är en genom god och stark gosse och han är kärleksfull och älskar djupt sitt hem, och jag kan lita på honom och han hjälper mig och han förstår mig, alla lita vi på Sven. Älskade syster, hur mår du, jag ber till Gud så att du kan vara stor och lugn. Ditt äktenskap är så härligt tanken på det hjälper en. 3 x 10 år och mer. 10 år skulle du strida för. Om jag kunde skrifva hur mycket jag längtar efter dig.
Jag har ej ett ögonblick att sitta stilla, men jag är hos dig ändå hela tiden. Jag försöker så att ej jämra mig och gråta ty jag vet C. L. skulle ej tycka om det, men det tyckes som skulle hjärtat verka bort, hur har du det, då jag känner det så.
Det måste hjälpa att hela Sverige sörjer med dig och oss, hela verlden säger Hilda. Tänk att sista julen var så god det gör godt att veta. ”Konst och Kärlek i förening det är lifets andemening”. Och så stort och underbart är det du och älskade C. L. ha skapat.
Syster
Stina
Om du kan så skrif, men oroa dig ej för mig.

Stina till Karin

Carl Larsson

Carl Larsson

Läs breven i original här, tryck så blir de större

1907

1907 skriver Karins lillasyster Stina brev till Karin.

Stina var gift med Frank Bather och bodde i Wimbledon, England. Men här besöker hon sin mamma i Hallsberg och skriver till Karin i Sundborn.

Hallsberg 10 de juni (1907)

Älskade syster Karin.

Hvad det var tomt att du ej kom med Suzanne, jag hade så hoppats derpå. Hvad det var lyckligt att få återknyta Suzanne bekantskap, hvad hon är ljuf och söt och glad och mycket mycket rörligare än då hon var 17 år. Hvad jag tycker det är så genom duktigt af henne att stå så i med sitt kall. Så bra det ej var ”en flicknyck”. Och så genom stadig hon skall bli af allt detta arbete, och så utbildad på allt (?) till karaktären. Hvad det var roligt höra om Pontus och studentlifvet och föräldrarna – du och CL – i Falun.
Nej hör du, inte skall du skicka in Esbjörn till skolan än inte, du kan mycket väl läsa med honom än ett år, var nu inte så dum och skicka in honom. Jag skall ha 3 rum och en veranda på Fiskebäckskil och många bäddar jag tror 7, vill ej du och Pontus komma ner till mig i början på juli, ack! Gör det. Jag skall äta i ett hus bredvid hos Annas släktingar och der kunna många äta. Kom bara, om Pontus trivs kan han stanna, han kan ju segla med Pelle o.s.v.
Jag har just cyklat till Skogaholm. Så vackert och allt var ett sådant minne. Jag kom ihåg hur jag kört med far dit, och till min förtjusning fick jag köra nästan hela vägen, och många andra minnen. Själva Skogaholm var sorgligt att skåda, en ny hufvudbyggnad, i otäck villastil, istället för det gamla hemtrevliga. Frank är någonstans på Öland, jag har hört så litet af honom och jag vet ej var han är, han ville ha mig dit, men jag kunde ej lämna de vilda ungarna, de är så lyckliga här,

Hjärtliga hälsningar till C.L. och alla
Stina din
Jag tycker det år mycket stiligt af C.L. att ej vilja måla princessebarnet, för han är rädd för familjen.

Och här är första sidan av fyra.1907

Här bodde Stina

En helt annan dag skickar Stina ett Post Card med bild på sitt hus.

1907

1907

Grez-sur-Loing

Utställningen om konstnärskolonin
Grez-sur-Loing

Nu har jag sett utställningen på Waldemarsudde om Grez-sur-Loing. Den är verkligen sevärd med ca 120 målningar av ett stort antal konstnärer. Inte endast svenska konstnärer utan även amerikaner och norrmän med fler. Exempelvis Karin och Carl Larsson, Julia Beck, Karl Nordström, Brun Liljefors, Christian Krohg, Peder Severin Krøyer, Frank O’Meara, William Blair Bruce och Carolina Benedicks.

Ja, det var många konstnärer, författare och musiker från olika delar av världen som strålade samman i Grez på slutet av 1800-talet.  De inspirerades av miljön och av varandra både konstnärligt och på personliga plan.

Tyvärr finns där endast en målning av Karin Larsson (Bergöö), men det finns bara tre målningar av henne från Grez, och det har inte varit möjligt den här gången att få låna mer än en. Å andra sidan är den så bra och sevärd. Carl Larsson och Julia Beck är väl representerade.

Curt

 

grez

Det här är utställningskatalogen, vilket är en tjock inbunden bok på ca 275 sidor. 295 kronor kostar den, men det är den värd.

 

Se vidare Waldemarsudde

Ett Bröllop

Karins kusin Anna Pripp gifter sig.

Anna är dotter till Karins moster Ida, född Sahlqvist och handelsmannen Fredrik Pripp. Fredrik dog redan när Anna var sex år.
Nu ska Anna gifta sig med Helmer Lundberg och vigseln blir i Hallsbergs sockenkyrka trots att både Anna och Helmer är uppväxta och boende i Stockholm. Men Anna har sin mormor Maria Christina (Maja Stina) Sahlqvist i Hallsberg och även kusinen Per Bergöö. Ett annat skäl till att Anna gifter sig lite vid sidan om, kan vara att Annas bror, Gustaf Pripp, bara några månader innan drunknat.
Karins syster Stina var ”brudjungfru” och Karins kusin Karl Johan Stenström var ”brudriddare”. Karl Johan Stenström skulle senare bli landshövding i Västernorrlands län 1918–1931, en post han lämnade efter händelserna i Ådalen 1931.
Efter bröllopet var det middag hemma hos Karins bror Per och hans hustru Anna. (Det står Hanna i artikeln, men reportern hade väl hört galet.)
Kyrkoherden hette Karl Teodor Stenström och var Karins mormors brorson. Karl Teodors pappa hette Emil Stenström och var född vid Gropens kvarn i Kvistbro, precis som Karins mormor. Mamman hette Anna Sofia född Persdotter i Edsberg.

Bröllop

Artikeln är ur Nerikes Allehanda 1894-12-24 (Ja, just det. På själva julafton.) En exakt likadan artikel var införd i Aftonbladet.

Alla som nämns i artikeln är således släkt med varandra.

Trettondagsafton

Brev från Karin i Stockholm på trettondagsafton till mormor Maria Christina i Hallsberg

Karin skriver och berättar att hon haft bal i lägenheten som familjen Bergöö hyr i Stockholm. De bor då på Odensgatan 3. Lägg märke till att den gata som då hette Odensgatan inte har något med nuvarande Odengatan att göra. Den Odensgatan de bodde på, finns inte idag. Den gick mellan Klara Kyrka och Brunkebergstorg och där finns nu bara en kort gata från Kyrkan till Drottninggatan och som idag heter Brunkebergsgatan. Och det som nu heter Odengatan 3 vid Valhallavägen var inte ens bebyggt på den tiden.

Karin skriver bl.a.

"Nu skall jag tala om vår stora bal hvilken var på det bästa lyckad och jag tror alla hade mycket roligt, flickorna voro Erika och Anna Dreijer, Anna och Kerstin Wolin, Hilma Stenström, Karin Boström, Karin Palmer, Malin Kistner samt mina kamrater Ellen Jolin, Julia Carlson, Elisabeth Wohrlin och Otilia Adelborg samt icke att nämna de tre Gracerna Stina jag och mamma. Innan alla hade kommit var det litet ängsligt och mitt värdinnekall hvilade tungt på mina skuldror."

Och det jag nu ämnar göra är att försöka berätta i korthet om vilka de inbjudna flickorna var

Personer

Syskonen Dreijer
Anna Dreijer
var född 1861 i Stockholm. Hon gifte sig 1883 med Carl Adam Magnus Carlsson Hjulhammar. Anna dog 1910 i Karlskrona, Blekinge.
Erika Dreijer föddes 1856 och dog 1881 (25 år gammal, drygt två år efter Karins bal) av tuberkulos.
Mamman hette Betty Amalia född Lieberath. Pappan hette Arendt Dreijer och var en svensk ämbetsman och jurist. Båda föräldrarna var döda vid tiden för balen. Hur Karin känner dem vet jag inte, men en av dem var konfirmationskamrat med Karins vän Hilma Stenström. Och efter föräldrarnas död bodde syskonen Dreijer inackorderade hos Kyrkoherden A W Staaff, som var Karins konfirmationspräst och som också sammanvigde Karin och Carl.
A W Staaffs son Carl blev sedemera svensk statsminister i tidigt 1900-tal.

Syskonen Wallin (I avskriften av Karins brev står Wolin, men jag har granskat originalbrevet och det kan lika gärna stå, Walin, men det råder ingen tvekan om att det ska vara Wallin)
Båda flickorna, Anna och Kerstin är födda i Malmö, men familjen bodde 1880 i Kvarteret Pilen, Stockholm, där Karin bodde sitt första Stockholmsår, men fadern som var död vid den här tiden var trafikdirektör vid järnvägen och innan hans död bodde de vid Stockholms central.
Båda flickorna, är inskrivna på Slöjdskolan hösten sjuttiosex. och Karins mamma skriver till Karins pappa samma höst att Anna Wallin bjudit hem Karin. Anna blir på 1880-talet Sveriges första kvinna anställd vid järnvägens trafikavdelning.

Hilma Stenström är Karins mammas kusin, dotter till Wilhelm Theodor Stenström. Hon flyttar 1886 till Hallsberg där hon blir en av Sveriges förta kvinnliga affärsresande. Arbetar åt Lisen Sahlqvist och reser runt i Sverige för att ta upp beställningar på hattar. Hon och hennes syster Maria bor sedan kvar i Hallsberg tills de avlider på 1930-talet.

Personer (forts.)

Karin Boström
Det finns två Karin Boström i ungefär Karins ålder, men jag kan inte knyta någon av dem till Stockholm, vid den här tiden.

Karin Palmér
Någon Karin Palmér har jag inte hittat, men det fanns en flicka, Catharina Ottilia Palmér, född 1860, som av allt att döma kallas Karin. Hon var inskriven vid Slöjdskolan 1875. Hennes pappa är bokbindaren Henrik Wilhelm Palmér. Och av en händelse snubblade jag över en rolig uppgift vid ett besök på Skansen.  Där finns ett bokbinderi från förr. Faktiskt riktigt trevligt att se. Där anges att inventarierna är skänkta av Henrik Wilhelm Palmér från hans verkstad. Och denne man är alltså ”Karin” Palmérs pappa. Tänk så det kan falla sig.
Karin Palmér dog 20 år gammal i tuberkulos 1880 (Ett och ett halvt år efter balen.)

Malin Kistner
Det har sina problem att söka efter personer när man bara har ett namn. Många heter inte vad de kallas. Malin  heter Maria Amalia. Jag vet inte hur Karin läst känna henne, men på hösten 1875 när Karin börjar sitt tredje år på Slöjdskolan har Karin skrivit in sig som boende på Clara Bergsgatan 62. Där bodde Malins mormor, och hos henne bodde Malin Kistner.
Malin förekommer också i brev från Karin när Karin bor i Frankrike.
Malin var född i Säter (Dalarna) där fadern var apotekare. Malin blir senare skrivbiträde på Nordiska museet och gifter sig 35 år gammal med rådmannen Anders Albin Fritiof Strahl. De får sonen Ivar Strahl, jurist.

Akademikamraterna

Mina kamrater Ellen Jolin, Julia Carlson, Elisabeth Wahrlin och Otilia Adelborg”, skriver Karin. Kanske för att de är Karins "skolkamrater” på Konstakademien.

Helena Maria (Ellen) Jolin
Ellen var dotter till skådespelaren och pjäsförfattaren Johan Jolin. Hon började på Akademin samtidigt med Karin och var kanske Karins närmast vän under de åren. Ellen förblev ogift och livnärde sig på sin konst. Hon skrev också en bok om sin far. Karin och Ellen behåller kontakten genom livet.

Julia Carlsson
Julia var den flicka som delade rum med Karin hos systrarna af Robsahm under Karins första år i Stockholm. Hon gifte sig med Ellens bror Severin Jolin och de fick sonen Einar, en av 1900-talets stora svensk konstnärer. Julia kommer att anlitas som "textilexpert" vid Nordiska museet.

Elisabeth Warling
Elisabeth gick på Slöjdskolan samtidigt med Karin och även på Konstakademin. Hon fortsätter att måla och blir en uppskattad konstnär.

Ottilia Adelborg
Ottilia är än idag en av våra kända konstnärer från den tiden. Hon flyttade till Gagnef och var vän med Karin genom livet.

Karins konstakademikamrater finns mycket mer att säga om, men det får bli en annan gång.

En konstrunda

God Jul och Gott Nytt År

En vecka har jag tillbringat i Vaxholm/Stockholm. Det blev en verklig konstrunda.
Jag fick följa med Elisabeth Svalin Gunnarsson, som bor i Vaxholm på en föreläsning om sin nya bok: ”En Matbok” om Karin och Carls mat.
Jag var bjuden på lunch på Waldemarsudde där de planerar en utställning om Grez-sur-Loing.
Passade också på att se mig om.
Var till Sven-Harrys konstmuseum och såg en utställning av Jenny Nyström
Naturligtvis var jag också på Nationalmuseum som är nyöppnat efter flera års renoveringsarbete.
Och till sist en tur till Millesgården för att se utställningen om William Morris.

Curt

Vaxholmvaxholm
Elisabeth Svalin Gunnarsson berättar om sin nya bok: "En matbok".


Waldemarsudde

Stockholm
Villiam Morris - Tapet

Stockholm


Nationalmuseum

 

Till vänster
Sven-Harrys konstmuseum. Jenny Nyström
Dagmar Assarsson porträtterad av Jenny Nyström
Fotograf Per Myrehed

Karin får medalj

Efter tre år i Slöjdskolan hedras Karin med en andra gradens silvermedalj

Tryck på bilderna så blir de större

Bilder

1. Klipp ur Stockholms dagblad1876-06-07
Tidningsartikeln var betydligt längre men jag tog bara med t.o.m. Karins medalj
2. Från Riksarkivet i Arninge, där materialet från Slöjdskolan kan beskådas och läsas.
3 - 4. Fotografier som jag fått av snälla Caroline Edman som är publikansvarig på Carl Larsson-gården.
5. Se mer

1.medalj 1

2.medalj

1870

Hallsbergs station för länge sedan

Gamla tidningar är alltid intressanta. I Dagens nyheter från 1870 hittade jag den här artikeln. Om allt som står där är riktigt så gav den i alla fall mig en del nyheter, trots att det skrevs för 148 år sedan, eller kanske just därför…

Curt

Hallsbergs station skrifver en resande till oss, är ett bevis på, hvilken hastig uppblomstring jernvägar kunna framkalla på de orter, der de stryka fram. Då jernvägen mellan Stockholm och Göteborg öppnades, funnos vid det dittills obemärkta Hallsberg endast några få, enstaka boningshus. Till en början fanns endast hotellet (ej det nuvarande, utan det förra, af trä, som nedbrann 1864) och ett en hr Lindahl tillhörigt hus, i hvilka resande kunde mottagas. Kommer man nu till Hallsberg, har platsen ett annat utseende; på aftnarne ser man en massa ljuslågor skimra, såsom närmade man sig en liten stad. Och hvarifrån komma väl de? Jo, från hr Thermenius mekaniska verkstad, från gaslyktorna kring stationen, från de mer än 30 hus, hvilkas upplysta fönster vänligt inbjuda den trötta, och frusna resanden till hylla och vederqvickelse. Tre större etablissementer för resande finnas kring stationen, hotellet, gästgifvaregården och fröken Nilssons etablissement, hvilka, uppfylla alla billiga anspråk.
Handeln här är också ganska betydlig; flera handelsbodar finnas, i hvilka omsättningen tyckes vara

mycket liflig; bland dem eges en af herr Bergöö & komp., hvilka äfven drifva kommissionsrörelse och affärer med bergslagsprodukter.
I närheten af stationen har hr Lindahl låtit uppföra en större byggnad, innehållande en större sal och tre rum, som han godhetsfullt upplåtit till skolsal åt vid stationen befintliga barn, hvilkas ledare och lärare är hr P. Strandberg, som här gjort sig känd såsom en för upplysningen nitälskande man. Hr Strandberg har äfven inöfvat å stationen varande jern-vägstjenstemän och några andra personer i sång och musik, så att man nu mången gång om qvällarne får höra sång och instrumentalmusik från "Hyddan", såsom hr Lindahls hus benämnes.
Den tiden torde icke vara långt aflägsen, då Hallsberg kommer att göra anspråk på namn, heder och värdighet af köping, och mycket sangviniska hallsbergare mena tro på att köpingen in spe inom ett femtital af år skall ha tagit lofven af "systerstaden" Örebro. Den som lefver får väl se!

Ur DN 1870-11-04

Inspiration

Karinföreningens video – Inspiration

På årets (2018) Hallsbergsmässa visade
Karinföreningen en
video: "Inspiration för Karin och Carl". Jag lägger nu ut videon här på Karinbloggen.

Eftersom filmen stod på så lade vi aldrig på något ljud. Skönt va!

Inför sommaren

Under sommaren 2018 har Karinföreningen en  utställning i Bergööväningen

Under sommaren 2018 har vi i Karinföreningen en egen utställning uppe i Bergöövåningen. Den handlar med text och bild om 1860-talet. Den tid då familjen Bergöö flyttade från Örebro till Hallsberg. Nere i utställningslokalen handlar det om 1960-talet.

Uppe i Bergöövåningen kan du läsa om hur det gick till när Karin föddes och se bilder på det affärshus som Karins pappa Adolf lät bygga i Örebro. Ett hus som står kvar ännu idag. Du får också ta del av hur treåriga Karin tillsammans med mamma och mormor hälsade på sina kusiner i Söderbärke. Och om Adolf som reste utomlands. Naturligtvis finns också bilder från Hallsberg.

De här två texterna får du dock endast läsa här. Först ur Göteborgs Handels- och sjöfartstidning från sommaren 1864. Samma text fanns i Nerikes Allehanda, samt i ett flertal andra tidningar. Det måste ha varit av riktigt stort intresse på den tiden. Och så en artikel ett par veckor senare i Aftonbladet.

Se också vår programsida

sommaren 1864Göteborgs sjöfarts- och handelstidning

sommarenAftonbladet

Första maj

En hälsning från Karin som 1882 firade första maj på väg från Wien till Graz.

Här följer en tredjedel av ett brev hon skrev till sin pappa…

Gratz den 2 Maj 1882

Kära goda Pappa!
Vårt första Maj firade vi igår på Semmeringbanan (1), det skall blifva en dag som jag alldrig i mitt lif skall komma att glömma. En sommardag sådan jag icke mins sedan jag var barn, den mest storartade natur, höga berg och djupa dalar, oändliga tunlar, slotsruiner och småfjel.
K1. 8 kommo vi fram till Gratz(2) (lemnade Wien kl. 11) togo in på hotel Florian gingo vid 9-tiden ut i staden för att äta qväll; alla gatlyktor voro släkta, det mest förtjusande månsken, gammaldags hus med spetsiga tak, fulla studenter, o! (Jag misstänker att det ska vara ”fullt av studenter” Curts kom, jag har inte läst originalbrevet.) Det var förtjusande man var mitt inne i medeltiden.
Sedan vi ätit på en restauration som vi funno på gingo vi ned till (floden) Mur och satte oss för att svärma i månskenet. Allt var tyst och stilla omkring oss, i ett af slotsfönstren på berget mitt emot på andra sidan floden lyste ett ljus, jag tänkte på den gamla giriga slotsvaktaren i ”Kornevills klockor!” (3) som om natten tände ljus i det gamla obebodda slottet för att inbilla folket att det spökade der. Flickorna började tala om sina kärleksäfventyr, det var en följd af stämningen. Sedan vi kommo hem återstod oss den prosaiskare delen af resan nemligen uppgörandet af våra afärer som i följd af vår afresa från Wien blifvit temligen inveklade.
Jag skall säga pappa att jag för mina räkenskaper mycket noga och jag tror att pappa skall blifva nöjd dermed, sparsamt lefva vi också. Jag tror mig kunna säga att jag icke onödigtvis gifvit ut en gulden. I Prag var jag så gränslöst frestad att köpa mig ett granatkors som jag såg der i ett fönster (der är just granaternas hemland) men jag emotstod frestelsen, pappa kan dock icke tänka sig med hvilka qval.

Dagen efter i brev till mamma:

Du kan icke föreställa dig hvilken förtjusande färd vi haft, hela natten det ljusaste månsken, farit igenom de härligaste trakter med de pitoreskaste namn, skyhöga berg och djupa dalar med kyrkor och bondgårdar som lyste vita i månskenet.

(1) Semmeringbanan, en alpjärnväg i Österrike som anses vara en av världens första bergsjärnvägar. Arkitekten var tvungen att använda den senaste tekniken när han konstruerade de första loken i världen som klarade av banans extrema lutning och vändradie. Semmeringbanan har en total längd på 41 km och en höjdskillnad på 460 meter. Den byggdes mellan 1848 och 1854. Järnvägen har 14 tunnlar, 16 viadukter (fler i två plan) och över 100 böjda stenbroar samt 11 små järnbroar. Sträckan består nästan uteslutande av kurvor.

maj

(2) Graz är huvudstad i det österrikiska förbundslandet Steiermark. Staden ligger 140 km sydväst om Wien, söder om Alperna vid floden Mur.

(3) ”Kornevills klockor!” Cornevilles klockor (franska: Les cloches de Corneville) är en fransk operett i tre akter komponerad 1877 av Robert Planquette (1848-1903) till ett franskt libretto av Louis Clairville och Charles Gabet, som bygger på en pjäs av den senare. Operetten översattes redan 1878 till svenska. (text från Wikipedia)

maj
Aftonbladet1878-09-02

maj
Ur en recension i Aftonbladet1878-09-02

Glad Påsk 2018

Hildas Kort till Karin

 Här är Hildas kort till Karin. Kortet har antagligen följt med i något annat, eftersom det inte är frankerat. I vad vet jag inte säkert. Där finns inte någon datum, så jag vet inte heller när kortet skickades. Kortet har ett företagsnamn och jag har kollat att det var ett företag som tryckte massor av kort och att de var som mest populära runt förra sekelskiftet. Jag kan också gissa att kortet är skickat i påsktid, men det är ju bara en gissning.

Raphael Tuck & Sons was a business started by Raphael Tuck and his wife in Bishopsgate in the City of London on October 1866, selling pictures and greeting cards, and eventually selling postcards, the latter being the most successful. Their business was one of the most well known in the 'postcard boom' of the late 1800s and early 1900s.
Från Wikipedia

Och vad skriver då Hilda.

Tydligen har Hilda skickat något att mumsa på. Kanske att kortet då följde med i ett paket till Karin. ”detta gamla antika” kan syfta på att kortet redan är gammalt. Hilma är Hilma Stenström. Naturligtvis kan det finnas andra som heter Hilma i mamma Hildas närhet, men det finns andra brev som Hilda skriver där hon kallar Hilma för ”antikhilma” därför att Hilma är intresserad av antikviteter.

Hilma

Hilma Stenström är den Hilma som var god vän med Karin under tiden Karin bodde inneboende i Stockholm. Hon är kusin med Karins mamma, men bara ett år äldre än Karin. Hennes föräldrar ägde ett hyreshus i Stockholm. Men 1886 flyttade Hilma till Hallsberg för att arbeta i Elise (Lisen) Sahlqvists då nyligen startade hattfabrik. Hilmas bror, Ludvig Stenström, finns avbildad av Carl Larsson på Bergöövåningen. Det är han som står i ett hörn och blåser i ett jakthorn.

När var hur?

Eftersom Hilma nämns här på kortet må det vara så att Karins mamma Hilda skickar kortet från Hallsberg. Hilda hade bott många år i Stockholm, men flyttade tillbaka till Hallsberg omkring 1906. Hilda dör 1913. Så kortet må vara från någon gång mellan 1906 och 1913.
Enligt Hilda är kortet alltså köpt hos Olson i Kumla. Jag vet ingenting om en sådan affär, men i Kumla Julblad från 1946 står att läsa om det Zareliusska huset: ”För äldre kumlabor är det mest bekant genom att den originelle urmakaren Gustaf Olsson där hade sin antikvitets- och uraffär”. Kan det ha varit hos honom Hilda köpt kortet.

Därefter är det på kortet några ord jag inte kan uttyda.

Hildas kort

Hildas"Ett brev betyder så mycket"

Det brukas ibland sägas att ”ett brev betyder så mycket”. Och ur det här lilla kortet med några handskrivna rader gick det att få fram en hel del.

Karin och guvernanten Anna Morien

Anna Morien

Anna Morien sägs ha varit guvernant åt Karin. Och det är säkert sant, även om jag aldrig sett ordet ”guvernant” om Anna i brev eller i någon annan handling. Men jag vet att hon hade lektioner med Karin. Det har jag bevis för…
I övrigt vet jag inte när hon kom till Hallsberg. Anna är mantalsskriven hos sin mor i Stockholm och finns inte i husförhörslängder i Hallsberg.
Och jag vet inte riktigt vad hon gör mer än ”läser” med Karin. Hon är ju delvis kvar i Hallsberg även efter att Karin börjat skola i Stockholm.
Jag vet inte heller varför det just Anna Morien som är ”guvernat”.

Ett intressant brev!

När Karin på hösten 1873, fjorton år gammal började på Slöjdskolan i Stockholm där hon bor inackorderad, skriver hon brev hem till föräldrarna varje vecka. Hon hälsar ofta hem till Anna Morien, som alltså är kvar i Hallsberg trots att Karin är i Stockholm.
Under en del av hösten 1874 bor Anna hos sin mor i Stockholm. Karin och Anna umgås, inte som lärare elev utan som mycket goda vänner – vilket de också kommer att vara livet igenom.

I ett brev till sin mormor i Hallsberg skriver Karin.

”Snälla lilla mormor!
Idag fick jag följa med Anna (Anna Morien) och se de kungliga rummen, faster Elise var också med. Mest af de rum jag såg tyckte jag om kungens och drottningens sängkammare samt hennes toilett, isynnerhet toiletten den var helt och hållet i skärt och så utmärkt vacker…”

Vem är Anna Morien?

Ja, vem är hon som tycks ha fri tillgång till Kungens sängkammare och drottningens toalett? Nu var ju Annas faster Elise med också, men Anna hade säkert kunna tagit med Karin ändå. Anna har varit där förut.

Vilka är Moriens?

Annas Farfars far hette Lars Morien. Han var född i Hedemora där han bodde hela sitt liv. Sonen Gustav Fredrik flyttade till Stockholm. Gifte sig och de fick 4 barn. En av dem var Anna pappa, Sidenfabrikören Daniel Morien. Mamman var Maria Kröger född i Lübeck står från början i husförhörslängden som fosterbarn i en familj Kröger, men senare som dotter.

När kom Anna till Bergöös

Anna var född 1852 och var således endast sju år äldre än Karin. Om hon kom hon när Karin skulle börja skolan var hon en fjortonårig guvernant. Det låter otroligt. Nej, hon konfirmeras i Stockholm när hon var sexton år. Hennes pappa tycks ha fått ekonomiska bekymmer när Anna år i artonårsåldern och pappan dör när Anna är tjugo år. När Ana kommer till Hallsberg vet jag inte. Var hon sexton, arton eller tjugo?

Hur kommer det sig att just Anna blir guvernant

Det finns en del som talar för att familjerna Bergöö och Morien kände varandra innan Anna kommer. I ett brev till Karins äldsta dotter Suzanne från 1928 några dagar efter Karins död, skriver Anna.

"Käraste Suzanne
Djupt och innerligt deltager jag i din smärtsamma förlust som drabbat dig och dina syskon, genom din älskade moders bortgång.
Äfven för vännerna, känns förlusten – och jag tänker mig tillbaka, då jag första gången såg den kära lilla Karin, i sin gråa klädning och långa fläta som hängde efter ryggen. Blid och söt var hon då – och så blev hon en god och älskande maka och mor, som hade ett stort kraf, att fylla här i lifvet. –"

Brevet är undertecknat ”Anna Moj”. ”Moj”? Jo, Karin kallar ofta Anna Morien för Mojjen. Jag kan tänka mig att om Karin lärt känna Anna redan när Karin är i treårsåldern så kanske hon inte kunde säga ”R”, och då kan det ha blivit Mojjen, och så fortsätter de med det som ett kärt smeknamn. Jag tänker också att den beskrivningen av en söt flicka låter mer som en beskrivning av ett betydligt mindre barn än en nio- kanske elvaåring.
Det finns också annat som tyder på bekantskap mellan familjerna Bergöö och Morien.

Vad Anna gör i Hallsberg 1873-1875 när Karin går i skola i Stockholm

Karin hälsar ofta i sina brev till mamma.
”Helsa Anna och Moster och tacka för karamellerna, här tycka alla så mycket om dem…”
"
Helsa Anna och moster och tacka för karamellerna, jag hade ännu ej ätit upp de förra.”
Anna och moster Elise Sahlqvist tycks gilla godsaker.

guvernantTyvärr har jag ingen bild på Anna Morien, men här är i alla fall hennes syster Elma.
Stående Maria Matilda Bundy f. 1853,
Elma Morien f. 1862 och
sittande Augusta Kristina Fredrika Egnell f. 1853.
Bilden hittad på ”nätet – Rötter”
Fotograf: Hilda Winge
Ägaruppgifter:  Anders Nylander, Sundsvall

Endast ett brev från mamma

Under två år skriver Karin cirka sjuttiofem brev till sina föräldrar. De finns bevarade. Men det finns från den tiden endast ett brev bevarat från mamma till Karin. Mamma har skrivit ett helt brev på vers. Kanske är det därför brevet blev sparat. I en av stroferna i brevet skriver mamma:

"Din Pappa farit till stora staden
Och kommer åter med nattens tåg
Vi tänka vaka, ej hela raden
Blott jag och Anna, stolt i sin håg"

Pappa är i Stockholm och ska komma hem med nattåget. Vi ska sitta uppe och vänta skriver Hilda. Men ”Vi” är bara Hilda och Anna. Är Anna Morien mer ”sällskapsdam” åt Hilma än guvernant.

På hösten 1875 när Karin skriver in sig på Slöjdskolan för sitt tredje år, skriver Anna också in sig på slöjdskolan för att läsa matematik. Hon arbetar sen hela sitt yrkesliv inom försäkringsbranschen.

Bevisen

Nu till hur det kommer sig att jag säger mig kunna bevisa att Anna höll lektioner med Karin. Samt hur jag vet att Anna redan tidigare haft kontakt med kungliga slottet i Stockholm.
Båda bevisen finns i ett brev från Anna Lundberg 1922. Anna Lundberg är Karins kusin. Innan hon gifte sig hette hon Anna Pripp. Karins moster Idas yngsta dotter.
Brevet som Anna Lundberg skriver handlar om att hon varit på 70-årskalas. Anna Moriens 70-årsdag. Ja, hon har till och med deltagit i arrangemanget av födelsedagskvällen. Några flickor har tränat in en liten teaterpjäs i olika tablåer som handlar om Anna Moriens liv.

Anna Lundberg skriver:

Scenerna med drottning Lovisa är historisk, Anna Morien red vid 3 års ålder i maltsäck på drottningen o ropade därvid: ”meja, meja, stora sessan”. Lisa Börjesson var en riktigt söt ”stor sessa” i äkta tidsdräkt, som tillhört Fredrika Bremer o som hon fått låna av bekantas bekanta. Anna Morien framställdes här av en docka i nästan naturlig storlek.”

Ja, Anna Morien har alltså redan som treåring fått rida på drottningens rygg. Därav måste förstås att hon varit en kär gäst i slottet. Det visar sig att Anna Moriens faster Elise varit Kammarfru åt Drottning Lovisa av Nederländerna, Karl den XV:s gemål.

När Karin besökte kungen och drottningen sängkammare var både drottning Lovisa och Karl den XV döda. Kungen hette då Oskar II.

Därefter följer i Anna Pripps brev:
"Sen var scenen Anna Morien (i lockar) o Karin Bergöö, under lektion. Ninni gjorde förträffliga A. Morienska knyckar. Så kom korvstoppning."

---------

”Fröken Anna Morien jordfästes på onsdagen i Norra krematoriet. Kyrkoherde Bengtson jordfäste. Vid akten sjöng fröken Dagmar Grill ”Mina levnadstimmar stupa” och Händels ”Largo”. Vid sänkningen spelades ”Åses död”. I den vackra blomstergärden var en krans från Brandförsäkrings­bolaget Fenix. Blomsterfonden hade även fått gåvor.”
SVD i maj 1837.

 

Curt

Julia Beck

Julia Beck (1853-1935).

Det kan väl vara på plats att skriva några ord om Karins akademikamrater. En av dem var Julia Beck. Hon gick sitt sista år på akademien samtidigt som Karin gick sitt första. Det finns inga brev från Karin under akademitiden eftersom familjen Bergöö då hyrde en lägenhet i Stockholm.

Richard Bergh: Julia Beck
Artisten, Julia Beck, målad av Richard Bergh –
foto: Åsa Lundén / Nationalmuseum
Wikimedia Commons

Ur Brev från Karin till föräldrarna:

Sommaren 1881 vistas Karin en vecka i Göteborg under invigningen av en stor konstutställning där Julia Beck har med sitt självporträtt, om vilket den samtida journalisten och författaren Claës Lundin skriver: ”…måste anses som ett af de förnämsta konstverk på detta område hvilka här framställts under de senare åren…” (Har ingen bild på Julias självporträtt.)

Från Göteborg sommaren 1881 skriver Karin: "Tre dagar bor jag här sedan flyttar jag troligtvis med Julia Beck till något hotell."  (Så blev det dock inte. Karin semestrade under den sommaren i Varberg.)

Från Varberg samma sommar: ”…efter soupéen dansade vi francais efter sång, aldeles som på Julias atelier om vintern.” (Karin skriver inte att det var Julia Beck, men jag utgår från det, eftersom de andra ”Julia” hon känner då går på akademien och sannolikt inte har en egen ateljé.

På våren 1882 åker Karin till Paris. En av hennes medresenärer är just Julia.

Från Gratz den 2 Maj 1882 (Alltså inte Grez utanför Paris, utan Graz i Österrike.) ”I går ef.m. gingo Julia och jag upp på slotsberget, der vi tillbrakte den allra härligaste afton, ja man har derifrån en vidsträkt utsigt, snarlik den från Bergnipan vid Ångermanelfven…"
(Ja, då vet vi att Karin varit vid Ångermanälven. Och så ska det nog vara Borgnipan som finns i Sollefteå. Karin hade en faster i Styrnäs.)

Paris den 26 Maj 1882 (Karin och Hildegard nyss komna till Paris, dit Julia Beck kommit fyra, fem dagar före dem)
”…Julia var ej hemma. Hotellet fullt med folk, fans endast två rum qvar hvaraf Hildegard och jag togo hvar sitt.”
(Senare i samma brev. Hildegard och Karin är ute ock äter.)
”När vi setat en stund, fingo vi långt borta i salen se ett fruntimmer som var så lik Julia, sedan vi en stund sett på henne kom jag på den ljusa idén att det var den gamla Julia men med en ny hatt. Hon blef lika glad att se oss som vi henne.

Paris den 8 Juni 1882.
”Jag hade så när glömt tala om att Julia och jag om måndag tänka börja på Colarossis Atelier och måla der i ett par veckor. Der lär skall vara mycket hett men desto mer sätta vi värde på att komma ut på landet.”

 


Julia BeckJulia Beck. Grez-par-Nemours
(Så hette det på den tiden. Idag Grez-surLoing)
 www.uppsalaauktion.se - Wikimedia Commons

Grez-sur-Loing

Grez den 3 juli 1882 (Karin och Lydia har just anlänt till Grez)
”Julia är mycket snäll allt hvad hon kan vara en till råd och nytta i praktiskt afseende gör hon vänligt och gerna men vill jag hafva någon att tala vid eller litet deltagande då jag ej är vid mitt friskaste humör då går jag till Hildegard.”

Gréz den 8 September 1882 (Till pappa Adolf)
”Huru vi komma att ställa för oss då vi komma till Paris veta vi ännu ej mer än att Julia och jag alltid komma att hänga ihop, vi blifva allt mer och mer oskiljaktiga; det är en sa bra flicka och jag har så mycket att lära af henne och hon säger också att jag har varit henne till litet nytta. Vi complettera hvarandra, hon är mitt hufvud och jag är hennes samvete. (Ja pappa får förstås ej tala om för någon menniska att jag skrifver på det viset.)”

JuliaJulia Beck. Nenuphars Nackrosor
www.bukowskis.se/auctions
Wikimedia Commons

Paris

Paris ca. 17 november 1882
”I går upptäckte vi att Julia och jag äro ej de enda som bebo den här våningen. Här finnes flera familjer små råttor som kila härs och tvärs öfver golfvet och hafva sina krypin här och der kring väggarna. Jag får många gånger om dagen hoppa upp på stolarna för att rädda mina fötter.”

Paris den 20 December 1882.
”Det är Julias födelsedag och hon bjuder på kaffe efter frukosten. Vi hafva lärt oss att koka så godt, så godt, kaffe på vår camin som blifvet oss en riktig god vän.”

Till sist

Efter att Karin gift sig finns Julia en tid i Grez, men hon nämns sällan i Karins brev. De tycks inte ha hållit kontakt med varandra senare.
Julia hade varit i Paris redan innan hon reste dit tillsammans med Karin. Hon bosatte sig i Frankrike i resten av sitt liv. Hon målar fina solskimrande, impressionistiska stämningslandskap samt livfullt karakteriserande porträtt.

Bilderna är från ”Wikimedia Commons” och ska vara fria att använda.

Karins målning

Karins målning -
Sista förvärvet på Bergöövåningen

Jag undrar var Karin har varit och målat. Finns det någon som känner igen motivet? Sannolikheten att den här skorstenen ska finnas kvar är troligen obefintlig, men kanske att någon kan ana.
Karins målning
Karins målning är daterad. Det står 18   19/6   78. D.v.s. den 19 juni 1878. Kanske var Karin på någon sommarkurs för att måla. Kanske var hon hem till Hallsberg. Kanske på någon utflykt i Stockholmstrakten, där familjen hyrde en lägenhet. Kanske på någon helt annan plats.

sista

Från Stina till Karin

Stina

En hälsning från Karins lillasyster Stina från den 20/7 1913 och kanske en allra sista hälsning från Karins mamma Hilda som här endast har två månader kvar att leva.

Stina är i Hallsberg hos sin sjuka mor Hilda och skriver till Karin.

---------------

Ja, jag tog mig några dagar i Uppsala för att fotografera av en mängd brev ur Carl Larssons brevsamling. Här är ett av dem.
Curt

Stina

stina
Stina 2

Besök i Norberg

Norberg

Förra lördagen, den 21 okt var jag i Norberg och föreläste om Karin Bergöös skolår i Stockholm. Om Slöjdskolan och Konstakademien. Efter föreläsningen blev jag bjuden att se Ferdinand Bobergs gravkapell. Här följer några bilder, men vill ni veta mer så titta in på: Svenska Kyrkans hemsida, där de har en fin text om Bobergs gravkapell. Här.

”När man skymtar gravkapellet bakom trädridån mot genomfartsleden framträder tegelfasaden med sin stödmur och sin ljust röda färg som är typisk för tegel från Livsdals tegelbruk. Det står färgmässigt väl mot det branta och nästan svarta taket med skifferplattor från Grythytte Skifferverk.”

Citat från Svenska Kyrkans internetsidan
om Norbergs gravkapell.

Curt i Norberg
Norberg
Norbergs Gravkapell ritat av Ferdinand Boberg
Norberg altaret
Altare med fantastiskt tak, nedan detalj av tak och ytterdörr

Norbergnorberg

Alma Holsteinson

Efter gravkapellbesöket fick jag följa med Hans hem till Kerstin o Hans Söderströms hem för att se en konstsamling med målningar av Alma Holsteinson, som var jämngammal med Karin Bergöö, född i Norberg och gick på Konstakademien samtidigt med Karin.
Se bilder nedan…

”I går vet mamma hade jag en så rolig dag som jag alldrig i mitt lif glömmer. Mamma kanske har hört mig tala om fröknarna Ekenstjärna deras far är intendent på Gripsholm. Jag har sett den yngsta fröken i Stockholm i vintras der hon gick och läste och tyckte jag då hon såg så snäll ut. Paulin Neumuller Se bilder.rins brev till mammaKin.öö och gick på lma Holsteinson sningen blev jag bjuden att se Ferdoch Alma Holsteinson äro mycket goda vänner till dem, förra söndagen voro de på Gripsholm, och följdes hit hem af fröken Anna då jag blef presenterad.”

Citat ur Karins ett brev
till mamma Hilda 1880

Alma Norberg

Nedan till vänster på bilden finns en målning från Gripsholms slott. En liknande målning har även Karin gjort, men från en annan vinkel.

Alma Norberg

På väg hem från Norberg åkte jag genom den nedbrända skogen utanför Sala, inte alls längt från där Hans och Kerstin Söderström bor.

Curt Fröberg

Barn – skor – konst

barn
barn
skor

Visst är det gott

att barn får tillfälle att hitta på. Att skapa.
Det ska alltid uppmuntras. Det är Karinsföreningens stadgar: Sprid kunskap om Karin och uppmuntra kvinnors skapande. När det gäller barn finns ingen anledning, som jag ser det, att skilja på flickor och pojkar. (Curt Fröberg)

-------

I slutet av augusti styrde vi kosan mot parken Folkets plätt i Hallsberg, där pågick det en konstutställning som hette: Vem har rätt att kalla sig konstnär?
Barnen var mycket nyfikna och gillade vad de såg. Vi diskuterade vad konstverken var gjorda i för material och kom fram till att det kunde vara nästan vad som helst.
Vi såg material som tyg, garn, skor, papper, trä, glas, plast och metall.
Vi dagmammor ställde frågan till barnen om de skulle vilja bli konstnärer och skapa konstverk själva. De flesta tyckte det skulle vara kul men några av barnen var tveksamma för tänk om man inte gjorde rätt...
Där och då kände vi dagmammor att höstens tema skulle handla om att skapa!
Inom konst och skapande är inget rätt och fel och alla kan vara med. Vi dagmammor vill att barnen ska få pröva på utan förmaningar, och genom det öka sin självkänsla.

Det är inte slutresultatet som är viktigast,
utan det är vägen dit.

En utställning av dagbarnen hos dagbarnvårdare i Hallsberg:
Ann-Mari, Malin och Anna Maria

Tack till er som jobbar med våra barn
Karinföreningen  /gn Curt

 

Varma och kalla bad

Karin är på spa.

För Karin börjar sommaren 1881 med invigning av en stor utställning i Göteborg. Karin är där med Konstakademien, lärare och elever. Efter en vecka i Göteborg tar hon en båt till Varberg, alldeles ensam. Hon ska bada varma och kalla bad och bli gniden med sjötång.

Eftersom hon rest från Göteborg till Varberg på eget initiativ helt utan att planera det, (hennes mamma vet inte ens att hon åkt till Varberg) måste hon ha lite småsaker. Hon skriver till mamma i Stockholm och ber henne skicka lite diverse nödvändigheter:

"Nu kommer jag med en lång lista på saker, som mamma kanske vill vara så snäll och skicka, först och främst mina ullstrumpor, min svarta tjocka klädningen (den ljusblå och gråa kommer jag troligtvis ej så mycket att begagna, i Göteborg hade jag mest den gredelina enär det var mulet alla dagar utom då vi voro vid Trollhättan) handdukar och lakan, mina hallsremsor som ligga i den ena spegellådan, min gråa schal det bästa af mina silfverredskap samt en ask mignadiser som visst är uppsatt i bruna skåpet. Skulle mamma vidare vilja vara snäll och lemna mitt målarskrin till Klint och Bernhart och bedja dem förse det med det som står på listan som jag skall skicka nästa gång hinner ej nu."

Och i nästa brev skriver Karin:

"…min målarstol och mitt paraply är väl m. snäll och sänder med målarskrinet, jag tror dock ej att det blir

 

så mycken målning utaf men jag vill ändock hafva det här för mitt samvetes skull jag har nu blifvit så van att lata mig."

Karin tänker tydligen inte att hon ska måla något under sommaren. Är alltså i Varberg på semester? Som badgäst på badorten? Men visst kommer hon så småningom igång att måla, och då några dagar tillsammans med Anna Palm. Jag vet inte hur väl de kände varandra. Anna Palm var aldrig elev på Konstakademien. Men här har de dock stått sida vid sida och målat samma motiv. Anna blev inte klar. Hon var inte kvar i Varberg så länge, men Karin tillbringade hela sommaren i Varberg.

I ett annat brev

"Anna P. är vild att segla, ute i alla väder klädd i "sydvest" men mamma behöfver ej vara rädd att jag ger mig ut med henne…"
Men Karin berättar vidare. (I samma brev.)
"I dag skall hon och jag kl. 12 segla med herr Anderson det är vackert väder och jag tycker det skall blifva mycket roligt men ensam ger jag mig alldrig ut med henne mer jag har packat in den sista saftbuteljen för att rumla opp."

Och ännu senare. (I samma brev.)

"Ef.m. Nu hafva vi varit ute och det var mycket roligt men saften var just ej lemplig, vi höllo på att bli sjösjuka af den."

spa

Konstnären Anna Palm är jämngammal med Karin. Hennes far var prffessor och undervisade på Konstakademien. Senare gifter hon sig med en italienare och bosätter sig i Italien. Hon heter då Anna Palm de Rosa.  Ändå fortsätter hon att måla Stockholmsmiljöer. Hennes Stockholmsmotiv var mycket populära och hon var runt förra sekeskifter en av de allra mest eftertraktade konstnärer i vårt land

Vem är hon?

Karin på Stockholms gator

Vem är hon? Hon som i skymningen ensam går över Regerings­gatan, svänger upp på Ålandsgatan, korsar Malm­skillnadsgatan och följer Mäster Samuelsgatan till Drottninggatan. Året är 1873. Hon har nyligen ensam flyttat till Stockholm från den tidens nybyggar­samhälle, Hallsberg. Ett samhälle som växt upp utefter den nya järnvägen som korsar landet. Hon kommer från moster Ida, på Regeringsgatan 44, på väg till sina ”tanter” där hon är inackorderad. Och lite bråttom har hon. Vet att hon måste hinna skriva ett långt och berättande brev hem till sin mamma. Uppgörelsen är att hon ska servera sin mamma ett brev i veckan, minst. Annars kan det bli bannor. Hon räds inte bannor, men hon vill vara sin mamma – liksom alla andra – till lags.

Under sina första veckor i Stockholm har hon lärt sig att hitta på gatorna runt där hon bor. Hittat små genvägar. Det är inte alls långt till hennes skola, bara några kvarter. Och nu är hon elev där, Karin. Knappt att hon kan tro att det är sant.

Vid Drottninggatan svänger hon höger och sedan vänster vid Bryggargatan. I vid kjol och kappa. Barhänt. Muffen har hon visst glömt i skolan. Hon är fjorton år, med mörkt hår, nästan svart och med stora bruna ögon. ”Koögon”, ska hennes blivande man senare skriva i sina memoarer. Men det är med en glimt i ögonvrån han skriver och med stor respekt och mycket kärlek.

Karin Bergöö heter hon och den blivande mannen är konstnären Carl Larsson. Vi känner dem. Millioner är de bilder som tryckts efter Carls målningar och spridits i vårt land och långt utanför dess gränser. Karin och deras barn är kanske vårt lands mest avbildade, synliggjorda personer. Men fjortonåringen, Karin Bergöö, vem är hon?

Ja, vem är Karin som 14-åring

Curt Fröberg har hållit föreläsning om detta

Karin. Vem är hon

Vem

Här på Clara Norra Kyrkogata 11 (idag 13) bodde Karin under sitt första år i Stockholm 1873 - 1874…  Ja, huset står kvar än idag

Teresia

Sagan om Teresia

Historien om Teresia är en lång historia, men läs den. Det är den värd. Om inte annat för Teresias skull.

I ett brev från december 1873 berättar Karin att hon varit på besök hos de hon kallar ”fastrarne”. Nu är de inte alls Karins fastrar, utan Anna Moriens fastrar. Anna ska ha varit Karins guvernant. Karin skriver till mamma sin: ”Fröknarne Morien hade läst i Annas bref att hon läste med en Ture Löfskog och frågade mig vem det var, i början förstod jag ej men sedan kom jag underfund med att de mente Theres.”

Flickan Karin syftar på måste vara Teresia Skoglöf, och inte Löfskog. Allt finns det en del lövskog runt Hallsberg, men någon Theres Lövskog tycks inte finnas. Dessutom hette hon Teresia och inte Theres. Närmare bestämt Hilma Teresia Skoglöf. Av alla Karins brev är Teresia den enda Hallsbergsflicka som hon nämner vid namn.

Jag kallar det ”Sagan om Teresia”, för det är verkligen en saga. Hon föddes 1863 i Ervalla. Pappan var skomakare och snart flyttade han med familjen till Kumla, för var ska en skomakare bo om inte i Kumla. Senare flyttade de i Hallsberg. Jag har inte tagit reda på var, de kan ha bott i Hallsbergs stationsområde även om de bodde i Kumla, eftersom vägen genom Hallsberg på Karins tid delade socknarna Kumla och Hallsberg. De behövda bara flytta tvärs över gatan för att byta socken. Karin Bergöö har ju själv aldrig bott i Hallsbergs socken utan var skriven i Kumla, eftersom de bodde på norra sidan av gatan. Och till skillnad från Karin, gick Teresia i skola i Hallsberg.

Fortsättning upp till höger

När familjen Bergöö skaffat sig en lägenhet i Stockholm, anlände snart skomakardottern. Som femtonåring hade hon tagit tjänst som piga hos Bergöös i storstaden. Och där förblev hon ett antal år. Därefter försvann hon en kort tid ur min horisont, men dök snart upp som piga hos en familj, Gustav D´Albedyhl.

Livet har sina sidor. Hösten 1885 flyttar hon plötsligt hem till föräldrarna i Hallsberg och jag tänkte att antingen har föräldrarna blivit sjuka så hon behöver hem och ta hand om dem, eller så har tösen blivit med barn där uppe i storstaden. Det lär ha funnits mycket storkar därstädes.

Och så var det. Hon kom hem på hösten, kanske för att föda sitt barn därhemma senare på våren, men så i mars ger hon sig av till Stockholm igen. Flyttar in som piga hos en Augusta Hallman på sin egen födelsedag i mars. Och föder sitt – enligt kyrkboken ­– oäkta barn i Stockholm den första maj. Nu bär det sig inte bättre än att barnet dör av Gastro-entero coliks (ung. Mag och tjocktarmsinflammation) vid cirka tre månader års ålder. Teresia har då tydligen hittat en käresta och gifter sig några månader därefter. Denne käresta en är dräng mitt i storstan.

En dräng, en stalledräng till och med, och en piga hittar ett krypin för 175 kronor i årshyra. Ja, där hade kanske historien slutat om inte jag vore så enveten att jag inte kan sluta mitt i ett levnadsöde. Jag vill veta hur det går. Så med hjälp av en mängd mantalsuppgifter, kyrkböcker och bouppteckningar m.m. och ett antal timmar, (ett antal dagar) har jag nästan hela historien klar. Sagan om en dräng och en piga.

Fortsättning nedan

------------------------------------------------------------------------------------

Håll i er nu!

Sitt gärna ner. Håll i hatten!
År 1887 betalar de 175 kronor i årshyra. Tre år senare betalar de 5000 i årshyra. För att jämföra ska ni veta att Hilda Bergöö betalar ungefär en fjärdedel av den hyran (1200)  för en hyfsad lägenhet på Östermalm. Vad var det nu som hänt en piga som fött ett så kallat oäkta barn och som gift sig med en fattig dräng, född i Gränna?

Fattig kan man vara, men det är därför inte alls säkert att man är dum, att man saknar idéer och dessutom kan sätta dem i verket. Stalldrängen hyrde nu inte bara en lägenhet med sju rum och kök, utan dessutom stall, fodergård, lada m.m. Och allt detta mitt i Stockholms centrum på Jakobsbergsgatan 38. Nummer 38 finns inte idag. Där ligger nedgången till Hötorgets T-bana. Den före detta drängen har 1894, 2 kuskar anställda som får 800 kronor var i årslön. Själv tar han in 8000 på verksamhet som hyrkusk och 6000 på hästhandel (enligt en mantalslängd).

Snart har han tio stycken kuskar anställda och idkar eget företag som hyrkusk, eller hyrverksrörelse som det också kallas. Han är även fodervärd åt andras hästar. År 1900 nämns han i Svenska Dagbladets lista över de stockholmare som betalar mest skatt. Han betalar 8000 kronor i skatt. Visst fanns det de som betalade mer, men en fabriksarbetare vid den tiden fick vara glad om han tjänade tusen kronor om året och betalade då mindre än en hundring i skatt. Och en dräng fick väl nöja sig med mat och husrum och kanske en eller två hundringar om året.

Visst låter det som en saga, men även sagor har sitt slut och tyvärr fick de inte, liksom lyckliga par i sagor, leva i hundra år. Drängen som för övrigt hette Johan August Johansson och var född 1857, dog redan 1909, femtiotvå år gammal.

Fortsättning upp till höger

Som dödsorsak står att läsa i dödboken: ”Haemorrhagia cerebri Myocardits + nephritis chron” vilket ska betyda hjärnblödning hjärtmuskelinflammation plus kronisk njurinflammation.

Skam den som ger sig. Den f.d. pigan Teresia Skoglöf (nu) Johansson drev verksamheten vidare i eget regi i ungefär två år. I sin mantalsuppgiften, inlämnad den 31 december 1910 skriver Teresia:

Undertecknad änkefru drivande hyrverksrörelse jämte utfordringsstall i av mig (Teresia) förhyrda lokaler i huset 38 Jakobsbergsgatan.
Dotter Jenny Vilhelmina Teresia f. 1888. Anställd i Freja-magasinet
Dotter Edit Margareta f. 1896
Dotter Märta Elisabet f. 1902
Fosterdotter Annie Mathilda f. 1886. Folkskollärare
Hos mig anställda men ej boende – 10 personer…

Hon betalar 8000 kr i hyra för 7 rum & kök samt stallar för 49 hästar foderskullar, vagnshus sel- och stallkammare + magasin. (Jag är lite osäker om det stod 29 eller 49 hästar)

Därefter avslutar Teresia hästäventyret och flyttar till Birger Jarlsgatan där hon bor med de två yngsta barnen, medan de båda äldre barnen bor i egen bostad på samma adress. I november 1912 flyttar Teresia till Villastaden, Huddinge. Här är tydligen hela familjen samlad. Äldsta dottern är gift Holter, men de bor på samma adress de också, och de har en liten dotter.

I mars 1914, några dagar efter att hon fyllt 51 år dör Terese. I en svårläst dödbok tror jag mig kunna uttyda att det handlade om hjärtsjukdom och kärlkramp.

Fortsättning nedan

------------------------------------------------------------------------------------

Jag som alltid i min forskning försöker följa i människors fotspår, kunde bara följa Teresia till Hötorgets T-bana. Men jag kunde inte låta bli att göra en bussresa från Vaxholm, där jag befunnit mig några dagar, till Norra Begravningsplatsen. En av Sveriges största gravplatser och så stor att jag gick vilse flera gånger, men jag hittade Teresias familjegrav. En stor vacker sten och två intilliggande markstenar. Många namn. Men en smutsig och mossöverväxt sten. Oläsbar!

Jag träffade en söt flicka i en blomsterrabatt, som vänligt sprang iväg till närmsta toalett och kom tillbaka med en stor bunt pappershanddukar, med vilka jag, tillsammans med trettio liter vatten, lyckades få stenarna läsbara och rimliga för att få fotograferas. Nästa gång jag går till en begravningsplats ska jag ta med mig en rotborste och rengöringsmedel, utifall det skulle behövas.

teresia

Fortsättning upp till höger

Bouppteckning

Jag avslutar med Johan August Johanssons bouppteckning från januari 1910.

Kontanter möbler och inredning
samt köksutrustning 985 kr

Yttre inventarier
25 hästar 6 550 kr
2 likvagnar 1 150 kr
7 täckvagnar 2 750 kr
8 landåer 2 200 kr
4 kupéer 975 kr
3 viktorier 875 kr
7 droskor 1 775 kr
7 vinteråkdon 575 kr
1 släde 610 kr
18 lösa kälkar till täckvagnar 4,85 kr
35 parselar 1 165 kr
m.m. Summa totalt 20 445,75 kr
Fordringar Summa 36 596,64 kr

Summa inventarier totalt 57 042,39 kr

Avgående poster och skulder
Begravningskostnad 1387.26
m.m.
Summa skulder 11 902,08 kr

Behållning 45 140,31 kr
Minus bouppteckningskostnad 225,70 kr

För 45 000 kr kunde man år 1910 köpa lika mycket varor och tjänster som för ca 2,5 miljoner kr 2017, mätt med konsumentprisindex.

En årslön för en arbetare 1910 var drygt 1000 om året (svårt att få en korrekt uppgift)

SLUT

 

Curt

Minnen och anekdoter upptecknade af Rudolf Gagge

Förord

Rudolf Gagge skrev ner sina minnen. Så mycket hade han att berätta, att det skulle kunna bli en tjock bok. Här kommer ett stycke ur hans minnesberättelser som handlar om mötet med sin blivande hustru, Augusta Sahlqvist, som var syster till Karin Bergöös mamma Hilda. Vidare nämns en annan av Hildas systrar, Ida, som var gift med Fredrik Pripp. I slutet nämns också J.G. Pripp, som var Idas svärfar.

Rudolf Gagges handskrivna anteckningar är här renskrivna av Rudolfs brors barnbarns barn, Carl Magnus Gagge, Landsantikvarie/Länsmuseichef för Västmanlands läns museum.

Håll till godo…

 

Utdrag ur ”Minnen och anekdoter upptecknade af Rudolf Gagge, Bankdirektör. Westerås 1907-1908”

Då jag friade

Bekantskapen med min blifvande hustru, Augusta Sahlqvist, som är från Örebro, gjordes sommaren 1862, då hon som gäst vistades hos sin syster och svåger, Handlanden Fredrik Pripp, hvilka bodde i hufvudbyggnaden vid Hornsberg utanför Stockholm. Jag ägde ett kryp-in i Hornsbergs hage, kallad ”Hyddan”, där mina föräldrar och vi syskon hade vårt sommarnöje. Under sommarens lopp voro vi mycket tillsammans med den Prippska familjen och dess intagande gäst. På de stunder, jag kunde disponera från mitt arbete, och särskildt om Söndagarna på promenaderna till och från Solna kyrka träffades vi ofta, och förhållandet mellan mig och den vackra ungmön ifrån Örebro blef allt intimare, och växte slutligen till en känsla, som räckte för hela lifvet.

En gång gjorde vi tillsammans med vännerna Pripp en utfärd i båtar till Ulfsunda, dervid matsäck medfördes. Såsom alla unga var jag den tiden svag för ”snygga gångkläder”, och jag var vid det ifrågavarande tillfället bland annat iförd ett par verkligen praktfulla byxor, mörka med fina röda ränder. Jag skulle hjelpa till att draga en motsträvig kork ur en saftbutelj, hvilket dock icke lyckades bättre, än att jag fick en försvarlig del av innehållet på mina förtjusande permissioner. Der stod jag skamsen och drypande af den ljufliga saften, och det blef ett tvättande och gnoende af hjälsamma händer. Jag var naturligen rädd att det fatala missödet skulle förlöjliga min person och ogynnsamt inverka på det fördelaktiga intryck, jag trodde mig hafva gjort hos den sköna, men hon var mild och överseende som alltid.

En vacker månskensafton i Augusti föreslog jag, att vi syskon skulle för henne sjunga våra sånger, och min mor, som med blida ögon såg det uppväxande kärleksförhållandet mellan mig och den behagliga unga qvinnan, erbjöd sig att deltaga i den blifvande serenaden. Vi rodde i båt till Hornsbergs herrgård och lade oss nedanför terassen, der hennes ståtliga bostad trånade. Snart ljödo våra mest erotiska sånger, som vi sökte gifva det känslouttryck, som det älskliga föremålet så väl förtjenade, och som i öfrigt överensstämde med den vackra naturstämningen. Min fagra ros satt i ett öppet fönster och lyssnande med saligt bäfvande hjerta till den hyllning i toner, som hennes kärlekskranke tillbedjare med hjelp av sin mamma och sina syskon egnade henne.

Några dagar senare hade kadetterna i den närbelägna Carlbergsparken tillställt ett fyrverkeri och vi liksom hela traktens befolkning i öfrigt hade kommit tillstädes. Bland andra voro äfven egaren tilll Hornsberg, Brukspatron Westerberg med, klädd i en gammal nattrock och med stor plåsterlapp i nacken, samt hans son den s.k. Westerpiffen. För att bättra kunna skåda härligheten hade fröken Sahlqvist ställt sig på ett gungbräde, jag stod framför, och hon stödde sig genom att lägga sina händer på mina axlar. Oh! Det var en ljufvlig situation.

Men äfven vid Hyddan hade vi en fyrverkeriafton. Jag sjelf var tillverkaren, och erhuru de förekommande pjeserna icke voro så brillanta som dem, vi sett några dagar förut, voro de därför icke mindre nöjsama, Raketerna, som skulle gå upp i luften, kilade istället utefter marken mellan ben och kjortlar, och det var lite äfventyrligt att med en brinnande cigarr tutta på de tredskande lusteldarne. Min hulda sköna fann derföre rådligast att annmoda min bror att åtaga sig det bestyret.

Augusta och Rudolf Gagge

Detalj ur ”Minnen och anekdoter upptecknade af Rudolf Gagge, Bankdirektör. Westerås 1907-1908”, illustration till avsnittet ”Då jag friade”. Augusta Sahlqvist till vänster och Rudolf Gagge till höger med rubrikens markering av förlovningsdagen den 26 september 1862.
Skannat av VLM i juni 2017 efter reprofoto hos Carl-Magnus Gagge.

---

I midten af September hemreste föremålet för min ömma låga, men dessförinnan hade jag förklarat mig och öfverlycklig fått hennes ”ja”. Hon anträdde hemfärden med ångbåt, flera unga män, som under sommaren gjort hennes bekantskap uppvaktade vid ångbåtshamnen. Och då hon till ett sista afsked från ångbåten kysste den bukett, jag lemnat henne, tyckte jag nästan att det kändes, som om jag hade ringen på fingret. Förlofningen eklaterades dock först den 26 i samma månad i Örebro, och den 5 juni 1864 stod brölloppet dersammastädes.

Att min blifvande brud var en god och behaglig ungmö af intagande skönhet har nog af uttrycken i det här meddelade framgått, men om mitt vitsord såsom partiskt icke godkännnes, kan det nämnas, att vid en fest, som 1861 års studenter 40 år derefter firade till minne af sin afgång från Örebro Elementarläroverk, Augusta Sahlqvist ännu då ihågkoms, och särskildt omnämndes såsom en skönhet (Enligt referat öfver festen i tidningen Nerikes Allehanda).

Hemresan från vårt bröllop

Några dagar efter bröllopet anträdde min hustru och jag resan till vårt blifvande hem i Stockholm. Vi begagnade jernvägen från Örebro till Arboga, men derifrån fortsattes resan på ångbåt till Stockholm. Wi njöto af den vackra färden på Mälaren och sutto tillsammans på akterdäck. I smekmånadens ljuflighet blef det emellertid ganska varmt oss emellan, och slutligen så hett, att suntältet öfver oss fattade eld. Besättningen infann sig dock med vatten och tjenliga medel och släckte elden så grundligt, att det var fråga, om äfven vår ömma låga i häpenheten skulle slockna. Men den har brunnit klar hela lifvet igenom.

J.G.Pripp,

Far till min svåger, hade sedan många år kryddkrämarhandel i No 44 Regeringsgatan. Hos honom var anställd en gammal bokhållare Spongberg, som var bror till den kände Professorn i Upsala. För att visa sin tacksamhet för den mångåriga vänlighet, hvarmed gubben Pripp omfattat den gamle trotjänaren, blef den förre en gång inbjuden till middag hos Professorn i Upsala, och enligt hvad det berättas, lärer Prippen efter den glada middagen hafva visat de närvarande lärde Professorerna, hur det går till att göra strutar. Komiskt!

---

(Se även bilder på Augusta och Rudolf Gagge längre ner på sidan.)

Och Tack Carl-Magnus Gagge för att vi fick möjlighet att publicera den här fina berättelsen om Rudolf Gagge och hans frieri till Karin Bergöös moster Augusta.

 

Rudolf Gagge
Nerikes Allehanda 18:e maj 1864

Karin Bergöö Larsson