Alla inlägg av Karin Bergoo

Karins resa till Paris Del 11 – sista delen

Karin Bergöö är framme i Paris

Just det… Karin Bergöö är framme i Paris. Ett år senare gifter hon sig med Carl Larsson.

Här kommer sista delen av Karins resa…
Det var den 14 april klockan 19.15 som de avreste från Stockholm,
och klockan 17.00 den 25 maj var de framme i Paris.
Och med det här brevet avslutar jag inläggen om Karins resa.

Paris den 26 Maj 1882

Hotelle L' Osborne. Rue St. Roch.

Kära Far och Mor!
Det är min första dag i Paris, jag känner mig som en liten fluga i den stora staden. 1 Till all lycka är mitt rum mycket litet, det käns så trygt att få krypa hit in från allt buller der nede (jag bor i fjärde våningen d.v.s. 5 tr upp).

Jag har packat upp mina minnen från resan för att känna mig så hemmastadd som möjligt, satt en törnros i vatten, som en liten unge kom och stack i handen på mig (i morse när vi gick för att dricka vårt kaffe,) sägande att den kostade "deux tous".

Sedan jag städat så fint jag kunnat, öppnade jag edra bref tusen tack derför.

Vi kommo hit i går qväll kl. 5, ej alls uttröttade (man blir så van resa), från München reste vi Tisdag afton kl. 7 vi hade god plats i coupéen och jag såv godt ett par timmar. Vid 6-tiden kommo vi fram till Strasburg,2 lemnade vara saker och drucko vårt kaffe vid stationen, samt togo reda på när tågen gingo derifrån. Vi hade haft ett brefkort 3 från Julia deruti hon sade sig hafva setat 24 timmar på vägen mellan Strasburg och Paris, hvarföre vi bestämde oss för att ligga i Nancy över natten. Vi gingo 4 derefter omkring på gatorna i staden (Strassburg), sutto 4 en stund i en kyrka der flera skolor hålla sin morgonbön. Det var så roligt att se på alla ungarna, pojkarna så trefligt klädda i sina blåa blusar och flickorna i långa förkläden med ärmar. 5

Derifrån gingo vi för att äta vår middag och kommo så lagom ned till stationen för att resa till Nancy 6 med ett tåg som gick kl. 3 och kom dit kl. 8 på qvällen. Hildegard kan mindre franska än jag, så att framkomna till Nancy var det jag som måste styra om hotellet och jag nekar ej till att jag hade hjertat i hallsgropen när jag stod inför de stränga herrar kypare. Men det gick bra vi fingo oss ett treligt och billigt rum i tredje våningen såvo godt och vaknade i tid för att begifva oss af kl. 6, vi skulle ej komma till Paris förr än kl. 5 ef.m., hade ingen matsäck, så hade ej en gammal snäll gumma bjudit oss choklad, korf och bröd samt godt landtvin så hade vi allt blifvit mycket hungriga.

Framkomna till Paris skaffade oss "den snälla frun" en karl som tog hand om våra saker och satte oss i en droska. Vi åkte till Hotell St. Roche dit Julia gifvit oss adress, när vi kommo dit och frågade efter henne svarades att hon ej bodde der (jag fick sån hjertklappoing) men hon hade lemnat sin adress det var strax bredvid, Julia var ej hemma. Hotellet fullt med folk, fans endast två rum qvar hvaraf Hildegard och jag togo hvar sitt. Det är så roligt att hafva ett eget litet krypin efter att hafva varit tre - fyra i ett rum. 7

Detta är skrifvet i tre afdelningar jag började det vid 2-tiden efter att hafva druckit kaffe, gått igenom Magasin de Louver, varit långt bort i verlden med Hildegard för att taga ut hennes pengar - hemtadt mina bref i boklådan (som ej är långt härifrån) samt läst dem och utdraget ur tidningen (som mycket roat oss alla) 8 efter att hafva skrifvit en stund med en förfärligt motsträfvig penna kom Hildegard och hemtade mig för att gå och äta, derefter följde vi med Julia som skulle köpa sig ett par kängor, samt gick med H. till S:a 9 bokhandeln i och för några upplysningar som hon ville erhålla. När jag sedan kom hem måste jag en lång stund skrifva i mörkret, nu har jag lånt ett ljus från H:s rum. Efter att hafva snyggat oss en smula sedan vi kommit i går (både H. och jag hade en känsla utaf att vi måste göra oss så fina som möjligt eftersom vi voro i Paris) gingo vi ut, jag ville att vi först skulle söka upp Anna Nordgren, men det sade H. bestämt nej för och hon gick in på första restauration som vi kommo till, jag hade hört talas om att man på somliga ställen för en biffstek kan få betala ända till 5 francs så jag beredde mig på det värsta, men lyckan ville att vi just kommit in på en så kallad Bouldon der det är billiga och bestämda priser. När vi setat en stund, fingo vi långt borta i salen se ett fruntimmer som var så lik Julia, sedan vi en stund sett på henne kom jag på den ljusa idén att det var den gamla Julia10 men med en ny hatt. Hon blef lika glad att se oss som vi henne.

…Ja nu hinner jag ej mera, skrifver snart ånyo. Jag är frisk och tänker ej ligga och såfva som mamma skref, men nog dröjjer jag med att gå och se mig omkring.
             Farväl, Pappas Karin.

Det är en svensk som har detta hotell.
Jag förmodar att Maria 11 nu är i Paris såvida hon ej rest några krokvägar, skall höra efter hennes adress i Svenska bokhandeln.

Kommentarer

1. Man kan förstå Karin. Enligt Wikipedia bodde det cirka 2,5 miljoner människor i Paris vid den här tiden, medan det var färre än 200 000 i Stockholm.

2. Strasbourg. Karin berättar här om sista delen av resan. På den tiden tillhörde Strassburg Tyskland.

3. Jag kan inte riktigt förstå hur de med brev kan konversera med varandra. Här har Julia skrivit ett brev från Paris som Karin och Hildegard får i Strassburg, där de inte övernattar utan kommer på morgonen och åker därifrån på eftermiddagen.

4. De här pluralverben är obekant för många av oss. Men på Karins tid hette det: ”Jag gick” men ”Vi gingo”. ”Jag satt” men ”Vi sutto”.

5. Blåa blusar och förkläden med långa ärmar. Det låter nästan bekant. Karin är observant.

6. Nancy blev sista övernattningen innan de kom till Paris.

7. Skönt att få vara en stund för sig själv. Karin bor alltså ensam i ett hotellrum, de andra tre ”flickorna” hade det ordnat lite för sig, så Karin kom lite vid sidan om. Av senare brev får man veta att de tre ”flickorna” som Karin rest med sprider ut sig i Paris och Karin blir boende ensam. Hon blir bekant med en jämnårig tös som är operasångerska, Lydia Wigert, som hon umgås med och som hon senare reser tillsammans med till Gre-sur-Loing. Lydia är kvar i Grez tills efter att Karin och Carl förlovat sig.
Om Lydia kan du läsa här.
Lydia fick så småningom ett barnbarn, Sonja Wigert, norsk skådespelerska och sångerska som spelade in många svenska filmer.
Sonja kan ni höra på YouTube här.

8. Visst undrar jag vad det stod i tidningsurklippet som var så roligt. Tyvärr får man inte ens veta vad det var för tidning. När Karin skriver ”boklådan” så misstänker jag att det är Svenska bokhandeln i Paris hon menar.

9. Svenska bokhandeln i Paris var till stor hjälp för svenskarna. Där fanns svenska tidningar och dit kunde folk från Sverige posta brev till vännerna i Paris om de inte visste deras adresser.

10. Om Julia beck kan du läsa här

11. Maria är Maria Pripp, Karins kusin. Vilket framgår av senare brev.

Karin Bergöö är framme

Ovan: Julia Beck på maskerad i Grez-sur-Loing
Nedan: Lydia Wigert på samma maskerad.
Båda tecknade av Carl Larsson i tidningen Palettskrap

Karins resa till Paris Del 10

Karin Bergöö, Venedig - München

Ifrån München skriver Karin 4 brev till föräldrarna. Först beskriver hon resan från Venedig till München och berättar i övriga brev om tiden i staden. Jag har här bara tagit med en ytterst liten del av breven.

Från München om resan dit

Det var sagt att vi skulle hafva stannat i Wenedig tills om måndag, men vi kommo att begära vår räkning på freddagen och då fingo vi se att det var så dyrt (3 franc om dagen för person för rummet) att vi ej ville stanna endast för vårt nöjje…1
Det var en vacker afton vi lemnade Wenedig, just i solnedgången man åker öfver nära en half mil lång bro över Lagunerna som till största delen ligger under vatten. Der dränkte jag mina blommor som jag medhaft från Stockholm för sista gången sägande Wenedig farväl…
…kommo till Verona kl. 12 på natten, vi hade intet bestämdt, hvilket hotell vi skulle taga in på, utan satte oss i en fiaker, och åkte iväg genom en stad som tycktes aldeles utdöd, jag var förfärligt rädd - Efter en half timmas åkning kommo vi dock fram till ett mycket trefligt hotell i äkta gammal Italiensk stil.

Dagen derpå togo vi oss en vagn på en timma, besågo domen och Arenen…
…foro derifrån följande middad… kommo till Trient (Trento) samma afton vid 11-tiden bodde på hotell ”De Leurope” och foro derifrån kl. 8 på morgonen derpå, men hade ändock en qvart på oss att bese staden som hade ett förtjusande läge vid foten af höga snöfjell…
…foro derifrån (från Trento) morgonen derpå vid 9-tiden, kommo till Insbruck vid 6-tiden… 2
Fram till Insbruck var det den grannaste Alpnatur, vi hade mycket trefligt ressällskap… Insbruck är en liten förtjusande stad vid foten af höga snöfjell, vägen dit var den bästa Schveitzenatur man kunde önska sig…

Det var hela tiden mycket kallt och i Brenner (det pass hvarigenom Napolion I tågade ned till Italien) snöade det.
Vägen derifrån och hit (München) var besvärlig, vi skulle ”förtullas” i Koufstein och måste två gånger byta om tåg.

Kommentarer till båda brevtexterna

1_  Återigen sparsamhet. Karin stannar inte i Venedig bara för sitt nöjes skull, skriver hon. Karin ser tydligen sin resa mer som en studie- och läroresa än som en semestertur.

2_ Karin anger klockslag för sin resa. Jag undrar hur det var med klocktiden år 1882. Här i Sverige införde vi gemensam tid 1879. (Svensk normaltid) Före dess hade man lokaltid, i varje svenskt samhälle, det var 24 minuters skilnad mellan Göteborg och Stockholm t ex. (Sverige lär ha varit det första land i Världen som införde standardtid.)

3_ Anna Nordgren hade lämnat sällskapet i Wien för att åka direkt till München - nu har hon redan rest till Paris tillsammans med fröken Cardon. Karin möter dem senare i Paris.

4_ Julia hade arbete att utföra i Paris och lämnade sällskapet i München. I Nordisk uppslagsbok från slutet av 1800-talet beskrivs Julia Beck som textarinna och målarinna. Hennes far, Franz Beck var bokbindare och Julia gjorde textarbeten åt honom.

Om dagarna i München

På onsdagen hunno vi ej mer än att gå på banken, hemta våra bref, ställa om våra saker och gå för att höra efter om Anna Nordgren var qvar - hon hade redan på måndagen farit till Paris 3 tillsammans med fröken Cardon som hon träffat här.
…efter att hela förmiddagen hafva varit på Alte Pinakotheket, der jag blef aldeles förtjust i Rubens. Man har ingen föreställning om hans storartade begåfning förrän man sett hans skisser till Yttersta dommen m.f.
…Julia far härifrån om lördag qväll, Hildegard och jag stanna tills om onsdag och fara då troligt-vis med snälltåg för att slippa ligga öfver förr än i Strasburg. Julia måste vara i Paris på bestämd dag för en bestälining af en täxtning som hennes far skickat dit. 4
…I går när jag satt på det gamla Pinakotheket spratt jag riktigt till af förskräckelse vid tanken på att vi ännu ej sett Bavarian, det skulle hafva varit en förfärlig skam att hafva varit här utan att sett den.
…Den (Bavarian) ligger långt bort på en slätt snarlik vårt Ladugårdsjärde, så den förefaller ej så stor som om den skulle stå på ett torg omgifven af hus.
Vi gingo upp uti den, men det var just litet ruskigt, kom man att med foten stöta till trappan så gaf det eko i hela menniskan, vi gingo 120 trappsteg och vi räknade just ut att det var lika högt som upp till Professor Malmströms Atelier och ännu en trappa högre. Sedan vi setat i gröngräset en stund och vilat oss gingo vi på vägen hemåt in uti ett Caffe som såg ut att motsvara vårt Bellmansro. Derinne var mycket snygt med renskurade ekbord o.s.v. men icke motsvarade det våra Stockholmsförhållanden.
Der sutto karlar och spelade kort, värdinnan höll sina gäster sällskap och blef då och då bjuden att taga sig en klunk ur deras ölmugg. Vi fingo efter någon väntan ett mycket godt the som gjorde oss så lifvade, att när vi gingo förbi ett annat utvärdshus der det var musik började både Hildegard och jag att hoppa i takt derefter.
Vi gå alla dagar på det gamla museet der vi redan äro gamla bekanta och goda vänner med vaktmästarna. På det Nya museet är bara skräp, der finnes endast en tafla som är bra, utmärkt bra till och med, och det är Tusnelda i Germanicus triumftåg, den skola vi gå och se på ännu en gång.

Vi stå nu färdiga att fara härifrån med Nattåget som går 7,10 passerar Karlsrube vid 3-tiden komma fram till Strasburg kl. 6 i morgon bittida stanna der några timmar, fortsätta sedan kl. 3 direkt till Paris.

Karins resa till Paris Del 9

Karin Bergöö i Venedig.

Nu är Karin Bergöö i Venedig. När hon lämnade Wien trodde hon att de skulle vara i Venedig på två dagar. Så blev det inte riktigt. Först fick de övernatta i Graz och grottan i Postojna tog en heldag. Dessutom blev de sittande i Trieste en extra dag på grund ett så våldsamt åskväder att ångbåten mot Venedig inte kunde avgå. Och så tar det ju en stund att åka båt.

Wenedig den 8 Maj 1882.

Kära Pappa!
Det var en glad stund för mig då jag idag hemtade tre bref på posten, ett från dig ett från mor.1 och ett från kamraterna (ett slags "kompottbref ”.2 der de hvar och en skrifvit några rader under ett frukostlåf på målarskolan), jag tog dem alla med mig till Dogernas palats der jag i skuggan af arkaderna fick läsa dem i lugn och ro. Bredvid mig på scharmarbänken låg en vacker Gondolier och snarkade, ej långt derifrån satt en artist och målade utaf St. Markusplatsen. Då jag sist skref hem (ett brefkort till mamma som jag skref från Adlersberg medan de andra lågo och såfvo) var jag tröttare än jag för tillfället kände mig, det komefter dagen derpå i Triest. Det var en lycka att ångbåten3 ej gick förrän om andra dagen på aftonnen så att vi fingo vila ut oss der.

…det är så svårt att få något sammanhang af hvad jag skrifver, i sina gongdåler i kanalen utanför vårt fönster far oupphörligt "Trubadurer" förbi, och de sjunga så förtjusande att man kan bli kär i hvarenda en, här sjunga alla, de kunna icke låta bli, det ligger musik i luften.4

(Dagen derpå, på morgonnen).
I går togo vi oss en gondol och foro till vår bank (jag tog ut 75 francs), det var ej så förtjusande som jag hade föreställt mig, den vickade oupphörligt åt den ena sidan så mamma skulle ej tordas setat der. Vi hafva ej ännu hunnit sett så mycket af staden och att lära sig hitta anser jag för omöjligt så smala och krokiga gator är det, vi hafva endast gått och njutit omkring St. Markusplatsen.

På söndag ef.m. (vi hade kommit kl 6 på morgonnen) satte jag mig att måla en aqvarell från vårt fönster och i dag skall jag sitta under Suckarnas bro och måla kanalen framåt.5 Både Julia och Hildegard äro så förtjusta här så att vi komma att stanna åtminstonne öfver nästa söndag men dröjja endast ett par dagar i Mynchen, och vi fara dit upp öfver Padua och Verona. Tack för ditt löfte att fara till Rom, men det låta de icke öfvertala sig till, de vilja vara i Paris de sista dagarna i denna månad.
        Adjö, mera nästa gång, hellsa alla och glöm ej att sända detta till mamma, din Karin.

Kommentarer

1) Karin Bergöö är i Venedig och har brev från föräldrarna i Sverige. Tyvärr finns inte alla brev från föräldrarna bevarade men nedan följer delar av ett brev från mamma som anlände till Venedig.

2) Kompottbrev. Jag tar med ena sidan av ”kompottbrevet”. Tryck på bilden så att du ser, men det är svårläst, men roligt, rent av lite studentikost.

3) Karin reser med ångbåt från Triest till Venedig. Idag finns det järnväg, men det kanske det inte gjorde då eller kanske de tyckte det var en bra omväxling.

4) Karin har verkligen ett romantiskt sinne för vacker natur och vackra platser, samt för vackra trubadurer

5) Visst kan man undra var hennes skisser och målning tog vägen. Men enligt Ulwa Neergaard, Karins barnbarn finns dessa inte bevarade.

Stockholm den 29 april Lördag 1882.

Kära Toini min!
Du är då för rar som skrifver så ofta, Far och ej mindre Mor äro förtjusta och tacksamma deråt. Ditt bref från Dresden fick jag i Thorsdags kl. 12, Fröken Nordberg 1 var då så snäll och besökte mig. Hon hade timmen förut fått bref ifrån Hildegard och sade att du skrifvet till mig samtidigt och så ringde det och så kom det kära. Den Pappa Gubben i dag på morgonen kom bref ifrån honom der han säger "här har du underrättelser ifrån vår Karin om Prag" och så har gubben min glömt at lägga in dit bref, det var ju lite snopet men jag gläder mig ändå at goda underrätelser äro på nära håll. – Stina 2 är hemma från skolan som hon var lite hängig i morse och jag var egennyttig och ville gerna ha hennes sällskap.

…Tala om hur det går at få pengar samt hvar du lyftat sådana, har du saknat pass? och är snufvan weg? Pappa Jaenson 3 träffade jag åter i går han bad helsa dig. Var änteligen 4 försigtig i Italien med kläder så at du ej förkyler dig. O! Karin at du är i Venedig, möjligen har du redan lemnat den, som jag kan tänka mig tjusande staden då det nu anländer men stor sak i det, jag har ändå i min enfald fåt sända et bref till Venezia.

…Allt går så sin jemna gång at jag vet ej hvad jag skall tala om och Gud ske lof för det. … Köp dig minnen från de platser du besökt origelt för trakten. Stina ber mig tala om at de ej har lof 1 Maj oförskämdt nedrigt förstås men så man kan inte bättre begära af "Nuckorna Åhlin". 5

…Helsa dina turistkamrater och försumma ej at sofva, äta dricka och kläda dig. Gud skydde kära barnet mitt önskar och beder ständigt
Hilda Bergöö

Kommentarer

1) Fröken Nordberg, skriver Hilda. Men det tör vara fröken Norberg. Förmodligen Hildegards syster Ida Albertina.
Apropå Hildegard Norberg kan jag säga att hon nästan överallt på nätet och i uppslagsböcker står som född 1844-07-05. Men enligt kyrkoböcker och folkbokföring är hon född 1840-07-05. Kan det vara så att när Nordisk Familjebok kom ut i slutat av 1800-talet, så har de skrivit fel födelseår och sedan har alla andra fortsatt utan att kolla. Därav kan man lära att för att få rätt data är det bra att gå till källan och inte bara läsa i böcker och på nätet.
Hildegard är alltså 19 år äldre än Karin 42 år och Karin kallar henne och Julia för ”flickorna.

2) Stina är Karins lillasyster, tio år yngre än Karin.

3) ”Pappa Jaenson”. Carl Wilhelm Jaensson var konstnär och studerade på konstakademin. Under de sommarkurser som anordnades där Karin några somrar deltog hade Carl Wilhelm Jaensson någon sorts ansvarsroll och kallades då ”pappa”. Julia Strömberg fick heta mamma. Carl Wilhelm Jaensson fick nog behålla namnet Pappa Jaensson i flera år därefter och även Hilda kallar honom tydligen så.

4) ”änteligen försiktig” låter konstigt. Kanske är texten misstolkad. Du kan här på bilden läsa en liten del av Hildas brev.

5) ”Nuckorna Åhlin”. Karins syster Stina gick på Åhlinska skolan en privat flickskola i Stockholm. Skolan startades av Karin Åhlin och hennes systrar jobbade också där. Hilda tycks inte vara så imponerad.

 

Brev som Karin får till Venedig.

Jag tar med ett utdrag ur Hildas brev och ena sidan på det "kompottbrev", som karin fick av kamraterna på akademien. De är alltså flera "tjejer" som skriver kors och tvärs. Tryck på bilderna så att de blir större och "läsbara?"

Karin Bergöö i Venedig

Karin Beröö i Venedig

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Karins resa till Paris Del 8

Från Graz till Trieste

Från Graz till Trieste var på Karins tid en resa genom Österrike.
Europa var då inte riktigt som idag. Österrike-Ungern var en dubbelmonarki under Frans Josef (1848–1916). Till riket hörde förutom nuvarande Österrike och Ungern också Tjeckien och Slovakien samt Slovenien och en liten del av Italien där Trieste ligger.
Karins resa gick således genom Danmark, Tyskland, Österrike, Italien och Frankrike. Gör du samma resa idag åker du dessutom i Polen, Tjeckien och Slovenien.

Ett brevkort till mamma

Correspondenz Karte
Poststämplat Stockholm 8.5.1882
Fru Hilda Bergöö
Stockholm (Schweden)
Storgatan no 1, 2 tr upp

 Adelsberg den 3 Maj 1882.

Kära Mor.
Du kan icke föreställa dig hvilken förtjusande färd vi haft, hela natten det ljusaste månsken, farit igenom de härligaste trakter med de pitoreskaste namn, skyhöga berg och djupa dalar med kyrkor och bondgårdar som lyste vita i månskenet. Från Marburg följde vi Sous floddal till Steinbruck, i Cilli rungo kyrkklockorna midnatt, det var det vackraste klockspel någon af oss hört och jag har det ännu i mina öron. Såfva blef det naturligtvis ej mycket utaf, bänkarna smakade för mycket träd, och det var först mot slutet af resan som vi blefvo ensamma i coupeen.
Vi vore de enda som stego ur vid Adelsberg, det var rätt eget att så der från de största städer komma på rena bondlandet. Adelsberg är en obetydlig station snarlik Hallsberg. Stugorna äro hvitmenade, sanden på vägarna är hvit och af alla de kor vi mötte som fördes till sina betesplatser fans ej en enda brun, alla hvita. Klockan hade icke slagit 5, det hvar den allra härligaste morgon, men flickorna voro frusna och sömniga, blefvo efter lång väntan insläpta af en otreflig dörrvakt i ett ännu otrefligare hotell för att sitta och halfsåfva i en rökig sal. Jag gick ut och satte mig att rita af en gammal port och hörde då första gången i år Göken gala.
Efter att hafva druckit ett dårligt kaffe, sökte vi upp ett bättre hotell och nu sofva flickorna som bäst. Kl. 2 skola vi se grottan, fara härifrån kl. 6.

Delar av ett brev till pappa från Venedig den 8 maj 1882 där Karin berättar mer om resan från Graz till Trieste.

Efter en varm dag i Gratz sof jag ej en blund om natten på jernvägen det var så vackert att jag ej nändes taga bort någon tid dermed. Vi skulle äta vår middag innan vi gingo i Grottan men som vår kassa var skral hade vi ej råd att taga oss mer än en kopp boulion hvilket allt gjorde att vi efter tre timmars vandring i grottan kände oss litet knäsvaga.

… att jag de dagarna var så kropsligt ansträngd gör att jag nu mins allt, Adlersberg, resan dit och till sist det förfärligaste åskväder första natten i Triest, som någonting magiskt vidunderligt, ja som om jag gjort en titt in i en helt annan värld.

Grottan var upplyst af ett hundra åttio lågor vi voro nio personer Engelsmän Fransmän och Amerikanare och emedan vi ej voro fler kostade billietten 3,30 per, … lågorna förslogo föga i hvalv som voro 50 meter höga och vidsträkta som Gustaf Adolfs torg, med broar öfver ett djupt svart brusande vattenfall. Långt bort syntes en liten blå strimma, det var der vattnet utifrån flöt in i grottan, detta var första salen vi kommo in uti, sedan gingo vi i upp och ned krokar och krumbukter genom smala gångar och höga hvalf ”Gotiska domen, Ararats berg utför Semmeringsbanan” m.m. Allt efter som vi gingo fram flyttades ljusen. Det vidunderliga i bergets alla olika formation äro omöjligt att beskrifva.

Vi kommo till Triest vid niotiden der vi togo in på Hotell de la Ville och fingo ett rum högt upp men med utsigt åt Adriatiska hafvet. Det var vid 12 tiden vi vaknade af de förfärligaste åskknallar jag trodde i början att det var kanonskått hela huset skakade deraf,

Kommentarer från Eddie och Pia

1998 fick jag ett mejl från Eddie och Pia som bor södra Sverige men som brukar tillbringa somrarna i närheten av Trieste. De gav mig namn på platserna vad de hette på Karins tid och vad de heter idag (1998) På Karins tid var det här i Österrike.

På Karins tid   –   Idag
Adelsberg      –    Postojna (i sydvästra Slovenien)
Marburg         –    Maribor (Sloveniens näst folkrikaste stad, nära österrikiska gränsen)
Sous floddal  –   Savinja (Savinja är en flod i nordöstra Slovenien)
Steinbruch     –   Zidani most (stenbron) (är ett samhälle i östra Slovenien där floden Savinja rinner ut i Sava.)
Cilli                     –   Celje (Celje en ort och kommun i Slovenien)

Kommentarer av Curt

I Postojna finns en berömd grotta som Karin besöker. Att den är stor förstår jag då det idag finns en konsertsal inne i grottan som rymmer 10 000 människor (enligt Wikipedia)

En obetydlig station snarlik Hallsberg, skriver Karin. Vad tycker Hallsbergarna om den beskrivningen.

Det finns många bilder från Postojnagrottan på
nätet.

Nästa inlägg är från Venedig

--------

Karins resa till Paris Del 7

Från Wien till Graz med Karin Bergöö

Från Wien till Graz med Karin Bergöö, men nu med endast två kamrater. (Graz i Österrike. Icke att förväxla med Grez, där Karin förälskar sig i Carl Larsson.) Omkring 1870 passerade stadens invånarantal 100 000. Ungefär i storlek med den tidens Stockholm.

Karin lämnade Wien med en förhoppning att vara i Trieste den 1 maj, men det kom att ta mycket längre tid en så. Graz ligger 14 mil sydväst om Wien och det är inte ens halvvägs till Trieste.

Karin skriver två brev från Graz daterade 2 maj. Ett brev till pappa och ett till mamma. Delar av breven kommer här.

Gratz den 2 Maj 1882

Kära goda Pappa!

Vårt första Maj firade vi igår på Semmering banan,1 det skall blifva en dag som jag alldrig i mitt lif skall komma att glömma. En sommardag sådan jag icke mins sedan jag var barn, den mest storartade natur, höga berg och djupa dalar, oändliga tunlar, slotsruiner och småfjel.2

K1. 8 kommo vi fram till Gratz togo in på hotel Florian gingo vid 9-tiden ut i staden för att äta qväll; alla gatlyktor voro släkta, det mest förtjusande månsken, gammaldags hus med spetsiga tak, fulla studenter, [Jag misstänker att det ska vara ”fullt av studenter” - Curt]  O! det var förtjusande man var mitt inne i medeltiden.

Sedan vi ätit på en restauration som vi funno på gingo vi ned till (floden) Mur och satte oss för att svärma i månskenet. Allt var tyst och stilla omkring oss, i ett af slotsfönstren på berget mitt emot på andra sidan floden lyste ett ljus, jag tänkte på den gamla giriga slotsvaktaren i ”Kornevills klockor!”3 som om natten tände ljus i det gamla obobodda slottet för att inbilla folket att det spökade der. Flickorna började tala om sina kärleksäfventyr, det var en följd af stämningen. Sedan vi kommo hem återstod oss den prosaiskare delen af resan nemligen uppgörandet af våra afärer som i följd af vår afresa från Wien blifvit temligen inveklade.

Jag skall säga pappa att jag för mina räkenskaper mycket noga och jag tror att pappa skall blifva nöjd dermed, sparsamt lefva vi också, jag tror mig kunna säga att jag icke onödigtvis gifvit ut en gulden. …

Därefter följer en ekonomisk redogörelse.

Jag har skrifvit allt detta för att pappa i nästa bref skall säga mig om det är något som pappa ogillar.4

I brevet berättar också Karin också en del om vad de upplevt i Wien…

Från Wien kan jag icke säga att någon af oss egentligen har några angenämare minnen, det var en stor stad! Mitt största nöjje var att se på alla vackra fruntimmer och det fina färgsinne med hvilket de förstodo att årdna sina toiletter.5 Nu undantager jag naturligtvis Utställningen der det fanns samlat det bästa af vår tids konst och som gjorde mig mycket mycket godt att få se, vi voro der alla förmiddagar utom på söndagen…6

Från Wien till Graz med Karin BergööBild: Järnvägen mellan Wien och Semmering. Skannad ur en turistbroschyr jag fick från en resebyrå då jag jobbade med utställningen om resan.

Kommentarer till brev till pappa

Karin berättar också i brevet att Anna Nordgren lämnade sällskapet i Wien och tog ett tåg till München.

1  Semmering, pass på gränsen mellan Niederösterrich och Steiermark. Passhöjden är 985 m. Genom Semmering leder Semmeringbanan, världens första bergsjärnväg, byggd 1848 - 54.
Ur en gammal uppslagsbok

1  Bergsbanan var säkert en sensation på den tiden, men är inte alls något märkvärdigt idag - Semmering är förresten inte mycket annat än en liten by och ett litet berg, där Pillan åker skidor nuförtiden.
Bernhard Kauntz

1  Ja, Semmeringbanan, vilken underbar anläggning. Resan där är fortfarande något som man aldrig ska glömma.
Wolfgang Auer

2  Karin intresserar sig för naturen.
Curt

3  Cornevills Klockor. Fransk operakomedi. Översatt till svenska och lär vara uppförd på Mindre Teatern i Stockholm för första gången den 3 sept. 1878. Kanske att Karin såg den då?
Curt

4  Karin är mån om att pappa inte ska tro att hon är slösaktig.
Curt

5  ”vackra fruntimmer och det fina färgsinne med hvilket de förstodo att årdna sina toiletter...” Karin är här intresserad av kläder och färger, vilket kommer att visa sig längre fram i livet.
Curt

6  Du kan se mer om Wien och utställningen i
föregående inlägg. Här.

Ur Brev till Mamma från Graz

I går ef.m. gingo Julia och jag upp på Slotsberget,1 der vi tillbrakte den allra härligaste afton, ja man har derifrån en vidsträkt utsigt, snarlik den från Bergnipan vid Ångermanelfven,2 Jag satte mig och ritade utaf borgen, 3 en snäll vakt kom och satte fram två stolar och en pall åt mig. Sedan jag slutat min ritning, satte jag mig att njuta af utsigten, solnedgången, fågelsång och blomsterdoft. I dag på morgonen voro vi inne i ett par kyrkor i en af dem låg en gammal gumma på knä bredvid dörren och rabblade sina böner, när vi gingo henne förbi kysste hon våra händer och kläder för att få sig en slant, det gör ett så pinsamt intryck att se huru de begagna sin religion till som inkomstkälla. Nu sitter jag i väntsalen, om en timma skall tåget gå.

Kommentarer till brevet till mamma

1  Jodå, Schlossberg finns i Graz, och däruppe finns det berömda klocktornet.
Bernhard Kauntz

2 Karin gör ofta sådana liknelser med det som föräldrarna känner igen. Tydligen har de varit vid Ångermanälven. Av ett senare brev framgår att Karin också varit i Sollefteå. Tre mil från Sollefteå efter Ångermanälven ligger Styrnäs där Karins faster bodde. Kanske var Karin dit och hälsade på.
Curt

3 Under resan berättar Karin flera gånger att hon ritar av olika platser. Jag skrev till Ulwa Nerrgaard 1998 ( Ulwa var Karins barnbarn) och frågade om det fanns några teckningar bevarade från resan, men det gjorde det inte så visst Ulwa visste.
Curt

Karins resa till Paris Del 6

Wien

Om de reser från Stockholm och ska till Paris varför kommer de då till Dresden, Prag och Wien. En anledning är väl att de ville se sig om i Europa. Men Wien var av särskild betydelse. Här pågick den våren och sommaren en stor utställning som även uppmärksammats av Konstakademin i Stockholm. Se bild 1. (Tryck på bilden så blir den större.)  – Karins brev är förkortat.

Wien den 27 April 1882.

Kära Mor!

Vi hafva varit här i två dagar, bo på hotell "Goldnes Lam". 1 Hela förmiddagen förstörde vi genom att gå på posten (intet bref) och på bankerna. Till min bank kommo vi försent så att vi måste återvända dit eftermiddagen. Julia var snäll och följde mig dit, banken låg vid en liten smal gata (Dorotherstr.) nära Graben. 2 Då vi kommo dit var gatan spärrad af vakt men då vi sade vårt ärende fingo vi slippa fram men kommo ej långt emedan hela gatan var upptagen af en likprocession.

Vi stannade om en stund satte den sig i rörelse, först kommo flera regementen i långsam tackt, gripande vacker musik, trummorna öfverdragna med svart. Derefter en vagn med hundradetals hjättestora kransar. Sedan likvagnen omgifven af fackelbärare, derefter en herre med den dödas årdnar på en röd sametsdyna, den dödas häst i ett fodral af svart kläde med långt släp som uppbars af en sorjklädd betjent, efter den en ryttare klädd i en medeltidsrustning med swarta plymacher, hans häst decorerad med krusflor som i långa remsor fladrade omkring honom, derefter kommo det högre befälet och sorgvagnarna. 3

(Sednare på aftonnen). …när jag började detta var jag litet trött och tänkte mycket på er derhemma, vi hafva gått hela förmiddagen på utställningen och jernvägsresan hela dagen i förrgår kommer efter.
… Eftermiddagen sutto vi inne en stund hvarefter vi gingo för att se ringtheatern. 4 … Det märktes icke mycket af eldsvådan utvändigt, endast en och annan krossad ruta. … Hvad som gjorde ett förfärligt intryck var de stora väggytorna på hvilka det knapt fans några fönster och endast tvänne utgångar en större för åskådarne och en af en vanlig enkel dörrs bredd för cenen. –

Utställningen är outsägligt intressant der är samlat det bästa från flera års salonger, 5 som jag förut sett i kattalogerna öfver Parisersalongen, så att jag nu känner litet till dem. Jag känner att jag har mycket nytta af att få se allt detta nya som är så till den grad olika allt det som jag sett förut i de galerier vi passerat. Af sjelfva staden har jag ännu sett så litet, vi bo mycket centralt i dag drucko Anna och Julia ef.m. kaffe mitt emot St.Steffensdomen 6 då Hildegard och jag passade på och gingo dit in. Målade fönster, skulpturer, biktstolar och altaren, pappersgranlåt vaxljus och andligt knäböjjande qvinnor och gubbar. …

Nu farväl! Jag sänder eder så ofta mina tankar. Pappas och mammas Karin
Måtte jag hafva brev i Wenedig....

Kommentarer till brevet

Under sökandet till min utställning 1998 Kom jag i kontakt med Wolfgang Auer som bor i Wien men har läst svenska och varit en kortare tid i Sverige. Han skrev alltså på svenska till mig. Jag kom också i kontakt med Bernhard Kauntz som är från Wien, men som i alla fall då bodde i Sverige. Jag har här låtit dem kommentera brevet från Wien.

1_ Jättekul. Den "Goldenes Lamm" är inte mera ett hotell. Men huset renoverades totalt sista åren och tillhöver nu till tekniska högskolan där jag läser Tekniska Mathematik!
Nu finns inskriften "ehem. Hotel Goldenes Lamm" på det underbara huset. Vilken tillfällighet...
Wolfgang Auer

2_ Dorotheerstrasse har jag nog hört talas om, men den säger mig inget, det är förmodligen en för obetydlig gata. Graben ligger alldeles inne i centrum, och är en ganska känd gata.
Bernhard Kauntz

3_ Den här likprocessionen och liknande händelser beskriver Karin mycket ingående. Hon tycks ha en god observationsförmåga och verkar intresserad av människor, deras liv och utseende.
Curt

4_ Ja. Ringtheaterbranden, som var i december 1881, var väl den katastrofalaste branden i Wien…
Wolfgang Auer
Den heter Burgtheater idag . Den låg vid Ringstrasse, jag antar att man i folkmun därför kallade den för Ringtheater. Det är ju i en tid, då byggnaderna vid ringen är ganska nya. Det var ju först omkring 1850, som kejsar Franz Joseph beslutade om att riva de gamla stadsmurarna för att på så sätt införliva Wiens förstäder med själva centrum. På det området, där stadsmurarna befann sig, byggdes Ringen och samtliga byggnadsverk, som än idag är ”ädelstenarna” i Ringen.
Bernhard Kauntz
Se text ur Nerikes Allehanda, bild 2.

5_ Jag har ingen aning om vilken utställning det skulle kunna vara – det finns många ställen, som skulle kunna komma ifråga.
Bernhard Kauntz
Men det var just utställningen som var första anledning till att Karin och vännerna resta via Wien.
Curt

6_ Stephansdomen ligger precis mitt i stan och är väl det viktigaste landmärke. Tornet är 137 m högt och svajer en hel meter i vinden, om det blåser ordentligt. De första Stephanskyrkan byggdes 1137 - 1160 på samma ställe.
Bernhard Kauntz

Tilläggas kan att Karin skriver ett brev till Pappa från Graz där hon skriver mer om Wien.
Curt

Bild 1WienBildtext bild 1. Under två dagar för sju eller åtta år sedan satt jag på konstakademin i Stockholm och bläddrade igenom allt löst material de hade från den tid då Karin var akademielev. Och då fann jag bland annat det här om utställningen i Wien. (Här halva skriften.)

Bildtext bild 2
Artikel ur Nerikes Allehanda 1881-12-09

 

Bild 2
Wien

Karins resa till Paris del 5

Från Dresden till Prag

Under resan från Dresden till Prag skriver Karin:

…till Badenbach der våra saker skulle förtullas gick tåget så jämnt så att det var ej så knagligt att skrifva som nu mot slutet. Det var förtjusande roligt att återse Pizna med Sommenstein, Poetzcha Bastai, jag blef förvånad att se det Liljenstein och Koeningstein lågo så nära derintill. I Badenbach sågo vi en slags märkvärdiga kakor som vi ansågo oss skyldiga att smaka på, när vi stodo och rådbråkade vår tyska kom det en svensk och bad att få hjelpa oss, det är den första svensk vi träffat.

…Min kapsäk är utmärkt bra ännu har det ej händt mig något liknande mammas föreställning att allt skulle trilla ur. Jag är bäst utrustad af alla flickorna. Julia sade just en dag att det såg ut som om mina föräldrar rest mycket eftersom jag hade allt så praktiskt inrättat.

Kommentarer

Under resan från Dresden till Prag skriver Karin: "Det var förtjusande roligt att återse Pizna med Sommenstein, Poetzcha Bastai". Det måste väl betyda att hon varit där förut. Och Julia hade rätt då hon sa att familjen Bergöö var beresta. Redan 1852, många år innan det fanns järnvägar i Sverige, reste Hilda, 14 år gammal med sina föräldrar till Köpenhamn, Lübeck och Hamburg. Och 1862 reste Karins pappa Adolf till London och Paris.

Ortsnamnen som Karin skriver om är inte så korrekt stavade. Dietrich Hunold boende i Dresden och som läste Karins brev 1998 kommenterade platserna så här:

”Bodenbach var gränsstationen till Österrike. Det ligger alldeles intill staden Tetschen (eller Decin på tjeckiska). Jag upptäckte det på gamla kartor. Det ligger en bit in i Tjeckien (Österrike på den tiden). Pirna ligger inte långt härifrån, bara ungefär 2,5 mil. Och Sonnenstein (Solsten) är slottet i Pirna. De andra ortnamnen Karin skrev om ligger i ”Die Sächsische Schweiz”, vilket är bergen som börjar öster om Pirna och för längs floden Elbe en bit in i Tjeckien. Pötzscha är en liten ort som ligger någonstans bakom Pirna nära Elben. Bastei, Lilienstein och Königstein är mycket kända utflyktsmål. Alla de är berg; Bastei är mest känd för ”Basteibrücke” (Basteibron) som förbinder några tätt intill stående höga klippstenar. På Königstein finns ett gammalt fäste.”

Ett äventyr i Prag

Kära Far!
Vi hafva haft en förtjusande dag, den mest händelserika under hela vår resa.
Vi kommo hit i går söndags afton kl. 7, togo in på Hotell "Svarta hästen", gingo och åto qvälsmiddag på Petzolds Restauration vid Zeltnergasse den bästa och billiga restaurationen vi påträffat under hela vår resa…

I dag, sedan vi druckit kaffe vandrade vi ut i staden, till Judeqvarteret der vi genast fingo en svans med karlar efter oss, som erbjödo sig som förare, det var en samling af de värsta tjuffysionomier jag någonsin sett, somliga klädda i trasor, en a la grand seigneur i ljusgrå byxor och spatserkäpp, en annan mager och liten klädd i en frak som slog honom på hälarna. När vi ej ville emottaga deras tjenster ropade de öknamn efter oss som vi lyckligtvis ej förstodo. Synagogan var högst intressant, ligger till hälften under jorden, den förevisades af en gubbe som var 74 år gammal hade 5 barn (alla mågarna schantila karlar, den ena knappfabrikant, den andra handskfabrikant, skomakare etc.) och 25 barnbarn…
När vi gingo sade han att han "kysste våra händer och bad oss snart komma igen." Derifrån gingo vi till kyckogården der liken ligga fem hvarf åfvanpa hvarandra så att en synagoga som står mitt på kyrkogården efter att ursprungligen hafva stått åfvanpå marken, nu till hälften är begrafven derunder.

Kommentarer

Jag har inga bilder att lägga in här, men den som vill läsa mer om Prag och de platser Karin reser förbi på väg till staden hittar säkert något läsvärt samt bilder på nätet.

Jag ska inte heller ge mig in på Prags historia, men på Karins tid för resan tillhörde det Österrike-Ungern. Efter Österrike-Ungerns sammanbrott hösten 1918 utropade Tjeckoslovakien sin självständighet.

Under den tid då jag skulle göra en utställning om Karins resa "mötte" jag många välvilliga människor på nätet. De skickade mig vykort och tidskrifter, ja till och med böcker. När det gäller Prag fick av min svägerska med bilder och texter av en resebyrå i Sverige.

Magda från resebyrån skriver om Judekvarteret:

"För övrigt kan jag se klart framför mig Karins promenadstreckor. Den judiska stadsdelen, Josefov, dess kyrkogård med flera gravlager och synagogan smspunnen med många legender är en värld för sig. I dag (1998) finns ett museum och en minnestavla med namn på alla tjeckiska judar som fann sin död i Hitlers utrotningsläger. "

Ur ett senare brev

I ett senare brev skriver Karin till sin pappa: "I Prag var jag så gränslöst frestad att köpa mig ett granatkors som jag såg der i ett fönster (der är just granaternas hemland) men jag emotstod frestelsen, pappa kan dock icke tänka sig med hvilka qval."

Karins resa till Paris del 4

Berlin – Dresden

Berlin Dresden blev Karins näst resmål. Brevet från Berlin till pappa är som maskinskrivet en och en halv sida långt. Och brevet från Dresden ännu längre. Jag har här tagit med delar av breven.

Goda Pappa!
Vi äro nu som du ser i Berlin bor på samma hotell som har samma Portier som förra gången; när våra droskor stannade här utanför, ringdes i stormklockan, han och de öfriga uppassarena kommo springande emot oss aldeles som förra gången så att jag genast kände mig så hemmastad.
Hildegard och jag gingo för oss sjelfva, genom Kejserliga galeriet och Constans panoptikum der Hildegard var mycket intresserad, men jag har icke under hela resan varit så rädd som der, det var temligen sent så att vi voro aldeles ensamma, med alla dessa grinande vaxfigurer.
När vi på morgonnen gingo till museerna fick jag se en folkmassa utanför Kejserliga slottet jag sprang dit och fick se Kejsar Wilhelm som stod i fönstret och talade vid en annan herre, så säg mamma att jag har allt ögonen öppna.
Från museerna gingo vi hem och hvilade oss en stund hvarefter vi gingo till Aqvariet. Den der Apan som roade oss så mycket förra gången såf för tillfället, derifrån gingo vi nedåt Unter den Linden för att se Segerkolonnen, alla voro hungriga och stämningen ej den bästa, hvarföre vi tittade in på flera Birstugor men der var endast karlar och cigarrök. Till sist fingo vi reda på ett som såg rätt snygt ut, der var endast herrar men vi gingo på och fingo oss hwar sitt glas mjölk ägg och smörgås för 50 pf.  derifrån gingo vi in på Cafe Bauer … der vi togo oss en Caffe och en Maitrank tillsammans.
Karin

Berlin Dresden

Bild Berlin:
Berlin Schloss mit Kaiser Wilhelm-Brücke (omkring 1930)

Kommentarer:

1 Här framgår att Karin varit i Berlin tidigare tillsammans med sin familj.
2 De tittar in i museer och ser sig om som turister.
3 Uppger adresser för att föräldrarna ska kunna skriva till henne
4 Kanske en Maitrank (Majdrink) på myskmadra för fira maj månad istället för majbrasa . 

Berlin Dresden

Bild Dresden:
Berlin Schloss mit Kaiser Wilhelm-Brücke (omkring 1930)

Brev från Dresden

Goda Mamma!
Tack för ditt bref, jag satt på Brylska terassen och läste det, läste om snö och tåghinder här der det är vår, med blommande hägg och körsbärsträd. I går var här så varmt att vi gingo i bara klädningen…
Ett par andra glada och vänliga tyskar som gåfvo oss adress på det hotell der vi nu bo, Amalien Hof, der vi äro mycket nöjda och der vi betala 1,50 pr dag.
När vi gingo ned derifrån (Brylska terassen) såg jag att de inne i köket stodo och sågo ned genom ett fönster i nedra salen derifrån vi hört dansmusik. Jag gick dit och bad att få stå der och se på. det var ett sällskap militärer och unga flickor som inöfvade en dans med tamburiner som de skulle dansa på ett bröllop, det såg mycket bra ut. Mellan danserna bjöds ål. vi kommo ej hem förrän sent; åter ett gladt minne från det förtjusande Dresden.
Dagen derpå gingo Julia och jag till Das Grüne Gevälbe… Derefter satte jag mig att rita af ett torn i kungliga slottet…
Största delen af detta bref har jag skrifvit på vägen mellan Dresden och Prag, … Tacka pappa för hans bref som jag fick igår och bed honom ej vara orolig för att vi druckit för mycket vin två buteljer är ej mycket på fyra personer, vi hade qvar deraf tills vi foro från Berlin.
Adressera nästa bref Wenedig post restante. Tusen hellsningar till pappa och alla från mammas
Karin.

.

Kommentarer

1 Karin och vännerna tycks resa som turister.
2 Kan det vara så att pappa oroat sig för att Karin dricker för mycket vin.
3 Jodå mamma har skrivit brev till Dresden. Lite framförhållning var hon tvungen att ha när det gällde att uppge adress, men det är märkligt att Karin kan hälla så tät kontakt med sina föräldrar under resan. Hon skriver tre brev i veckan och tycks få en hel del brev sända till sig.

Kommentarer av Dietrich

När jag 1998 skulle göra en utställning om Karins resa till Paris, använde jag internet för att få upplysningar om de platser Karin såg. På den tiden snickrades det en del hemsidor och många lade ut sina e-postadresser på hemsidan. På så sätt kom jag i kontakt med Dietrich Hunold som bor i Dresden och som kan svenska. Jag skickade Karins brev till honom och han skrev ett långt brev till mig och kommenterade Karins brev. Tyvärr har jag inte hela brevet kvar, men en del av kommentarerna.

Dietrich skriver 1998: ”Jag har hört mycket om Carl Larsson, men om hans hustru visste jag ingenting … Karin skriver at hon satt på Brylska terassen. På tyska heter den ´Die Brühlsche Terasse´. Hotellet ´Amalienhof´ finns inte kvar eftersom Dresden förstördes mycket starkt mot slutet av andra världskriget. … ´Das Grüne Gewölbe´(Det gröna valvet) är ett underjordisk museum Där utställs det saxiska kungahusets rikedomar och skatter sedan 300 år tillbaka. Tornet som Karin ritade av heter Hausmannsturm (Husmanstorn). Även slottet förstörds under kriget, men 1993 sattes den då nyrenoverade spetsen på tornet igen, men stora dalar av slottet står fortfarande i ruiner.”

Karin reser till Paris del 3

Stettin

Det är till Stettin de reser. I det fösta brevet är Karin osäker på hur de ska resa. Hon skriver; ”...trodde vi att vi skulle få fara öfver Ystad och till Stralsund” samt: ”om vi nu komma att fara tillbaks till Ystad och gå derifrån med ångbåt söndagsafton eller fara från Köpenhamn till Lübeck vet jag ej.”
I det andra brevet – från Köpenhamn – skriver Karin: ”Kl 3 foro vi härifrån till Lybeck, der vi stanna en dag.” (Det måste väl betyda - ska vi fara - och där ska vi stanna.) Någon gång under söndagen tycks planerna ändrats, för nästa gång Karin skriver är på måndagsmorgonen och då skriver hon ett postkort från Stettin.

Postkarte Stockholm 19/4 1882

Fru Hilda Bergöö
in Stockholm
Storgatan No 1
Schweden

Måndags morgon.
Lyckligen anlända till Stetin, endast obetydligt illamående, fara härifrån kl. 12 komma till Berlin på 3 timmar, bo på ”Magdeburg”. Hafva redan druckit hvar sin Bier.
          Karin

Kommentarer

Postkortet är mottaget i Stockholm den 19/4, men Karin skrev det måndagen den 17 april. Bergöös hyr en lägenhet vid Storgatan 1 i Stockholm.

Szczecin eller Stettin (danska, tyska och svenska) en hamnstad i nordvästra Polen. Under trettioåriga kriget besattes Stettin av svenska trupper och hölls sedan besatt fram till fredsslutet 1648. Åren 1648–1720 var Stettin huvudstad i Svenska Pommern. Den var således en del av Sverige under nästan hela stormaktstiden. Därefter var staden preussisk, och från 1871 fram till 1945 en del av Kejsardömet Tyskland. När Karin var där var det således en del av Tyskland.

Nästa brev

I nästa brev är, som är från Berlin till pappa, berättar Karin om upplevelserna i Stettin.
Saxat ur brevet.

”…vi sågo paradplatsen med de gamla murarna som omgifva staden och kommo upp till det gamla slottet som var mycket ståtligt ifrån sjön. Dörrarna till slottskyrkan stodo öppna, vi gingo in. der var husförhör, bland församlingen fans icke ett enda fruntimmer. herrarna klädda i frack och hvit halsduk, barnen svarade så högt och tydligt att det hördes öfver hela kyrkan, prediksstol och läktare voro skulpterade i träd, fastän vi stodo i mörkret nede vid dörren så väckte vi ändock sådan uppmärksamhet att vi ansågo oss förelåtna att straxt begifva oss derifrån. I ett af tornen på slottet satt en kl. föreställande ett ansigte som rullade med ögonnen för hvarje minut, en pil genom näsan som visade timmarna, en lapp i munnen som visade datum.”

”Sedan vi i Stettin i en cigarrbod hade skrifvit brefkortet som jag sände mamma gingo vi in i en bod och köpte litet kött och rådhuskällaren (motsvarar den i Berlin fast högre spetsigt hvälfda tak) och köpte bröd hvilket allt vi åto på gatan. Brödet var visst endast afsett till ål, det var beströdt med salt utanpå hvilket tillsammans med det salta köttet gjorde att vi blefvo så törstiga så att på tåget slogo upp vår schampagnbutelj till almänhetens förnöjjelse.

Stettin

Hur kom Karin till Stettin

Även om inte Karin anger hur de kom till Stettin får vi förmoda att de kom med båt från Köpenhamn. ”endast obetydligt illamående”, skriver hon. Och i ett senare brev, där hon beskriver vistelsen i Stettin, skriver hon: ”... det gamla slottet som var mycket ståtligt ifrån sjön...”

Jag letade mig ut på nätet 1998 och försökte hitta någon som kunde berätta för mig om hur man år 1882 reste från Köpenhamn till Stettin. Frågan hamnade slutligen hos Klubb Maritim och Stiftelsen skärgårdsbåten. Och här följer ett svar:
”Halloj. Jag har forskar lite i det hela. Jag har funnit att Danska DFDS hade trafik Köpenhamn - Stettin 1882 med ett antal fartyg.
Hälsningar Micke"

Kommentarer

1 En klocka med ansikte och rullande ögon. Klockan lär vara från den svenska tiden. En fin bild på klockan finns på majipparesors hemsida. Se HÄR.

2 Ål…? Ja det står ål i den maskinskrivna texten av breven jag har att läsa. Frågan är om det inte ska vara öl. Det skulle vara intressant att titta på det i Karins originalbrev.

3 Jag kan se människorna i kupén framför mig, när de fyra kvinnorna öppnar och dricker en flaska champagne på tåget. Detta är inte idag, utan 1882.

Karin reser till Paris. Del 2

Köpenhamn

Komna till Köpenhamn, men vilka var de tre konstnärerna som gjorde Karin sällskap mot Paris.
Hildegard Norberg var femton år äldre än Karin. Det tycks enligt ett brev från Karins mamma som att det var Hildegard som sett till att Karin kunde få följa med till Paris.
Julia Beck, född 1853, var sista året på konstakademin samtidigt som Karin var där sitt första år. Julia hade varit i Paris redan 1878 och hade året efter del i en ateljé i Paris. Hon hade fått två målningar med på Salongen redan 1880, vilket Carl Larsson inte lyckades med förrän tre år senare.
Anna Nordgren var tolv år äldre Karin. Även hon utbildad på Konstakademin och hade varit i Paris tidigare.

.

avreser från stockholm

Söndagsmorgon den 16 April 1882

Kära Mamma!

Till Stralsund gick ingen båt, vi äro nu i Köpenhamn dit vi kommo i går middag, möttes vid båten af Fröken Nordgren och grosshandlar Brink från Helsingborg, som hade en vagn i beredskap och rum bestälda på hotel Skåne, åto bifstek på hotellet och drucko vin som Brink bjöd på (han är nemligen vinhandlare).  Efter att hafva vilat en stund gingo vi i teatret der vi sågo Fruarna Hennings och Echart hvilka spelade förtjusande, det var en utmärkt rolig afton, theatren är större än vår nya och lär skall vara vara större än ”Theatre Francais”, derefter bjöd herr Brink på smörgås och mjölk hos Aparta. Hemkomna drucko vi åter vin och hafva till och med fått en boutelj Schampagn till matsäck. Kl 3  foro vi härifrån till Lybeck, der vi stanna en dag. Om Freddag komma vi troligtvis till Dresten der jag väntar bref på Hotel Rom. Mammas kuddar låfprisades hela vägen ned, och tack vare dem fingo vi några timmars hvila.
Nu skola vi ut och bese staden, Julia Beck skall gå på visite till Kroyer det vore roligt om vi kunde få honom i släptåg.
Vi skola vi äta middag på vårt gamla ställe på Östergade.  Adjö! ett helt lass med hellsningar till alla från mammas

Karin
(Göm detta kludd)

Kommentarer

Jag har tillgång till Karins brev överförda till maskinskriven text, vilket kan innebära att det kan finnas fel. Karin skriver till mamma och pappa och det viktiga är att hon skriver och ibland kan det vara slarvigt. Dessutom stavar Karin ofta namn som det låter. Detta måste man ha i åtanke när man läser brevtexterna.

Kommentarer till brevet

1. Anna Nordgren ansluter i Köpenhamn. Kanske är det hon som skaffat fram en skjuts.
2. Någon vinhandlare Brink från Helsingborg har jag inte lyckats identifiera.
3. Skådespelarna Hennings och Eckardt får en egen ruta.
4. "hos Aparta". Jag vet inte! Kan någon hjälpa mig att förstå.
5. En flaska Champagne är inte dumt att få. I ett senare brev får vi veta hur det blir med den.
6. Att resa via Lübeck till Dresden tycks vara planerade, men riktigt så blev det inte, vilket framgår av senare brev.
7. Mammas kuddar "låfprisades". De tågvagnar i klass 2 och 3 som Karin reser med var inte alltid så bekväma. En kudde kunde vara bra.
8. Förmodligen P. S. Kröyer. Han har en egen ruta.
9. Vårt gamla ställe? Kan det betyda att Karin med föräldrar varit i Köpenhamn tidigare.

Hur kom de till Köpenhamn

Via ett mycket detaljerat brev jag fått från Järnvägsmuset i Gävle gick det båtar från Malmö till Köpenhamn klockan 7 gånger per dag. Och Sjöfartsmuseet i Malmö skriver till mig att det var danska båtar. Det fanns 1882 två hjulångare och två propellerångare.

Kröyer

P. S. Kröyer föddes i Norge och växte upp hos fosterföräldrar i Köpenhamn. Vid den tiden Karin och hennes vänner kommer till Köpenhamn har Kröyer en ateljé i staden på Bredgade 33. Om Julia träffar honom får vi inte veta, men han är inte med på resan.
Tanken var nog att han skulle följa dem till Wien där det den här våren var en stor konstutställning. Så blev det inte, men Kröyer var på utställningen senare på sommaren.

Karin på Teater.

Eftersom Karin var på teater i Köpenhamn på kvällen den 15 april, så skrev jag till Teatermuseet i Köpenhamn, som skickade mig fotostatkopior av fotografier på Betty Hennings och Josefine Eckardt med post. Detta var 1998 och bilder var svårt att hantera via internet. Texten om dem är hämtade ur en äldre svensk uppslagsbok.

KöpenhamnHennings, Betty Mathilde, f. Schnell, dansk skådespelerska (1850 - 1939). Hennings var sin tids stora skådespelerska på dansk scen. Hon gästspelade också från 1890 med stor framgång flera gånger i Stockholm.

KöpenhamnEckardt, Josefine Hortensia Nancy Adelaide, född Thorberg, dansk skådespelerska, f. 1839 i Köpenhamn, d. 1906, var först anställd vid baletten, debuterade 1861 på kungl. teatern i Köpenhamn.

Karin reser till Paris. Del 1

Avreser från Stockholm

Karin avreser från Stockholm med tåg söderut. Tåget lämnar Stockholm den 14 april klockan 19.50 och ska vara i Malmö klockan 11.06 dagen efter.  På morgonen innan de är framme skriver Karin till sin pappa.

Jag har nu tänk att som en följetong ge glimtar ur de brev Karin skriver under sin resa från Sverige till Paris på våren 1882. På hösten samma år förlovar hon sig med Carl Larsson och våren därefter gifter de sig.

 

avreser från stockholm

Materialet till inläggen om Karins resa till Paris är från en utställning jag gjorde 1998 under namnet "Karin, Hallsbergs första tågluffare", som visades i Bergöövåningen i Hallsberg.
Teckningen är av Inga-Britt Gyllin.

Kära Far!

Ännu på Svensk botten vill jag sända dig ett sista farväl. Igår afton när vi foro var det det allra härligaste väder, mor och gossarna Prippens och kamrater voro nere vid stationen. Jag fick två blombuketter en af Nanna Solman och en af Fröken Bendix, kamraterna hurrade. Vi hafva sofvit ett par timmar i natt och äro på det hela taget mycket uppskade. I morse när vi vaknade var det fullkomligt yrväder och marken hvit af snö men sedan vi kommit till sydligare trackter är här åter vår. När vi foro från Stockholm så trodde vi att vi skulle få fara öfver Ystad och till Stralsund men nu har Hildegard Norberg dragit sig till minnes ett sednare bref som hon fått från Anna Nordgren deruti Anna stämmer möte med oss på bryggan i Köpenhamn, så att vi nu komma att fara tillbaks till Ystad och gå derifrån med ångbåt söndagsafton eller fara från Köpenhamn till Lubeck vet jag ej. Många hellsningar till Mamma Mormor Moster och Carlqvists från pappas

Karin

Kommentarer till brevet.

1. Karin skriver inte i brevet exakt när hon skriver. Av senare brev förstår jag ändå att hon skriver det här klockan tio den femtonde april. Att tåget gick från Stockholm klockan 19.50 har jag fått från tågmuseet i Gävle som har tidtabeller från den tiden.
2. Mor och gossarna Prippens. Det ser lite konstigt ut men Karin menar nog sin mamma Hilda. Gossarna är förmodligen bröderna Wahlman, Karins kusiner, vilka hon alltid kallar "gossarna" och Prippens är Karins moster Ida Pripp och hennes tre barn, även de kusiner till Karin.
3. Nanna Solman var kamrat till Karin på konstakademin. Där fanns också Carolina Maria Benedicks. Det är troligen hon som Karin åsyfter, men stavar lite fel. Nanna Sohlman hette som gift Nanna Bendixson och skrev 1886 barnboken "Skogstomten".
4. Förutom Hildegard Norberg och Anna Nordgren som nämns i brevet var också Julia Beck med på resan. Men det var nog på grund av Hildegard Norberg som Karin kom med.
5. Det låter på Karin som om de inte riktigt vet hur de ska resa och att Hildegard helt plötsligt kommer på att de ska möta Anna Nordgren i Köpenhamn.
6. Brevet är till Karins pappa, Adolf, som bor och har sitt företag i Hallsberg, medan mamma Hilda bor med barnen i Stockholm. Men Adolf tycks ofta vara i Stockholmslägenheten. Karin ber pappa hälsa till mamma och mormor, Maria Kristina (Maja-Stina) Sahlqvist.  Hon hälsar också till moster Laura Elisabeth Sahlqvist (Elise, men av släkt och vänner kallad Lisen. Och till Carlqvists. C. A. Carlqvist hade tidigare varit anställd av Bergöö som biträde i affären.  Han upptogs som kompanjon till Bergöö 1877, där han kvarstannade till1887, då han öppnade egen affär i Vretstorp.

Fortsättning följer. Det är en lång resa innan de kommer till Paris sex veckor senare. Jag hoppas att jag snart hinner skriva en fortsättning.

Curt

Ett gammalt fotografi

Ett gammalt fotografi

Ett gammalt fotografi, troligen från 1895 som jag fått skanna av. Det ägs av släktingar till Hanna Blomqvist. Fotograf okänd.

Hanna Blomqvist föddes i Viby socken 1865 och kom till Hallsberg runt 1890 för att arbeta som hattmodist i Elise Sahlqvists hattfabrik.
Hanna var en av Elise Sahlqvists närmaste medarbetare och följde med Elise till Paris och Berlin nästan varje år. Efter Elise Sahlqvists död 1904 var Hanna Blomqvist föreståndare för fabriken som då ägdes av Per Bergöö. Per Bergöö var Karins bror och Elise Sahlqvist var Karins moster.
Hanna lämnade Hallsberg och fabriken 1911 för att gifta sig.

 

Bildens baksida

Det fina med den bilden är att Hanna skrivit alla namn på baksidan. Bilden är tagen vid kafferep för Fru Grahm då de flyttade från Hallsberg till Gellivara station, antagligen år 1897, står det på bildens baksida, men enligt husförhörslängden flyttade familjen Grahm till Gällivare 1895

ett gammalt fotografi

Ett gammalt fotografi

Förtydligande av namnen.

Från vänster stående


1. Fru Stenström (Bankkamrerens hustru.)
2. Fru Rydén (Stationsinspektörenens hustru)
3. Fru Larsson ?
4. Fru Blomberg (Stationsskrivarens hustru)
5. Fru Andersson (Handlaren August Anderssons hustru)
6. Fru Béen (?) (Stationsskrivarens hustru)
7. Fru Lyberg (Handlande)
7. Fru Baggström (Postmästarens hustru)
9. Fröken Möller (Lärarinna)
10. Fru Gustafsson (Barnmorska)
11. Fru Wennersten (Postexpeditörens hustru)
12. Fröken Lundberg (Hushållsfröken)
13. Fröken Ficher (Gårdsägarinna)

Lite mer om personerna 1-13.

Genom att gå igenom mantalsuppgifter m.m. har jag försökt att få lite mer upplysningar om personerna på bilden. Naturligtvis är det inte helt säker att jag har rätt i alla dessa personer. Men jag har gjort ett försök att hitta de se som var med på kafferepet.

1 Annette Sofia Stenström, f. Pettersson 1855 i Algerum.
Gift med bankkamrer Carl Ludvig Romanus Stenström 1854 - 1907. Han var kusin till Karin Bergöös mamma Hilda.

2. Ida Natalia Rydén, f. Törnros 1856 - 1896. Gift med stationsinspektör, August Hjalmar Rydén född 1850. Han gifte om sig efter hustruns död med Hilda Almaida Margareta f. Lilljedahl 1853.

3. En fru Larsson kan bli svår att identifiera.

4. Det finns en Hildegard Sofia Amalia f. Göthe 1854, gift 1891 med Gustaf Albert Blomberg f. 1852. De flyttar till Jönköpings län i januari 1896. Jag är osäker på om det är rätt person.

5. Anna Augusta, f. Nyholm, 1861 i Götlunda Västmanlands län. Gift med handlare Anders August Andersson f. 1859

6. Det finns enligt folkräkningen år 1900 en Josefina Amanda Ulrika, f. Petesson, 1859 i Kristianstads län. Hon är gift med Karl Bernhard Been född 1861 som är Stationsinspektor i Örebro och de bor 1900 vid Örebro Södra station.

7. Ninni Barbara, f. Kjellman. Gift med  handlaren Elof Paul Lyberg f. 1877

8. Maria Sofia Gustava Baggström f. Morén 1842
Postmästare Karl Baggström 1844 - 1900 Han står som änkling 1980 men tydligen omgift 1885. Andra hustrun heter Maria Sofia Gustava.
* På bilden finns döttrar från mannens tidigare äktenskap som heter Nanny och Ebba. (se längre ner.)

9. Emma Sofia Möller f. 1858 i Woxtorp Jönköpings län. Bor 1896-1900 i Skallerud (1910 står det Skalleruds skolhus.) Flyttar 1916 till Björkbacken. Död1917

10. Karin Gustafsson, f. Nilsson 1853 Barnmorska. Gift med Lars Johan Gustafsson, Skomakare, äger hus.

11. Maria Wennersten f. Chrysander. Gift med postskrifare Hugo Stefanus Wennersten

12. Jag har inte lyckats hitta fröken Lundberg. Det finns flera kvinnor Lundgren i Hallsberg/Kumla vid den här tiden.

13. Det finns en Edla Maria Mathilda Fischer f.1851, dotter till Maria Christina Fischer som står som jordägare vid Ulfsäter.

Från vänster sittande

14. Fru Sörman (Stationsskrivarens hustru)
15. Fru Lundberg (Stationsskriv hustru)
16. Fru Grahn (Stationsskrivarens hustru)
17. Fru Bergöö, Anna (Grosshandlare Per Bergöös hustru)

Sittande på marken

18. Fröken Dahlström (Fröken Tomta gård)
19. Fröken Lundberg (Hushållsfröken ? )
20. Fröken Ebba Baggström
21. Hanna Blomqvist (Anställd hos Elise Sahlqvist)
22. Fröken Nanny Baggström
23. Fröken Maria Engbom (Guvernant)
24. Fröken Hilma Stenström
25. Fröken Ljungström (Affärsinnehavare)
26. Fröken Ljungström.

Lite mer om personerna 14-26

14. Tekla Anna Göthilda Sörman, född Hanell 1853 i Vintrosa, gift med Johan Walfrid Sörman, stationsskrivare. Familjen flyttade från Hallsberg 1896-05-02. Bor 1900 i Åre, Storlien.

15. Fru Lundberg. Jag har inte hittat någon som passar in. Kanske är det här en mor till de fröknar Lundberg som finns på punkterna 12 och 19.

16.Emelie Grahm, f. Sager 1859. Det är för henne de håller kafferep. Stationsskrivaren Olof Grahm flyttar med hustru och en stor barnaskara till Gällivare enligt kyrkboken 1895-10-30, så om kortet är tagit innan de flyttar är det nog från 1895 och inte 1897, som anges på bildens baksida.

17. Anna Bergöö, född Nilsson gift med Karins lillebror, grosshandlare Per Bergöö. Tilläggas kan att Per kallar sig grosshandlare, medan hans far Adolf nöjde sig med att vara handlare.

18. Dahlströms bor vid Tomta. En dotter heter Aina Signe Elvira Louisa f. 1878 (Se också 23)

19. Så var det en fröken Lundberg till. (Se 12 och 15)

20. Fröken Ebba Baggström (Se 8 och 22)

21. Hanna Blomqvist

22. Fröken Nanny Baggström (Se 8 och 20)

23. Anna Maria Wilhelmina Engbom f. 1860, Roma Gotland. Hon tycks vara guvernant hos familjen Dahlström vid Tomta under åren januari 1886 till april 1887 då hon flyttar till Byarum. (Se Dahlström 18) Kanske på besök i Hallsberg?

24. Hilma Stenström, 1858, var anställd hos Elise Sahlqvist. Hon var kusin med Elise och hade en syster, Maria, som också var anställd hos Elise. Hon hade också en bror i Hallsberg (Se 1)
Hilma var en av de första kvinnor i Sverige som var resande försäljare, vilken hon börjar med 1855. Hon for runt i landet och tog upp beställningar på hattar åt hattfabriken i Hallsberg. Hon reste också vid något tillfälle med Elise Sahlqvist till Paris. På 1870 talet bodde hon tillsammans med sina föräldrar i Stockholm och var då en av Karins närmaste vänner när Karin läste på Slöjdskolan och på Akademien.

25 - 26. Fröknarna Ljungström
Selma Louisa Ljungström född 1870 i Byarum
Alma Natalia Ljungström född 1867 i Byarum
Båda är då handelsbiträden i en modehandel i Hallsberg. Senare står Selma Louisa i kyrkboken som Handelsidkerska i Hallsberg.

Ser ni felaktigheter eller har fler upplysningar så hör av er på Karinföreningens hemsida, kontaktsida. HÄR

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Karin går på Teater

Teaterbesök

Karins teaterbesök i Stockholm under hennes två första studieår på Slöjdskolan.

Karin Bergöö inkvarterade sig som fjortonåring i Stockholm inför hösten 1873 då hon började på Slöjdskolan. Tio år senare var hon utbildad konstnär och gift med konstnärskollegan Carl Larsson.
Vad var det som fick en flicka uppväxt i Örebro och Hallsberg att utbilda sig till konstnär? Vad hade hon för kulturerfarenheter då hon kom till Stockholm och vad hade föräldrarna för kulturintressen.
Frågorna är omöjliga att besvara. Det finns inga sådana uppgifter, men jag vet att Hilda tillsammans med sina föräldrar var ute och reste. Adolf skriver till sin pappa den 23 aug 1852: ”Herr och fru Sahlqvist samt ällsta doter hafva varit ute och rest…”, Och han berättar att de varit i Hamburg och Lybeck och på hemvägen besökte de Marstrand.
Jag vet också att Adolf reste. ”Sedan min sista skrifvelse har jag varit vida omkring till London, Paris och har deraf ett behagligt minne”, skriver Adolf till sin pappa i december 1862.

Örebro Teater

I Örebro fanns vid den här tiden en stor teater. Den lär när den invigdes 1853 ha varit Sveriges näst största teater efter Operan i Stockholm. Gick Karin på teater i Örebro? Gick föräldrarna på teater i Örebro? I Adolfs brev till sin pappa, och i Hildas brev till Adolf, samt ur Karins alla brev hittar jag ingenting om att de besökt Örebro Teater.

Karin i Stockholm

När Karin kom till Stockholm är det ganska tydligt av hennes brev att hon är välorienterad i huvudstaden. Troligen har hon med sina föräldrar varit där tidigare. Kanske många gånger. I Stockholm fanns både släkt och vänner till familjen.

Karin på teater i Stockholm

Ett grått hårstrå och En fru på äfventyr

Snart efter att Karin kommit till Stockholm blir hon bjuden på teater. Karin skriver till mamma: ”…det var på dramatiska teatern, pjeserna hette ´Ett grått hårstrå´, och ´En fru på äfventyr´, hvilken var mycket lustig.”

TeaterbesökPå den tiden var det vanligt att det visades två, och ibland tre, pjäser samma kväll. Sedan kunde det gå en eller några veckor innan de visade samma pjäser igen, och däremellan visades andra föreställningar.

TeaterbesökElise Hwasser, ansågs vara en av sin tids främsta skådespelare. Hon var född 1831 i Stockholm, och avled 1894 i sin villa Västråt i Fiskebäckskil i Skaftö socken.
Efter hennes död köpte Karins moster, Elise Sahlqvist, Villa Västråt av Elise Hwasses dotter Anna Lisa som också var skådespelare. Hon hade premiär som sextonåring 1879 med ”Dora”, vilken Adolf Bergöö var och tittade på i januari 79.

Hamlet

Den sjunde november var det dags igen: ”Om fredag skall jag gå och se Hamlet, med Sofi och Julia i en parkettloge.” Tyvärr får vi inte veta hur hon upplevde det. Dagarna efter att hon sett Hamlet är pappa Adolf i Stockholm och kanske har hon pratat teater med honom.

HamletEnligt annonsen varade föreställningen i tre och en halv timma, man undrar om det var någon paus.

Bröllopet på Ulfåsa och ?

I januari 74 är det dags igen: ”… jag är af moster bjuden på spectaklet, att se ´Brölloppet på Ulfåsa´, den som jag i alla tider önskat så mycket att få se.”

UlfåsaOch i slutet av april är hon bjuden av Anna Moriens fastrar på Dramatiska teater. Vad hon såg får vi inte veta. Bara några dagar efter teaterbesöket åker Karin hem till Hallsberg på sommarlov och kan då berätta om sitt teaterbesök.

Asketoffel

I september är Karin tillbaka i Stockholm. Då hon bor inneboende hos familjen Draghi. Karin skriver till pappa: ”Tack, tack, snälla pappa för att jag fick bjuda flickorna med mig och se Cendrilion, det var mycket roligt. Jag skulle få följa med Draghis till Djurgården på förmiddagen emedan herr Draghi hade ett ärende dit. Just som vi skulle gå kom pappas bref, jag frågade ej om de fingo följa med mig förrän vi voro på Djurgården och då fingo vi stanna der ända till kl. 4 då den första föreställningen begynte, sedan blefvo vi bjudna på glass af herr D., på Hasselbacken.”

TeaterbesökEnligt Nordisk Familjebok byggdes en manegeteater på Djurgården år 1861. Den revs 1890. Och Hasselbackens restaurang hade brunnit ner i början av 1870-talet och var nyuppförd 1874 när Karin var där och åt glass. Tanken svindlar. Tänk att få läsa Karins brev och samtidigt söka i alla de källor jag kan finna för att ta reda på, förstå och därvid ”nästan” kunna uppleva hennes äventyr.

Cendrillon eller Askungen, som vi brukar säga kom att bli inspiration till att barnen Draghi och Karin spelar teater hemma hos Draghis en tid efter jul.
Karin skriver i januari: Skref jag i mitt förra bref om att vi skola spela "Asktoffel" här.  Jag är styfmodern samt en hoffröken, Italia skall förstås vara Askeloffet och hon blir väl den enda som det blir någon rim och reson med, jag såge helst att jag sluppe vara med, men jag tror att de hafva svårt att få någon annan och derför blir jag det gerna.”
Italia Draghi är dotter i huset och några år yngre än Karin.

Den Bergtagne

I oktober 1874 skriver Karin att hon är bjuden på teater av moster Ida för att se ”Den Bergtagne”. Den Bergtagna var en Opera i fem akter.

Den BergtagnaOch i januari 75 skriver Karin: ”…frågte tant mig om jag vill följa med dem på Nya teatern, men jag får bjuda mig sjelf förstås, får jag gå?” säg pappa och mamma lilla.

Skogstjufven, Familien Poison samt En herre som vaktar sin måg

Om hon fick följa med den gången framgår inte av breven, men den åttonde april skriver hon: ”i lördags voro vi på Nya teatern och sågo Skogstjufven, Familien Poison samt En herre som vaktar sin måg, det var mycket roligt,”

Skogstjuven Nya teatern invigdes 19 januari 1875 och döptes om till Svenska teatern 1888 var Sveriges största dramatiska teater under åren 1875–1925 med plats för cirka 1 150 åskådare. Teatern hade sin huvudentré på adressen Blasieholmsgatan 4 i Stockholm. Den förstördes i en brand den 30 juni 1925. Teatergatan på Blasieholmen har fått namnet efter teatern.

Mycket väsen för ingenting

Och i samma brev skriver Karin: "I tisdags fick Matilda se i tidningen att det gafs en pjes som hette ´Mycket väsen för ingenting´, hvilken hon länge önskat att få se, hon frågade mig om jag ville följa med och jag kunde ej hålla mig utan så bjödo vi tant med oss och gingo, jag tror nog ej att pappa eller mamma hade något derimot ty det var väl den sista gången jag kommer på teater i år. På Nya teatern sutto vi på parkett och på dramatiska teatern i fonden på andra raden."
Matilda är en flicka som också bor hos Draghis och den tant de bjuder är fru Draghi.

Teaterbesök

 

Det var allt jag hittat om Karins teaterbesök från de här två åren. Det fanns också en del annat kulturutbud i Stockholm som intresserade Karin, men det får jag återkomma till en annan gång.

Tidningsurklippen är ur:

Aftonbladet
Stockholms Dagblad
Dagens Nyheter
Post och inrikes tidning

Saxon

J. L. Saxon – ett möte med Karin Bergöö

Det här inlägget utgörs av tre sidor ur boken "I handelsbod på 1870-talet", av Johan Lindström Saxon.

Johan Lindström Saxon växte upp i ett bondehem i Gällersta i Närke. Han var född samma år som Karin Bergöö, 1859. Johan Lindström studerade på Kävesta folkhögskola 1879-1880 och kom att bli en på sin tid mycket känd personlighet som författare och förläggare och tog sig namnet Saxon.
Boken "I handelsbod på 1870-talet", kom ut 1932 och beskriver minnen från en tid då den unge Johan Lindström arbetade som bokhållare i ett antal handelsbodar. Däribland i Kumla i handelsboden Fosselius & Bergöö.
Carl August Fosselius hade varit bokhållare hos Adolf Bergöö och tillsammans med Bergöö startade han en bod i Kumla.

Fosselius_Bergöö

I boktexten står det att Fosselius övertagit boden i eget regi, men så var nog inte fallet. Tidningsnotisen ovan är från "Post och Inrikestidningar 1891-11-14", där det framgår att Adolf Bergöö var delaktig ända till sin död. Så kan man också se av Bergöös bouppteckning. Bergöö ägde också fastigheten.

Tryck på bilderna för att se dem i större format.
saxon

Johan Lindström Saxon

Saxon 1

1

Saxon 2

2

Saxon 3

3

Ett ”Gott Nytt År-kort”

Gott Nytt År

Gott Nytt År

Vykortet är från Karins barndomskamrat, Anna Ekström, som bodde granne med Karins morfar och mormor på Köpmangatan i Örebro. Det var i Karins mormor och morfars hus som Karin föddes. Anna var född samma år.
Det är svårt att se på kortets datumstämpel från vilket år det är, men det är daterat 1920 i Carl Larssons brevsamling i Uppsala. Och av texten får man förstå att det är efter Carls död.

Gott nytt år

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gott Nytt År

Vykortet är tecknat av Tora Vizzone-Hallgren.

Tora Vizzone-Hallgren, född 13 april 1896 i Örebro, död 16 oktober 1993 i Rom, var en svensk-italiensk, tecknare och målare.
Hon var dotter till ingenjören Knut Canrobert Hallgren och Elin Engelbrektson och från 1922 gift med Francesco (Frantz) Vizzone. Hon studerade konst vid Tekniska skolan och vid Wilhelmsons
målarskola i Stockholm samt för Gabrielle Debillemont-Chardon i Paris 1919–1920 och i Rom 1920–1921. Genom sitt giftermål kom hon att bosätta sig permanent i Italien där hon var verksam som porträttkonstnär. Hennes mest uppmärksammade svenska porträtt är de över Jeremias i Tröstlösa som ingår i Örebro läns museums samling samt ett porträtt som hon målade av Selma Lagerlöf när Lagerlöf besökte Vizzone-Hallgrens mor i Örebro.

Texten har jag lånat från Wikipedia,
och du kan läsa mer här på sidan ”Svenska Vykortsföreningen".

Karin vaccineras

Vaccin till Karin

I dessa dagar kan jag påminna om att Karin Bergöö vaccinerades mot smittkoppor den nionde januari 1874. Karin skriver till sin mamma:

”Stockholm den 7/1 1874”
”Moster Ida sade att om Lördag skulle de få reda på när de skola vaccineras.”

”Stockholm den 9/1 1874”
”I dag på morgonen var jag med moster Ida och vaccinerade mig, det gjorde inte ont alls. Derifrån fick jag följa med henne hem, sedan gick Maria, Anna och jag till Nationalmuseumet, der var mycket roligt.”

I samma brev, men kanske dagen efter skriver Karin:
”Mina koppor tror jag allt skall gå men ännu känner jag ej något af dem.”

"Stockholm den 22" (Januari)
”Mina vaccinkoppor har ej mer än en gått, och den var mycket klen, så att jag ej hade alls något ont deraf. Julia hon var riktigt sjuk när hon hade dem.”

"Stockholm den 26 (Januari) 1874"
”Jag vet ej om jag talat om att mina vaccinkoppor ej gingo.”

”Den 14 april 1874”
”Hagström har sjuknat i kopporna, jag tycker det är så synd om Augusta, det hade redan lyst tredje gången för dem.”

Av senare brev förstår jag att han blev frisk och även gift med Augusta

--------

En annan sak om smitta.

I november 1853 arbetar Adolf Bergöö i Örebro. Han skriver då i ett brev till sin pappa, som bor i Sundborns socken, och beklagar att han kanske inte kan resa hem till jul.

"Örebro den 18 nov 1853"
"Med detta har jag endast en ledsam nyhet att omtala, Koleran har utbrutit i Staden, vi hafva till idag efter hvad jag vet 32 sjukdomsfall i Förebud & Kolera samt 8 dödsfall.
I följd af detta är osäkert om jag enligt önskan kan komma hem till jul, efter förmodan fortfar väl spärrningarna i Falun om ej Örebro kan blifva förklarad fri från Koler till jul? 3e veckor åtgå neml sedan sista sjukdomsfallet innan staden kan förklaras fri från smitta."

Så var det då. I Falun förbjöd man besökare i rädsla för kolera. Tydligen blev det möjligt att resa hem, för den 13 januari 1854 skriver Adolf att och tackar för en trevlig hemmavaro.

Det första vaccinet

Den engelske landsortsläkaren Edward Jenner har lyfts fram som den som uppfann det första vaccinet. Kanske ska man snarare säga att han upptäckte det.
På 1700-talet var smittkoppor en fruktad sjukdom. Man har beräknat att cirka 60 miljoner européer dog av kopporna under 1700-talet.
Hur kom det sig att Edward Jenner, en tillbakadragen doktorn på den engelska landsbygden, skulle bli en firad man, en av medicinhistoriens stora?

Kokoppor

Edward Jenner hade en gång hört en flicka säga att hon inte kunde få smittkopporna därför att hon haft kokoppor. Då Jenner fick höra att flera kvinnor som arbetade som mjölkerskor inte blev sjuka i kopporna, gjorde han något som vore omöjligt idag. Han provade att ympa en frisk åttaårig pojke med kokoppor. Pojken blev sjuk, men tillfrisknade snart. Ett antal veckor senare ympade han pojken med smittkoppssekretet, och pojken blev inte sjuk i smittkoppor.
Jenner rapportera sin upptäckt till Royal Society i London, men de tog det för trams. Senare gav han ut en egen skrift, och inom några år började man i stora delar av Europa att vaccinera.
Vaccinet var uppfunnet. (Ordet vaccin kommer från latinets ord för ko, ”vacca”). I dag är smittkoppor i det närmaste utrotad.

Sveriges första vaccination

I Sverige blev den första personen vaccinerad 1801 och tio eller femton år senare blev det obligatoriskt att vaccinera alla barn i Sverige.
Så sent som 1963 inträffade det sista smittkoppsutbrottet i Stockholm. Tjugosju personer insjuknade varav fyra avled. Två av de avlidna var ovaccinerade, och två var vaccinerade mer än 40 år tidigare. Primärfallet var en svensk sjöman, som nyss kommit med flyg från Australien via bland annat Indonesien och Indien. Man tror att han blev smittad under flygresan.

Uppgifterna är från olika platser på Internet. Om du vill kan du läsa mer om Edward Jenner på många nätsidor. T.ex. HÄR

-------

Några ord om personerna från Karins brev.

Karins moster Ida Pripp och hennes barn Maria och Anna.
Julia Carlsson var rumskamrat med Karin.
Hagström och Augusta bodde hos Ida Pripp, troligen tjänstefolk.

Göteborg 1886

Julhälsning från Karin

Julhälsning!  Ett helt brev från Karin till pappa Adolf. Året är 1886 och vid den tiden bodde Karin och Carl i Göteborg.

Den 27 Dec. 1886.

Kära Far!

Jag har en bön till dig och jag vill rycka fram med den bums, så är det gjort. Vill du låna oss hundra (100) kr. och låta Pelle gå upp med dem till Spaak? Det är sista qvartalet på vår hyra hos honom …
Och så, tusen, tusen tack! för allt det underbara i den lilla lådan. Jag trodde ej det fanns någon botten uti den, en sådan massa paketer kommo fram, ett efter annat. Och så nedrigt stiligt allting sen! Calles stake slogos vi om, jag segrade så att nu lyser den och den blå och vita duken (eller vaggtäcket?) upp hela vår sal. Hvilken hade sytt den öfverdådigt vackra duken? Jag tror Ni äro några slags trållmakare som så precis känna vår smak. Och skedarna sen! Ja, ännu en gång, tack för allt!!! Jag som endast trodde det skulle vara några blöjjor!!!
Vår julafton gick mycket lungt förbi, den första Julafton vi tillbragt i eget bo! Jag hade bundet en krona af lingonris till salstaket, girlanger öfver dörrarna, gran med Almas klipta papper, till middagen fisk och gröt, åt Lotta ett Julbord. Se der alla våra arangementer! Vi ville Lotta skulle äta med oss, men det gick ej. Förrästen grät hon hela qvällen och tänkte på Eder. Efter middagen skulle Suss få ett par klappar Carl köpt henne, och så öppnades Eder låda. Ni skulle sett hennes förtjusning! För den hvita gubben var hon i början mycket rädd. Carl ville att hon skulle låta honom åka i hennes vagn, men det fick han ej förrän hon taget bort ”sina små söta flickor” som hon sade d.v.s. de andra dockorna. Nu har hon och snögubben blifvit goda vänner och han kallas Gustaf Pripp. Den lilla dockan som krupet med sotaren genom skorstenen kallar hon för Lotta, jag vet ej af vad skäl. Juldagen sprang hon dagen i ända upp och ned för trappen för att visa Lotta all sin härlighet.
Och nu en kyss till Eder alla från
Fars Karin.
Carl lägger regelbundet hvarje afton 36 patienser.

Personer som nämns i Karins Brev

Brevet är till Karins pappa, Adolf Bergöö, som pendlar mellan butiken i Hallsberg och familjen i Stockholm. Julen tycks familjen Bergöö fira i Stockholm som de även tycks ha gjort de senaste åren.
Pelle är Karins bror, som här är 22 år.
Suzanne – Suss är Karin och Carls dotter född i aug 1884
Spaak tycks vara ägare av det hus i Stockholm som Carl och Karin hyr.
Alma vet jag inte vem hon är.
Lotta Johansson var barnflicka hos Karin…
Snögubben har fått sitt namn efter Karins kusin Gustaf Pripp.

Julhälsning

BILD

Viktoriagatan 23 Föreningsgatan 16, ett hörnhus vid dessa gator. Carl kallar det "Viktoriabacken" i sin biografi. Jag har fått bilden på huset av en av de brevkontakter jag haft, så som det såg ut 1969 strax innan det revs. Karin och Carl bodde här från hösten 1986 till vårterminens slut 1888. Carl var då lärare på Valand. Ulf föddes ju också i det huset.

Inte så många brev

Från den här tiden finns det inte så många brev från Karin till föräldrarna. Kanske finns inte breven kvar, eller kanske var det så att Carl höll i pennan och skrev till Karins föräldrar. Och de breven har jag ännu ej läst, men det ska bli, bara jag kan ut och resa igen.

Apelviken

På sommaren 1887 hyrde Karin och Carl en stuga i Apelviken i Varberg, men till hösten var de tillbaka i Göteborg. Angående Apelviken får jag återkomma en annan gång.

Ur IDUN – Praktisk Veckotidning för Kvinnan och Hemmet

Två målarinnor:
Ellen Jolin och Emma Löwstädt-Chadwick.

Två målarinnor…
Jag läste just i ”IDUN – Praktisk Veckotidning för Kvinnan och Hemmet” om två av Karins konstakademikamrater: Ellen Jolin och Emma Löwstädt-Chadwik. De hade en gemensam utställning 1892, vilken på några sidor presenteras av en på den tiden välkänd författare och konstrecensent, Claës Lundin.

Två målarinnor

 

Lundin inleder sin artikel så här:

De två konstnärinnorna äro fröken Ellen Jolin och fru Emma Löwstädt-Chadwiek, bägge födda i Stockholm och elever af vår konst­akademi, fastän därpå utbildade i främmande land, där också en af dem, fru Chadwic, se­dan flere år har sitt hem. Ellen Jolin, dotter till vår glade, kvicke och allmänt värderade författare och skådespeare Johan Jolin…,”

Och så saxat ur artikeln:

Om Emma

”Fru Chadwick har behandlat flere motiv från Frankrikes kust, hvilka vunnit bifall på de stora årliga utställningarna i Paris, på hvilka hennes arbeten varit godt representera­de under tio års tid. Hon har deltagit i »sa­longen» i Champs-Elysées alla de åren, med undantag af 1891, då hon på den nya utställ­ningen i Champs de Marsvisade» Lecture», en genremålning af, så som fotografi afbildningen intygar, mycket god verkan. I år deltog hon åter i utställningen i Champs-Elysées. Hennes arbeten ha icke blott vunnit bifall hos Frankrikes konstälskare i allmänhet, utan ock erhållit officiela belöningar…,”

Och om Ellen:

Det var det konstnärliga utbytet från denna vistelse i södern, som fröken Jolin nu utställde i omkring sjuttio större och mindre akvarell­målningar, hvilka väckte konstälskarnes lifliga intresse och gjorde henne med en gång till hela allmänhetens gunstling. Förut föga känd af denna allmänhet, är hennes konst numera högt aktad, omtyckt och beundrad. Det säk­raste beviset därpå torde vara, att ett stort antal af de utställda konstverken genast funno köpare.”

Men så får jag berätta lite om tjejerna:

Ellen Jolin…

…och Karin började på Konstakademin samtidigt. Det finns några brev från Ellen till Karin och till Carl bevarade, så de hade således kontakt med varandra genom livet.
Det var på en bal hemma hos Ellen Jolin i Stockholm som Karin träffade Carl första gången. Ja Karin hade ju sett honom tidigare eftersom de båda var med på Akademiklubbens (AK) möten. Carl skriver om sitt möte med Karin på Ellens bal i sina memoarer:
”Så minns jag en bal hos Johan Jolin, vars dotter Ellen jag blivit bekant med i A. K.” (Akademi Klubben) Där träffade jag bland andra en liten fröken Bergöö. Det var hon som, när tiden var mogen, skulle bli min Karin. Men där satt jag med henne mellan ett par danser och pratade med undertryckt gäspning, utan att känna den minsta fiber inom mig skälva...
Lite nyfiken var allt Carl ändå, för en bekant kvinna hade sagt till honom: ”Den där lilla Karin Bergöö är inte som folket är mest: hon säger under veckor ej ett ord, men så någon gång öppnar hon näbbet och säger alltid något bra, rätt, kvickt eller rentav roligt.”

Och…

om samma tillfälle skriver Karin från Paris några månader innan hon gifter sig med Carl till sin mamma och berättar:
” Jag är nu så van vid den tanken, så att jag tycker det är som om det i alla tider varit bestämdt och afgjort att jag skulle blifva Carl Larsons hustru. Mins du mamma när jag en gång kom hem från A.K. och härmade honom då han uppträtt som "den starke mannen"? Och en gång då jag varit hos Jolins och han talt vid mig om en tidning till hvilken han ritat vignietten huru jag sedan hittade densamma (visst på något märkvärdigt ställe) troget gömde den i min portfölj. Jag undrar just om jag har den qvar ännu, se efter det, jag är rädd jag hade bort den då jag städade der före min resa hit ut.”
Karin har alltså gått och burit på ett tidningsklipp med en teckning av Carl Larsson i några år innan hon träffar sin Calle.

Emma Löwstädt…

…gick ut akademin året innan Karin, men de var ju inte så många tjejer utan alla umgicks med alla.
Karin och Emma sov en natt över på Gripsholms slott och bestämde sig då för att stanna någon tid i Mariefred. Karins mamma anslöt. Det var sommaren 1880 och det var då Karin målade av Gripsholms slott.
Emma bodde också i Grez-sur-Loing samtidigt som Karin. Hon gifte sig i Frankrike hösten 1882, just efter att Karin och Carl Larsson förlovat sig. Så Karin och Carl deltog i bröllopet. Karin skriver:
"Så är jag den 14 bjuden på Emmas bröllop och jag är så rädd att jag ej skall få pengar innan dess, emedan det är en hel massa som jag behöfver köpa. Carl skall vara ett af Emmas vittnen derför är jag bjuden med, annars kommer det ej att blifva mycket folk, och som man troligtvis skall vara klädd i promenaddräkt kommer jag att hafva min svarta sidenklädning. Jag måste hafva mig en ny hatt, och jag skulle mycket önska att jag också hann få mig en snygg kappa. Man skall först gå till Maireriet sedan i kyrkan och så blir det visst någon frukostmiddag hemma hos hans mor innan de fara till Concarneau (vid kusten), der de komma att bo i vinter.”

Emma och hennas man köpte senare ett av pensionaten i Grez-sur-Loing och bodde där i flera år.

Två måarinnor

Bilder:
1 Tidningsomslaget IDUN
2 Emma Löwstädt. Kanske känns mannen igen. Karin har målat honom också.
3 Ellen Jolin. Gagnef står det på bilden som är ur en tidning. Ellen var antagligen hos sin Akademikamrat Ottilia Adelborg när hon målade bilden. Och barnen Brita och Kersti känner vi väl alla igen.

Två målarinnor

 

Vill ni läsa hela artikeln så finns tidningen Idun HÄR
Sedan, 1892:50. Två målarinnor. Ellen Jolin och Emma Löwstädt-Chadwick.

---------------------------------------------------------

Karin fyller år

Födelsedag

Idag, den tredje oktober 2020, fyller Karin 161 år. Varje år brukar vi fira Karins födelsedag med kaffe och äppelkaka i Bergööska huset i Hallsberg, men i år blir det p.g.a. coronapandemin inget firande där.

Här kan ni läsa om Karins födelse. Det är mamma Hilda som skriver i ett brev till Karin den andra och tredje oktober 1910 och berättar för Karin hur det var när Karin föddes.

Söndag den 2 Oktober 1910

Min älskade Dotter Karin.
En lika vacker och ljuflig Söndag som denna, var Söndagen den 2 Oktober 1859. På fm. hade jag lite "ont i ryggen". Jag gick upp till Mamma, vi bodde på nedre botten i samma hus -- och sade "Vet Mamma jag har fått lite ont i ryggen"! "Jaså"! svarade Mamma, lite småmysande, vi ska be Pappa att vi få låna hästarne och fara ut och åka" jag ska följa med, och Bergöö också kan gerna följa med. Alla sågo de så menande ut. Så tyckte Mamma att vi kunde hemta Fru Sjöstedt med oss hem -- hvilket gjordes -- hon sade till Mamma i en vrå "det är ingen brådska, jag går hem nu, men kommer igen i qväll"! Så skedde. "Nå hur är det nu då"? voro hennes första ord då hon kom åter på qvällen. "Jo jag har såå ont i ryggen"! "Åja, åja vänta, vänta bara, det blir nog värre vad det lider"! Det var hennes vänliga trösteord. Men -- det blef inte så farligt mycket värre i ryggen, det blef arbete men inget ont, arbete hela natten och hela Måndan, bara arbete väldigt till Måndag qväll (utan något ont) men -- så kom slutligen -- också -- den raraste flicka i verlden, och rar är hon än den dag som är, det Karin barnet Gud Signe henne. Denna historia har du nog hört många de gånger förr, men jag var (är) så "uppe i" den dagen, just så lik denna vackra att jag nästan måste tala (skrifva) derom.

Den 3 Oktober Måndag.
Efter som du ej tycker om något obligatoriskt och det gör inte jag heller, så kommer detta till dig när det kommer och jag säger inget mer -- fast alla mina tankar äro hos dig med de varmaste välönskningar. Min sparbössa har jag vitjat för din sparbok men stort fynd eller fångst i mängd, fann jag ej -- det lilla som var ligger dock i boken din.

Hälsa Carl mycket ifrån
din Moder.
Du kan inte tro så granna lönnarna äro i Trädgården i år, och så mycket stjernor på Guds himmel!

födelsedag
födelsedag
födelsedag


Bild 1
Karin och Carl, Kanske kan bilden vara från den tid då mamma Hilda skrev brevet till Karin

Bild 2 och 3 (delförstoring)
Köpmangatan i Örebro före 1926. Kanske kan det vara den träbyggnad där Karins morfar och mormor bodde och hade sin affär.
När Karin föddes bodde Adolf och Hilda i en lägenhet i samma hus som Hildas föräldrar.

Bilder är från Digitalt museum - Örebro museum.
Bild OLM-6424
Samhör med Nils Lindström

 

--------------------------

På distans

Distanscirkel

Under våren hade vi en distanscirkel och läste Karins brev till sina föräldrar. Det berodde inte på corona, eftersom vi beslutat om det innan smittan bröt ut, och nu hoppas vi på en fortsättning.
Vi gjorde det enkelt genom att enbart använda e-post. Curt, som håller i cirkeln, skickade ut några brev varje vecka och deltagarna läste och skickade tillbaka frågor och funderingar.
Vi har läst brev från den tid Karin gick på slöjdskolan 1873 till och med en sommarmålarkurs 1880, och nu är tanken att  vi börjar med brev från Karins sommarsemester i Varberg och därefter resan till Paris och så vidare.

Inga konstigheter och inga kostnader, men man ska naturligtvis vara medlem i ”Föreningen Karin Bergöö Larssons vänner” (Karinföreningen)

Till höger ett utdrag ur ett av Karins brev från Varberg sommaren 1881

Vill du vara med

Så om du är, eller vill bli, medlem är det bara att anmäla intresse för distanscirkel HÄR.

På grund av corona så har föreningen inte kunnat ha någon ”riktig” cirkel, som vi brukar ha i Hallsberg. Och inte heller har vi haft några möten eller fester. Det är trist, men inget att göra åt.

Bild ur Karins skissbok från Varberg 1881

Käraste mamma!

Jag är nu lyckligt och väl hemkommen från fiskIäget der jag varit sedan thorsdags förmiddag då Baggens Per skjutsade fröken Filippa, Anna Palm och mig dit. Anna for tillbaks samma dag. På thorsdagen blåste det mycket så att hvarje våg sköljde öfver kajen och alla fiskarne voro hemma och stodo i grupper i lä bakom stugorna. Det väckte naturligtvis stor uppmärksamhet att se oss måla. Vi voro omgifna af åtminstone en 30 karlar för utom qvinnor och barn i oändlighet. Pojkarna stodo till och med på hufvudet för att blifva afritade. När vi sednare på aftonnen togo in modellerna i stugan kom det genast fullt med folk dit och så att innan jag lade mig var jag glad att få öppna fönstret.

distanscirkel

 

Brev från Stina

Här är också ett brev från Karins syster Stina till Karin. Stina som är tretton år skriver från Stockholm, där familjen Bergöö har en lägenhet och där familjen samlas för att fira jul. Brevet är från den 20 december 1882. Karin och Carl är nyförlovade. Karin bor i Paris och Carl i Gre-zur-Loing. På den tiden gick det inte an att förlovade par träffades utan "förkläde". För Karin väntar hennes allra första jul, skild från sin familj.
OBS: Tryck på bilderna så blir de stora och mer läsbara.

 

Distanscirkel

Sida 1

---   ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---    ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---   ---

Karindagen

Karindagen 2020

Karinföreningen brukar alltid bjuda på kaffe och Edlas kaka på Karindagen, men i år har föreningen inte varit engagerade i Bergöövåningen av förståeliga skäl. Därför vet jag inte om det bjuds på kaffe och kaka i år.

Men…

Men här kan jag ändå ta tillfället i akt att gratulera alla som heter Karin, och jag gör det med ett utdrag ur ett brev från Karin till hennes mamma.

Karin till Grez

I början av juli 1882 reste Karin från Paris ut till konstnärskolonin Grez-sur-Loing.

Den tredje augusti skriver hon hem till mamma och berättar om hur hon blev firad på Katarinadagen. Ja, på den tiden var det alltså Katarina som firades den andra augusti. Först efter 1901 blev det Karin i almanackan, men naturligtvis firade även de som heter Karin sin namnsdag då också: ”Karin är en svensk kortform av Katarina”

Här, till höger, kommer första hälften av Karins brev från den tredje augusti 1882, och nedan ett recept på Edlas kaka om du själv vill baka en.

Edlas kaka

6 ägg
2 hg socker
1 hg potatismjöl

Rör gulor och socker, vitorna vispas hårt och tillsätts försiktigt. Slå smeten i smord, bröad rund form. Grädda i 175 grader mitt i ugnen ca 50 min. Dela kakan, äpplemos mellan, grädde över.

Ett annat sätt

Slå smeten i bakpappersklädd långpanna och grädda i 250 grader mitt i ugnen ca 7-8 min. Dela kakan och lägg över varandra.

Karindagen

Bilden är från ett årsmöte, tror jag, kanske 2018.

Gréz den 3 Augusti 1882

Kära lilla mamma!

Du kom ihåg mig på Cattarinadagen, tack, tack derför och för ditt långa bref. Nu skola ni höra huru jag firade min s.k. namnsdag. Kl. 1/2 11 foro hela den Svenska kolonien, försedda med matsäkskoriar och åtföljda af hela familjen Chevillons viftningar och välönskningar, till Fontainebleau. Det var en sådan der riktigt lantlig utfärd, som förr i verlden när vi foro från Hallsberg till Lerbeck. Vi hade ett utmärkt resväder, lagom mulet för att ej vara för varmt. Det var ett par timmars väg dit, jag fick hjälpa Paul (den äldsta Chevillon) att köra. Framkomna dukade vi upp vår frukost i Fontainebleau­skogen ett par trupper soldater tågade förbi och vi kunde ej låta vara att lyfta våra glas och säga "vive la Republique" (litet skoj ibland, skadar aldri grand). Sedan vi vederqvickt oss med vår sköna höna m.fl. rariteter gingo vi för att bese slottet, vi vandrade der i två timmar, och voro glada att åter slippa ut derifrån. Många af rummen voro lika dem på Gripsholm, theatern var större men ej så smakfull, intressantast var en stor balsal bygd af Frans den förste, och decorerad med halfmånar på alla möjliga och omöjliga ställen, Diane de Poitiers till ära. Vi foro en annan väg genom skogen hem, förbi "Fe träsket" (tre famnar i quadrat ungefär), plockade ljung och ormbunk af ett par alnars längd. Vi kommo lagom att hinna bada innan vi åto middag.

Kommentarer

en sådan der riktigt lantlig utfärd, som förr i verlden när vi foro från Hallsberg till Lerbeck.” skriver Karin.
Familjen bodde i Hallsberg, men Adolf hade en verksamhet i Lerbäck också som sköttes av Claes och Mathilda Stenström. Claes var bror till Karins mormor och Mathilda var syster till Karins pappa, Adolf.
Karin fick hjälpa till att köra häst. Det hade hon också fått göra i Hallsberg.
Många af rummen voro lika dem på Gripsholm, theatern var större men ej så smakfull”, skriver Karin. Sommaren 1881 hade Karin fått övernatta en natt på Gripsholms slott och under en tid den sommaren bodde Karin och hennes mamma i Mariestad. Det var då Karin målade av slottet.
Tydligen tyckte Karin att teatern i Gripsholms slott var mer smakfullt än i slottet. Man får väl anta att det var Château de Fontainebleau som de besökte. Det lär vara det största av de kungliga slotten i Frankrike

Det går att läsa om slottet här:

Ur ett brev från Hilda till Adolf

Och så en liten episod ur Karins liv.

En liten episod ur Karin liv hämtad ur ett brev som Karins mamma Hilda skrev till Karins pappa Adolf den 29 december 1876. Vid den tiden har Karin endast en termin kvar i Slöjdskolan för till hösten 77 blev hon antagen till Konstakademien.

Familjen Bergöö har hyrt en lägenhet i Stockholm där Hilda bor tillsammans med Karin och Stina. Stina har just börjat skolan. Nu är det jullov och Karins bror Per är också i Stockholm. Annars går han på Karolinska läroverket i Örebro.

Här följer alltså inte hela brevet, som för övrigt är ett grattisbrev till Adolf som fyllde år den 30 december. Här till höger får ni endast läsa vad Hilda skriver om Karin. Och nedan ett smakprov på Hildas handstil.
.

episod

Ur Hildas brev

Kajsa utstod igår en förskräckelse som jag i förtroende talar om för dig … hon gick på fm till sömmerskan med sin klädning för att få den ändrad och hade då stoppat 15 kronor (hela sin kassa) i handsken för att betala sömmerskan– henne träffade hon ej hemma men gick derefter upp på slöjdskolan och tog hem en lerklump hvarpå hon börjat en qvinnocomposition, på afton skulle vi gå ut då saknade hon sina pengar sökte länge hemma men kom till slut ihåg slöjdskolan och skyndade dit med ovanlig fart samt fann dessa till alla lycka der på golfet, den våran ungen rar är den, men slarvig är hon dock det är ju alla artister så man får väl lägga det på hennes artistiska begåvning.

Carl Larssons födelsedag

Carl Larsson 60-år

Den 28 maj 1913 fyllde Carl Larsson 60 år.
Få människor i vårt land, om ens någon, har varit en sådan superkändis som Carl Larsson. När han fyllde 60 år den 28 maj 1913 gav veckotidningen Idun ut ett helt tidningsnummer för att hylla Carl.
Vilken av vår tids kändisar skulle kunna få något sådant att hända. Att en veckotidning under en vecka tog bort all annan text och enbart i hela tidningen skrev om en enda person.
Nå det är några sidor reklam och annonser i slutet, men av tidningens 31 sidor handlar 25 om Carl Larsson och det finns inga andra artiklar.
Häruti kan du läsa Karins lilla berättelse om Carl som inte äter kalvkött, så vida Karin inte presenterar det som får eller kyckling o.s.v.
Vidare kan du läsa Georg Paulis berättelse om Carl i Gréz. Elin Wägner skriver om Karin, men inte ens Elin Wägner tycks ha förstått Karins betydelse som skapande konstnär utan ser henne som en betydelsefull hustru och modell åt Carl.
Ja, här finns mycket att läsa om Carl och Karin. Tidningen finns digitaliserad av Göteborgs Universitetsbibliotek.

Till tidningen Idun

carl larsson 60-år

I landets alla tidningar hyllas konstnären Carl Larsson.
Bilden är ur Stockholmstidningen 1913-05-28 och texten under bilden börjar: "Idag gå från millioner hem lyckönskningar till hemmet i Sundborn. Husfadern där fyller år, ett av de runda årtalen…"

Sorgens år i Örebro 1862

Sorgens år

År 1862 var ett sorgens år för familjen Bergöö. De bodde då i Örebro. En stad med ungefär 7500 invånare.
Den 25 maj föddes Karins lillebror. En liten gosse som dog samma dag av ”konvulsioner” (kramptillstånd).

sorgens ar

Den 17 september dog Karins morfar, Lars Sahlqvist 52 år gammal av kräfta i magen.

sorgens

Och den 30 oktober dog Karins lillasyster, Elsa, ett år och sju månader gammal av Pelssjuka (Diphtheria) lika med difteri.

sahlqvist

I Död och begravningsboken står det ibland diphtheria, ibland pelssjuka eller strypsjuka, men det lär vara samma sjukdom, för oss mer känd som difteri. Pelssjuka för att det ser ut som päls i halsen. Strypsjuka för att halsen svullnar igen och kväver.

Så tog jag mig för att titta efter hur det var året 1862 med barnadödligheten i Örebro. Det skulle jag nog inte ha gjort. Det är lätt att ta illa vid sig. Året 1862 var i Örebro inte enbart sorgens år för familjen Bergöö, utan förmodligen för alla örebroare.

Döda barn under 7 år i Örebro 1862

Jag har studerat Död och begravningsboken för Nikolai församling i Örebro och räknat döda barn under sju år 1862. Här är det skrämmande resultatet jag kom fram till.

Difteri                                               43
Luftrörsinflammation             29
Mässlingen                                   16 ofta med lunginflamation
Lunginflammation                      8
Hjärinflammation                       6
Maginflammation                       5
Allmän svaghet                            5
Tarminflammation                     5
Konvulsioner (kramp)              4 ibland med för tidigt född
Hjärnvattusot                               2
Lungsot                                             2
Tvinsot (Atrophi)                         2
Bronkit                                              2
Bukhinneinflammation           1
Inflammation i luftstrupen    1
Invärtes slag                                  1
Syfilis                                                  1
Gulsot                                                1
Ej uppgiven orsak                       6

Summa                                        140 döda barn

Med reservation för att jag missförstått någon uppgift eller en smärre felräkning.

Tilläggas kan att 15 av barnen inte var mantalsskrivna i Örebro. Det fanns de vars föräldrar var på tillfälligt besök eller som tillfälligt arbetade i staden men var mantalsskrivna på annan ort.

För ett barn stod det så här: "o.ä. flickebarn af okänd moder från icke uppgiven församling". Och det fanns ett barn till utan uppgiven mor. Det var på den här tiden tillåtet för kvinnor att föda barn utan att uppge sitt namn eller härkomst.

Totalt var det 209 människor som dog i Örebro (mantalsskrivna här) 125 av dem var barn under 7 år det året

Förmodligen var barnadödligheten inte lika stor i hela landet, men vid den här tiden fick man räkna med att cirka en fjärdedel av alla födda barn dog innan fem års ålder.

Curt
Annonserna i inlägget är från Nerikes Allehanda.

Ur Bonniers Månadshäfte

Min man

Inför Carl Larssons 60-årsdag 1913, blev Karin ombedd att skriva en liten artikel i Bonniers Månadshäfte med titeln "Min man". Den står här till höger i sin helhet.

Men först ett urklipp ur ett brev som Karin skrev till sin mamma Hilda.

Söndags afton.

Lilla Mor!
Kan du tänka dig att jag dessa dagar varit upptagen med att skrifva uppsatser till Idun och Bonniers Månadshäften om min herre och man!
Ja det skulle också bara vara i egenskap af din dotter jag skulle våga mig på det, så förtjusande som du skrifver, Mor lilla!
Barnen förklara emellertid att de ej vill hafva en literär mor, som är försvunnen hela dagarna och jag har låft dem att icke författa några skrifverier mer, om ej då Carl fyller 70 eller 80 år.

 

Förlovningen

I sin berättelse om "Min man" börjar Karin med Carls frieri på bron över floden Loing i Grez. Hon ger en fin bild över hur livet just i ett enda ögonblick förändrades.
Detsamma gällde för Carl Larsson. Han skriver i sina memoarer angående förlovningen med Karin: "både jag själv och alla de andra funno i mig en alldeles ny människa och en annan konstnär".

– – – – –

Håll nu till godo med Karins fina tidningsartikel…

MIN MAN.

En solig söndag för trettio år sen, i Gréz-par-Nemours, mitt på den gamla bron över den lilla floden Loing, som kommer ringlande från Fontainebleau-trakten, förbi de kända målarkolonierna Barbizon, Marlotte, m. fl. med minnen från Millet, Carot, bröderna Goncours, Murger och många andra, sade Carl Larsson några ord, som gjorde att jag för första gången såg att skogen verkligen var grön, och vilka blevo orsaken till att jag nu av "Bonniers Månadshäften" blivit ombedd att skriva om ”Carl Larsson i sitt hem”.
Det kan ju tyckas att jag är närmast till det, men, men – – –
Att han är den raraste huskatt, veta ju alla som sett huru kärleksfullt han ritar av varje vinkel och vrå i sitt hem, så att, som en österrikare en gång yttrade: ”Förr bodde Dryader i skogens trän, men Carl Larsson ser dem i varje stolsben.”
Kanske är det också hans ängslan att låta ett ögonblick fladdra obegagnat förbi, som gör, att han griper första bästa motiv, och som kom honom att i ett par års tid sitta i Madame Chevillons lilla trädgård i Gréz, och måla den ena akvarellen efter den andra, endast vändande sig runt om på sin målarstol, i stället för att som sina amerikanska och engelska kolleger begiva sig på jakt efter motiver, lastade med tunga bördor av inventiösa målargräjor, och ofta ej återkomma med annat resultat av sina ansträngningar, än den utrökta pipan.
En annan förklaring på hans stora produktionsförmåga är att han aldrig slappt drar ett streck på måfå, utan ständigt däri målmedvetet nedlägger hela sin energi.
Detta gör också, att han vid varje avslutat arbete, sjunker tillsammans av trötthet, som efter den kraftigaste kroppsliga ansträngning, och fast föresätter sig att nu vila ut ett tag.
Nästa morgon börjar samma historia om på nytt ...
Men det var ej om min man som konstnär jag skulle skriva.
Detta är dock litet svårt att komma ifrån, då hela familjens intresse vänder sig kring Fars arbete.
Skall jag kanske berätta, att jag aldrig sett en sur min eller fått ett ovänligt ord då det varit fråga om de annars så prövande hushållspengarna; att han mycket lätt blir ”topp tunnor” rasande när familjens hammare ej ligger på sin rätta plats, men att han blir lika fort god igen (när han hittar den där han sist lagt den).
Tråkig är han aldrig.
Ibland, då vi skola sätta oss till bords, och jag tänkt bjuda på någon godbit i hans smak, få vi höra honom i telefon från skolhushållet i Falun dit han vandrat över bergen.
Också för långresor, bestämmer han sig lika hastigt.
En morgon satte vi oss i vår släde för att fara till närmsta by och bese något ”gammalt antikt”, som en bondgubbe trodde sig kunna slå mynt av, men befunno oss i stället påföljande afton i Berlin.
För närvarande är min man fullt upptagen med att rita, måla och etsa av, samt att i sirligt gratiös rytm svänga om med Gunlög, vårt första lilla barnbarn, en ny ”Eufrosyne" ...
Och än lyser skogen lika grön här uppe i Dalarne, som en gång för trettio år sen i en liten bondby ner i det soliga Frankrike.

Karin Larsson.

Den första april 1909

Ett brev från Karin till mamma Hilda 1909

Thorsdagen den 1 April

Lilla älskade Mor!

Tänker du verkligen presenta mig ännu mera öfverdrag! Kära älskade lilla Mor en sådan ovärderlig gåfva kan jag visst icke säga nej till. Men har du verkligen låtit väfva det för min och icke för din egen skull för i så fall väntar jag gerna till nästa gång du får någon väf i ordning.
Vi äro nu i Sundborn mitt uppe bland lim och oljemålande målarjannar och målarpyttsar. Skola få det litet uppsnyggat till Påsk. Här ligga drifvorna meterhöga utanför knutarna och som det snöar oupphörligt skulle de snart vara dubbelt så höga om det icke samtidigt töade och smälte.
I dag är det första April och jag skall naturligtvis som alltid Pappa förr i verlden narra någon af mina ungar att ”det går en stor katt på taket”. Jag har ingen lust att arbeta mitt uppe i det här bråket och har bara hållit på med att plantera om mina blommor och att baka pepparkakor.

Helsa flickorna och Bergöös.
Din
Karin.

 

ett brev

Ett brev betyder så mycket.
Bild: Hilda Bergöö

En gravsten samt Hilma & Maria Stenström

Två frågor

Jag undrar om någon av er läsare kan svara på dessa frågor. Minns någon den här gravstenen. Bilden är fotograferad av Sam Lindskog och ska enligt uppgift vara från Hallsbergs kyrkogård. Lars och Maria Christina Sahlqvist var Karins morfar och mormor.
Lars Sahlqvist dog 1862. Tre år innan familjen Bergöö flyttade till Hallsberg. Han var handelsman i Örebro och är enligt Nikolai död- och begravningsbok begravd vid Nikolai kyrkogård i Örebro.
Maria Christina dog 1898. Hon flyttade enligt husförhörslängden till Hallsberg 1874. Enligt begravningsboken för Kumla begravdes även hon vid Nikolai kyrkogård i Örebro.
Men tydligen har det rests en sten vid Hallsbergs kyrkogård trots det. Det tycks mig lite märkligt, men så kanske gick an att göra.
Gravstenen tycks inte finnas kvar på kyrkogården.
Bilden har jag hittat på Digitaltmuseum och tillhör Örebro läns museum.

Vet ni något om det så hör av er via vår kontaktsida (HÄR)

frågor

Örebro läns museum   -   Digitalt Museum
Fotograf Samuel Lindskog

Ny uppgift.

Ulrik Jansson har granskat bilden och säger att det inte är Hallsbergs kyrkogård.
Till Bilden från Örebro läns museum står att den är från Hallsbergs kyrkogård, men jag tror att Ulrik har rätt.
Jag lutar åt att det är Nikolai Kyrkogård, också kallad Södra kyrkogården, i Örebro

Curt

Senaste nytt

Nu är det avgjort. Eftersom Ulrik påpekat att bilden inte är från Hallsbergs kyrkogård mejlade jag en fråga till Örebro kyrkogårdsförvaltning. Svaret lyder:

Gravstenen finns kvar och är en sk blivande kulturgrav, dvs den kommer att stå kvar och gravplatsen ska ej återupplåtas till någon annan utan det är Örebro kyrkogårdsförvaltning som äger den.
Gravplatsnumret är kvarter B nr 96 på Nikolai (kallas också södra i folkmun) kyrkogård i Örebro.

De har också skickat med en enkel kartbild var stenen står och den står ner mot Oscaria huset och järnvägen, så då vet jag att bilden är från före 1913 då Oscariahuset byggdes.

Curt

Den andra frågan berör systrarna Stenström.

Hilma och Maria Stenström var kusiner till Karins mamma och till Elise Sahlqvist. De kom till Hallsberg på 1880-talet för att arbeta vid Elise Sahlqvists hattfabrik. De bodde från början hos Elise, men flyttade 1911 in i municipalhuset i Hallberg, där O.A. Olsson var handlare.
De var ogifta, bodde tillsammans och kallades ofta för systrarna Stenström.
Nu undrar jag om det finns någon som minns dem eller har hört något om dem. De bodde kvar här i Hallsberg livet ut. Hilma dog 1932 och Maria 1939.
Begravningsannonsen är ur Svenska Dagbladet 1939-10-20

frågor
Maria

På begravningsannonsen namnges fyra brorsöner.

Hilma och Maria Stenström hade två bröder som båda under en tid arbetade som bokhållare i Bergöös affär i Vita huset i Hallsberg.
Ludvig Stenström blev senare anställd vid Folkbanken i Hallsberg. Det är hans son Yngve, som nämns i annonsen. Yngve studerade juridik i Uppsala och blev såå småningom kanslichef i Göteborg.
De andra tre brorsönerna är söner till Viktor Vilhelm Stenström. Viktor gifte sig med en kusin, Hilma Stenström. Inte Hilma här ovan utan Karins kusin Hilma som i barndomen bodde i Lerbäck och var dotter till Adolf Bergöös syster Mathilda och Karins mammas kusin Clas Stenström.
Viktor och Hilma bodde efter att de gift sig i Filipstad. De hade de tre sönerna, Helmer, Ernst och John.

Svar
1939 när samling ska ske på Järnvägshotellet inför Maria Stenströms begravning jobbade mina föräldrar där. Pappa som servitör och mamma i köket.
Hälsningar  Lille-Mor Lindholm

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Karin och Carl.

Tecknaren och målarinnan

Tecknaren Carl Larsson och målarinnan Karin Bergöö gifte sig på försommaren 1883. Karin hade då bott närmare ett år i Frankrike innan hon tog tåget hem för att förbereda sitt bröllop.

Carl Larsson hade lämnat in några målningar till Salongen i Paris och ville avvakta för att se om de blev antagna. Han hade också en del illustrationer som måste bli färdiga.

Om en av målningarna på Salongen skrev Norrköpings tidningar 1883-05-04 följande:

Tecknaren och målarinnanCarl Larsson: ”På landet”, en hönsgård mellan murar, synbarligen ett hafsverk, som den ärade artisten slungat fram för att få vara med, vilket han väl eljest svårligen kunnat under sina alla beställningar av illustrationer.

De var tydligen inte så imponerade av Carl Larssons målning, men Carl fick revansch. Två av de inlämnade målningarna gav honom tredje klassens medalj. Det finaste en debutant på Salongen kunde få.

Bohuslänstidnigar1883Belöningar å Paris-salongen. Enligt meddelande till Göteborgs handelstidning från Paris har – utom skulptören Hasselberg – även Carl Larsson erhållit medalj för en tavla "På landet".
Ur  Bohusläns tidningar 1883-06-01

Båda målningarna köptes av Pontus Fürstenberg, svensk konstsamlare och mecenat

Tecknaren

Den här målningen av Carl Larsson, som Norrköpings Tidningar inte uppskattade lär ha sålts vid Parissalongen 1883 till en privatperson i Kanada. Och det var nog inte den som gav Carl medaljen, utan en eller två andra målningar.

Nå, Carl kom efter till Stockholm för att för första gången träffa sina svärföräldrar och för att gifta sig med Karin. Någon större uppståndelse var visst inte det. För tidningarna ordade inte så mycket om den saken.

Vad nytt
… och den utmärkte tecknaren Carl Larsson med målarinna Karin Bergöö. Båda de nygifta paren avreste strar (strax kanske det ska vara) till utlandet.
Ur Bohusläns Tidningar 1883

Som synes, här liksom i andra tidningar får de endast några korta rader. Det ska ta ytterligare en tid innan Carl blir den stora konstnär, som han blev.

Men visst är det lite roligt att Carl kallas tecknare och Karin målarinna. Jag undrar vad Carl tyckte om det?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Hilda flyttar

Hilda flyttar in i vita huset i Hallsberg

I ett brev till Karin berättar Hilda om att hon nu flyttat in i det gamla hemmet i Hallsberg. Hon har då bott och varit skriven i Stockholm sedan 1891.
Enligt tidigare brev är det tydligt att hon är i Hallsberg en tid innan hon flyttar in i sin lägenhet. Kanske bodde hon i någon annan lägenhet eller hos Per och Anna, medan det rustades i hennes "gamla hem".

Här nedan är första sidan ur brevet avfotograferat från originalet som finns i Uppsala Universitetsbibliotek. Därefter, till höger, hela brevets text.

Hilda

Några förekommande namn

Hilda är Karins mor
Per är Karins bror Gift med Anna (Böö = Bergöö)
Anna Håkansson född Stenström är Karins kusin. Hon är gift med Pontus Håkansson och de bor i Mariedamm.
Stina gift Bather är Karins syster, som bor i Wimbledon.
Karin som fått brev av Esbjörn är Per och Anna Bergöös dotter och Esbjörn är Karins yngsta barn.
Anna (på slutet om sängar och sängkammare) är Anna Wilhelmson som är "sällskapsdam" åt Hilda. Anna är syster till konstnären Carl Wilhelmson.

Okt. 4 Hallsberg 1906

Älskade Karin.
I går din dag, den tredje okto: flyttade jag som ämnat var åter in i det gamla hemmet och här sitter jag nu i glänsande solsken och omgifven af all vänlighet och godhet. Målare, plåtslagare, snickare m.fl. manspersoner, Pers deribland, du kan inte tro hur innerligt snäll Per är och hur han vill göra allt bra här för mig. Han är så rart intresserad derför och mycket som jag tycker ej behöfs säger Per "Jo vist"! vist också det målas och kan du tänka han har låtit ändra (tagit ner) en vägg, en hel vägg och gör så att ingång till Closs blir på annat ställe än i sängkammarn och det är jag innerligt tacksam för, och Per gör det så gladt. Vattenledningstratten var mycket snuskig så jag framställde om jag möjligen kunde få en ny. Per nekade ej men trodde det skulle vara förenat med omständigheten rörläggare och tocke men jag nämde att det gjorde <???>wärlden i Stockholm, dyrt trodde Per men så kom målarn 6.50 kostade tratten och målaren log åt den fruktade rörläggaren och sade "det sätter jag dit på ett ögonblick och genast telefonade han (Per) efter Closs och slasktratt är jag så tacksam för, ja! jag är nog så gränslöst tacksam för allt må du tro.
Anna Håkansson är i Stockholm för sina ben fötter och Anna Böö för sina händer så gubbarne Pontus och Per äro ju gräsenklingar. Per var hos Pontus i går och i morgse sade Per lite bekymrad till mig "Snälla Mamma om Söndag vet jag inte hur Mamma skall få någon mat jag har bjudit några herrar till middag" då jag bad honom ej vara orolig för den sak, nu kan jag börja få koka lite sjelf, att målarn håls i köket gör inget men Per sade så snällt att han tyckte det var för snart, men Gud ske lof och tack, nu så reda Anna och jag oss.
Målar Anderson sade då han frågade mig om färg och jag sade att jag ej har stort färgsinne "det var märkvärdigt och Per och Karin (menande dig och Per) som ha så bra färgsinne. Lönnarna i trädgården glänsa grant gula i solen -- det är så herrligt. Per hade bref af Stina i dag de må väl säger hon fastän de ha bråk med handtverkare, till dig och Stina mina första bref från det gamla hemmet.
Kära du jag kom nyss att gå upp på gästrummet och fick då se att sängarne stå bak o fram. Jag hade frågt Anna om bräderna vid fötterna voro isatta? Ja svarade Anna! Pytt. Nu fick Carl ingen "soflycka", skulle jag tro. Han sade mig en gång att utan fotbräden fick han ingen soflycka".
Karin var mycket förtjust och glad åt Esbjörns bref. Med ett ord då och ett då har detta hopkommit -- från
Moder.
Anna W:sons sofrum blir gamla sängkammarn och Kabinettet kallas Anna W:sons förmak. Hon tycker det är ståtligt värre!

Januari 1883

Fortsättning på de två senaste inläggen.

Brev från Karin i januari 1883

Att brevet är från januari 1883 måste vara sant, trots att Karin daterat det "Paris den 12 december". Men eftersom hon böjar med att berätta några ord om vad hon gjort på nyårsaftonen, kanske hon menade den 12 januari.

Ur brevet, angående julfesten 1882

Har jag icke talat om vår Julfäst? Jag hade min blåa klädning som var mycket bra för tillfället. Jag tog bort rosätten der bak och gjorde rysch deraf kring halsen (rysch och spetsar som på ärmarna och det vann klädningen mycket på.) bakvåden draperade jag upp ungefär så här* så att det hela föll mera enkelt och rakt, icke så mycket veckat och skrynklat som förr.
Dagen före fästen var jag aldeles uppsvullen på den ena sidan af kindbenet (troligtvis en följd af plomberingen) för att få det att gå bort, masagerade jag och bultade på det aldeles förfärligt hvilket hade till följd att det på Julaftonen var ännu mer uppsvullet. Jag fick gå med omslag af varma kryddor hela dagen så att på aftonnen var det tämligan bra. Birger var der med sin unga fru, en förtjusande liten söt Spanska. (Jag var så jaloux på Carls vägnar att icke också han fått en Spanska.) Någon hade frågt henne hvilken hon tyckt bäst om af de Svenska fruntimren och då hade hon svart ”mademoiselle Larsson”. Detta talar jag ju bara om emedan jag vet att mamma tycker det är roligt höra allt möjligt. Carl talte om det för mig, samt att alla hans kamrater kom och gratulerade honom. Juldagen var det regnigt och grått väder, vi voro mycket trötta efter att ej hafva kommit hem förr än kl. 6 på morgonen.

* I originalbrevet är det förmodligen en teckning.
--------

Kommentar

Ja, mer om festen får vi inte veta av Karin, men på juldagsmorgonen åt de frukost hos Spada som varit festarrangör:

Ur brevet, angående frukost på juldagen

Spadas frukost bestod af öfverlefvor från Julaftonnen, kall gås, rökt lax, anjovis och brånvin, till det varm potatis, äggröra ost och frukt. Fru Bloch som förut varit hos herrskapet Starks var värdinna. Servietter finge vi klippa oss af silkespapper. (Ja har jag talt om allt detta förut så får mamma förlåta mig.) Der hölls tal under middagen, sjöngs efter kaffet och mot qvällen toge vi oss till och med en liten sväng.

Kommentar

Ja, så mycket om julfesten 1882 fick vi här inte veta, men julen 1884 firade de i Grez och från den festen får man, om man vill, veta mycket mer. Den festen har Spada omsorgsfullt beskrivit i Svenska dagbladet och dessutom i en bok som kom ut ett antal år senare.

Spadas berättelse om julen 1884 kan ni läsa här: TRYCK på bokomslaget så kommer du till Spadas berättelse om julen i Grez 1884. (Ett utdrag ur boken Svenska Paeriser-konstnärer i Hvardagslag: P.A. Norstedt & söners förlag.

januari 1883
Spada (vilket lär betyda värja) var en synonym för Johan Christian Janzon, som vid den här tiden var Stockholms Dagblads korrespondent i Paris.

-------

Ett brev från Karin

Brev från Karin inför julen 1882

Ett brev betyder så mycket. På hösten 1882 förlovar sig Karin och Carl i Grez-sur-Loing. Under vintern när alla konstnärer lämnat Grez anser Karin och Carl att de inte ensamma kan bo kvar på pensionatet. Förlovade par kunde inte på den tiden vara tillsammans utan ett s.k. förkläde. Därför flyttar Karin in till ett hotellrum i Paris som hon delar med konstnärskollegan Julia Beck. Carl däremot, som har mycket illustrationsarbete att utföra, bor kvar i Grez och jobbar.

Inför julen 1882 – Karins första jul skild från sina föräldrar – funderar hon över hur julen i Frankrike ska bli. Karin skriver i brev hem:

Paris den 20 December 1882.

Mina kära älskade Föräldrar!
En glad Jul!

I går gick jag förbi en bod der det stod en stor klädd Julgran, och det "fjed" litet i mina ögon vid tanken på att jag ej får hafva alla mina kära här hos mig.
Julaftonnen skola vi vara på en skandinavisk fest, arangerad af ”Spada* ". Carl kommer visst också att rita några cartonger*. Jag vet ej om det kommer att blifva något helglikt, jag tror det mer kommer att likna en vanlig bal (jag kommer att hafva blåa sidenklädningen). Det är meningen att det ej skall blifva så mycket folk, endast ”Artister och deras fruntimmer” (dit jag får räkna mig). Jag hisnar när jag tänker på alla Carls kamrater som komma dit, jag är lika rädd för dem som Emma Löwstedt var då hon skulle presenteras för sin svärmor.
I dag har jag varit ute och köpt mig en Julklapp, nemligen en muff, tack käraste derför, den är brun, som min mössa (kostar 24 francs).
I somras virkade jag en sort schal som jag nu sändt till Carls Mor samt skrifvet och önskat dem en glad Jul. Carl tyckte så mycket om det, och det gjorde mig så glad. Han talade om att han sjelf i hela sitt lif endast fått en endaste Julklapp och det var en Karamell väl inlindad och påskrifvit ”Carl”, som en corporal vid andra gardet så behändigt kastade in genom dörren en Julafton.
Åt Stina* testamenterar jag uppdraget att krusa papperet till Julskinkan.
Skulle jag önska mig en Julklapp så vore det en bulle sirapsbröd, refbensspjell och rödbetor.
Och så farväl mina kära Föräldrar. Eder, syskon, cusiner, vänner och bekanta, önskar jag alla en glad Jul.

Gud signe Eder beder

Karin.

*Spada, Johan Christian Janzon, född 1853, död 1910, var en svensk journalist. korrespondent i Paris för Stockholms Dagblad under signaturen Spada. Janzon följde med stort intresse den svenska konsten i Paris under 1880-talet.

* Kartonger. Teckningar, ofta skämtsamma och ibland med text av ”Spada”, som brukade sättas upp på väggarna vid fester.

* Stina är Karins 10 år yngre syster

Brev

God Jul

Och några bilder från Bergöövåningen:
Ovan en detalj
Ett gammalt julkort
En julgran
Och lite Karin inspirerat

brev
Brev

Inför jul i Paris 1882

Jultankar

Karins jultankar där hon bor i Paris tillsammans med Julia Beck, medan Carl bor kvar i Grez-sur-Loing. De är nyförlovade.

Karins funderingar en söndagsmorgon den tredje eller tionde december 1882.

Huru vi skola få det i Jul veta vi ännu ej, troligtvis kommer det att på Julaftonen blifva någon skandinavisk fest. Min duk har jag ej hunnet mycket på. Jag vet ej vart dagarna taga vägen här i Paris, här är så långa afstånd att man tager bort sin mesta tid med att springa på gatorna. I går gick hela min dag med att sitta på ett omnibustak, samt på vår matkrog.
Du måste gifva mig en riktig beskrifning på hvad alla skola få till Julklapp, eller kanske det ’ej blir några Julklappar i år’, som det alltid heter. Ni skola väl som vanligt vara hos moster Ida?

Ehuru man ännu ej har tecken till snö, är här ändock ganska Jullikt, det ligger helg i luften. Julmarknaden är redan börjad och granar bjuds ut öfverallt. Nu på ett par dagar har regnet upphört, det evinnerliga regnet som man nästan hade förlorat allt hopp om att det någon gång skulle taga slut.

Ur Karins brev till sin mamma

jultankar

En omnibus på den tiden var en stor vagn dragen av hästar och som gick från hållplats till hållplats, efter en turlista. Ungefär som vår tids stadsbussar.

jultankar

Konstnär okänd

Kunde det ha sett ut så här på matkrogen?

Och tänk så slående lika Karins liv 1882 är vårt, nästa 140 år senare. Bråttom; springa på gatorna; inga julklappar i år, som det brukar heta; julmarknaden har REDAN börjat o.s.v.

Elise har en tavla på väggen

Elise

Elises bostad

Bilden här ovan visar hur Elise bodde. När bilden tagits vet jag inte. Men det som för mig är mest intressant med fotografiet är tavlan som sitter på väggen, nämligen Karins målning från Rydboholm. Den målning som nu hänger i Bergööska huset i Hallsberg och som jag haft med här på Karinbloggen två gånger tidigare.

Här (I mobil längst ner) följer en uppförstoring och där kan man också se att hon hade ett fotografi på Karin med ett barn i famnen.

Se här, Karins målning 1

Se här Karins målning 2

Tryck på bilderna om du vill se dem större

Bilen från Hallsbergs kommuns bildarkiv

Elise Sahlqvist

Elise eller Lisen som hon ofta kallades startade 1884 en fabriksliknande verksamhet i Hallsberg. Då var de några som sydde hattar för hand, men snart inskaffades symaskiner och pressmaskin. På våren 1886 var där, enligt Nerikes Allehanda, ett dussintal personer engagerade i fabriken. Tidningen kallar den då för Hallsbergs hattfabrik. Verksamheten växte och i ”Post och inrikes tidningar” sommaren 1888 står det att läsa att Elise Sahlqvist kommer att ”för afsalu tillverka stråhattar och idka modehandel under firma Elise Sahlqvist”.

elise 2

Today

Today

We have just received an email from Marja in Russia today. She admires Carl Larsson and his family. She thanks for our website.

In my bad English, but I want to thank you for the email with a fantastic picture of Carl and Karin.
Carl and Karin who look like "hippies".

 

I hope we will soon be able to create our site in English.

Curt
PS: Hjälp mig gärna att göra min engelska bättre.

Today

Karins spis

Spis som leksak

spis

På besök hos Zorns i Mora strax efter julen 1897 skriver Karin I ett brev till mamma Hilda i Stockholm:

”…jag glömde tala om huru glad jag blef att återse min lilla spis, den väckte alla gamla barndomsminnen, då vi hade så roligt med den Hilmorna Lindström och Stenström. Jag kunde endast ej förstå att den blifvet så liten. Men hvad jag väl kände igen alla pannorna.”

Hilma Stenström är Karins kusin. Hon bodde i Lerbäck. Någon Hilma Lindström i Hallsberg är inte funnen, men i Lerbäck fanns det två. Kanske var det en av dem som var med Hilma Stenström till Hallsberg. Eller hade Karin med sig spisen till Lerbäck?

Och trots att spisen är i barnstorlek gick den tydligen att använda. Från skoltiden i Stockholm skriver Karin:

"Jag bad pappa då han var här, att jag skulle få hit min spis, men det är väl ej värt, det blefve väl ej något kokat utaf."

Och så undrar man hur de lekte med den. Eldade de i spisen och lagade mat? Förmodligen. Karin var 10 år när Hilma Stenström flyttade till Lerbäck, så vid den åldern ska de väl kunna hantera en spis.

Spisen som Karin lekt med hemma i Hallsberg kan man idag se på Carl Larsson-gården i Sundborn.
Tack för att vi fått låna bilderna.

spis 2

Bilderna på spisen är från Carl Larsson-gården.
Fotograf: Per Eriksson
www.fotografpereriksson.com

-------

Bie

Bie – en kurort

Från somrarna 1863 och 1864 finns några brev bevarade från Karins mamma Hilda till Karins pappa Adolf, som då vistades i Bie.

Adolf befinner sig alltså på kurortsanstalten Bie, som ligger norr om Katrineholm. Tyvärr finns inte hans brev bevarade. Men av Hilda får vi veta en del om hennes äventyr, men här har jag bara tagit ut det som direkt handlar om Bie.

Hilda skriver:
”Tack för ditt brev !
Att det gladde mig talar jag ej om. Det vet du nog, men att du saknar sällheten af ett öppet liv tycker jag alldeles inte om kära du. Det måtte väl vara bättre nu? Jag ryser hvar morgon när jag vaknar, vid tanken på dina ”öfverhalningar” Stackars min gubbe!”

I nästa brev skriver Hilda:
”…ditt bref fick jag i dag på sängen, tack derför. Du ska få det du önskar. Jaså min vän du kan gå och gälla för en fri och ledig ung man der utan ring, men det verkar väl ej så länge det, ty din ring är för säkerhetsskull undaninlagd.”

Det sjätte brevet Hilda skriver till Adolf i Bie är daterat den sjätte juli 1863. Breven där innan är odaterade. Hilda skriver från Söderbärke dit hon rest med lilla Karin och med sin mamma Maria Christina Sahlqvist:
”…det börjar skymma så jag ser ej och Posten går tidigt i morgon. Karin sänder 2 4 5 pussar till sin pappa…

Och nästa brev från den 16 juli, skriver Hilda, även då från Söderbärke, men då är Adolf hemma i Örebro:
"Hur är det med dig min kära vän som är lemnad åt ditt öde under det jag far ikring bygden och flackar..."
"…Kära goda Gubbe vi ha varit skilda åt så länge, länge. När det lider mot qvällarna så kommer hemlängtan öfer mig..." "Farväl min vän. Karin sofver godt. Hon har litet hosta och snufva stumpan."
"Tänk på oss och skrif till din

Hilda"

Från sommaren 1864 finns ett brev från Hilda till Adolf bevarat. Även den sommaren är Adolf i Bie. Hilda är i Örebro med Karin och en nästan nyfödd Per. Hilda skriver den 23 juli 1864:
” I dag på förmiddagen erhöll jag ditt bref. Innerligt tack derför min vän. Våra barn fingo sin del af hälsningarna, men som ”Peter Reinhold” ej var riktigt väl morgnad, upptog han dem mindre nådigt. Karin var istället desto mer förtjust. De äro Gud ske lov friska båda… Karin har lärt sig en ny bön som hon tänker glädja sin Pappa med att läsa då han kommer hem.”

Längre ner i samma brev skriver Hilda:
”Jasså du uppvaktar unga fruar med Bouqetter, men jag unnar eder båda det goda ni kunna hafva av varandra. Dig som har en gammal hustru hemma unnar jag all courtisera en Ung Fru. (Dock måste jag erkänna att jag gerna skulle vilja se dig lägga i dagen, de för mig okända och hittills oupptäckta egenskaper af Courtiser.) Henne unnar jag ersättning, (betvivlar att det är någon) som första gången åtskild från sin man med hvilken hon är van att sällskapa. Säg henne att jag deltar i hennes öde af erfarenhet ehuru jag börjar bli litet härdad nu, men skämt åsido så hälsa henne.”

Jag har satt lite punkter och komman, för att underlätta läsningen. Hilda skriver ofta flera meningar utan vara sig punkt eller komma.

I blogginlägget innan skrev jag om min resa till Vaxholm och om Karins målning från Rydboholm. På väg till Vaxholm tog jag en mindre omväg förbi Bie, där några rester från brunnstiden finns kvar.

Här följer ett antal bilder från Bie, där en stackars sjuk Adolf Bergöö bodde under minst två somrar. Trycka på bilderna för att se dem bättre.
–         Curt
HÄR finns det mer att läsa om Bie

Bie
En karta över anläggning satt på en vägg

Bievatten

Kinesiskakallan Kinesiska källan: Ett av två byggnader som finns kvar i Bie. På en skylt intill kan jag läsa: "Den större källan, den Kinesiska, gav vatten till kallbadhusen, med sitt flöde av 500 liter i minuten.

Bie Den Kinesiska källans insida

Gotiskakallan
Den Gotiska källan. Där hittade jag ingen skylt.

Bie
Lycksalighetens ö - En liten bäck uppifrån var delad och rann liksom runt ett litet område, där det fanns lite rester av blommor.

Bie

Bie
Gråbo - Resterna efter ett badhus

Karins målning

Rydboholm

En lång sommar då ingenting har hänt här på bloggen, men nu kommer något spännande från Rydboholm:

Av brev som Karin skriver framgår att hon under somrarna 1878 och/eller 1879 deltagit vid kurs/kurser i landskapsmålning som var förlagda till Rydboholm vid Mälaren norr om Stockholm.
Rydboholm är ett slott, så man ska inte tro att konstakademieleverna var inbokade i slottet. Jag har aldrig hittat något skrivet om kurserna vid Rydboholm, men kursen vid Räfsnäs norr om Mariefred 1880 finns väl beskriven av Georg Nordensvan, som var kurskamrat till Karin.
Räfsnäs kallas för Kungsgård. Även det var ett storslaget ställe att få komma till. Men konsteleverna var i Rafsnäs inkvarterade i några uthus. De hade själva med sig hängmattor som de spände upp för att sova i. Troligen var det något liknade vid Rydboholm.

Om Rydboholms slott kan du läsa om t.ex. här

Och om lummiga gröna, nästan skogslika parker kan du läsa
om på Wikipedia

Karins målning

I Bergöövåningen i Hallsberg finns en målning av Karin Bergöö som föreställer en ”skorsten”, tror jag. Målningen är daterad 1878-06-19. Således några dagar före midsommarafton som på den tiden alltid inföll den 23 juni. Kursen i Räfsnäs var från skolavslutningen fram till och med midsommar.

Nu tänkte jag att om det var på det viset, så skulle Karin ha målat sin målning vid Rydboholm. Och eftersom Rydboholm ligger nära Vaxholm där jag brukar tillbringa en och annan vecka så tog jag mig en promenad från Östra Ryds kyrka, Åkersberga, förbi Rydboholms slott till den engelska parken där intill.
Jag hade något på känn. Trodde jag sett något för många, många år sedan när jag promenerade i samma park, men långt, långt innan jag sett Karins målning.

Min känsla var riktig, där i den engelska parken, som mest liknar en mindre skog intill Mälarens strand, hittade jag Karins objekt. Tyvärr hade jag inte Karins målning med mig. Därför kunde jag inte fotografera objektet i exakt samma vinkel som Karin stått och målat, men jag tror ändå du kan se att det var här Karin målade.

Rydboholm

T.v. Karins målning. ovan mitt fotografi
Tryck på bilderna så blir de större.

Tänk dig att jag tagit några steg åt vänster så hade min bild blivit Karins målning exakt. Ja, det har ju gått 140 år sedan Karin var i Rydboholm, så det känns märkligt att skorstenen finns kvar.

Jämför det lutande taket mot skorstenen på min bild är ditsatt som skydd för teglet. Om jag stått mer till vänster hade en del av hustaket funnits i vänsterkanten, precis som på Karins målning. Det taket som liknar ett bord i framkant, finns inte idag, men om så hade varit, hade berget inte varit synligt.

Curt Fröberg