Den 27 Dec. 1886.

Kära Far!

Jag har en bön till dig och jag vill rycka fram med den bums, så är det gjort. Vill du låna oss hundra (100) kr. och låta Pelle gå upp med dem till Spaak? Det är sista qvartalet på vår hyra hos honom …
Och så, tusen, tusen tack! för allt det underbara i den lilla lådan. Jag trodde ej det fanns någon botten uti den, en sådan massa paketer kommo fram, ett efter annat. Och så nedrigt stiligt allting sen! Calles stake slogos vi om, jag segrade så att nu lyser den och den blå och vita duken (eller vaggtäcket?) upp hela vår sal. Hvilken hade sytt den öfverdådigt vackra duken? Jag tror Ni äro några slags trållmakare som så precis känna vår smak. Och skedarna sen! Ja, ännu en gång, tack för allt!!! Jag som endast trodde det skulle vara några blöjjor!!!
Vår julafton gick mycket lungt förbi, den första Julafton vi tillbragt i eget bo! Jag hade bundet en krona af lingonris till salstaket, girlanger öfver dörrarna, gran med Almas klipta papper, till middagen fisk och gröt, åt Lotta ett Julbord. Se der alla våra arangementer! Vi ville Lotta skulle äta med oss, men det gick ej. Förrästen grät hon hela qvällen och tänkte på Eder. Efter middagen skulle Suss få ett par klappar Carl köpt henne, och så öppnades Eder låda. Ni skulle sett hennes förtjusning! För den hvita gubben var hon i början mycket rädd. Carl ville att hon skulle låta honom åka i hennes vagn, men det fick han ej förrän hon taget bort ”sina små söta flickor” som hon sade d.v.s. de andra dockorna. Nu har hon och snögubben blifvit goda vänner och han kallas Gustaf Pripp. Den lilla dockan som krupet med sotaren genom skorstenen kallar hon för Lotta, jag vet ej af vad skäl. Juldagen sprang hon dagen i ända upp och ned för trappen för att visa Lotta all sin härlighet.
Och nu en kyss till Eder alla från
Fars Karin.
Carl lägger regelbundet hvarje afton 36 patienser.