Correspondenz Karte
Poststämplat Stockholm 8.5.1882
Fru Hilda Bergöö
Stockholm (Schweden)
Storgatan no 1, 2 tr upp

 Adelsberg den 3 Maj 1882.

Kära Mor.
Du kan icke föreställa dig hvilken förtjusande färd vi haft, hela natten det ljusaste månsken, farit igenom de härligaste trakter med de pitoreskaste namn, skyhöga berg och djupa dalar med kyrkor och bondgårdar som lyste vita i månskenet. Från Marburg följde vi Sous floddal till Steinbruck, i Cilli rungo kyrkklockorna midnatt, det var det vackraste klockspel någon af oss hört och jag har det ännu i mina öron. Såfva blef det naturligtvis ej mycket utaf, bänkarna smakade för mycket träd, och det var först mot slutet af resan som vi blefvo ensamma i coupeen.
Vi vore de enda som stego ur vid Adelsberg, det var rätt eget att så der från de största städer komma på rena bondlandet. Adelsberg är en obetydlig station snarlik Hallsberg. Stugorna äro hvitmenade, sanden på vägarna är hvit och af alla de kor vi mötte som fördes till sina betesplatser fans ej en enda brun, alla hvita. Klockan hade icke slagit 5, det hvar den allra härligaste morgon, men flickorna voro frusna och sömniga, blefvo efter lång väntan insläpta af en otreflig dörrvakt i ett ännu otrefligare hotell för att sitta och halfsåfva i en rökig sal. Jag gick ut och satte mig att rita af en gammal port och hörde då första gången i år Göken gala.
Efter att hafva druckit ett dårligt kaffe, sökte vi upp ett bättre hotell och nu sofva flickorna som bäst. Kl. 2 skola vi se grottan, fara härifrån kl. 6.

Efter en varm dag i Gratz sof jag ej en blund om natten på jernvägen det var så vackert att jag ej nändes taga bort någon tid dermed. Vi skulle äta vår middag innan vi gingo i Grottan men som vår kassa var skral hade vi ej råd att taga oss mer än en kopp boulion hvilket allt gjorde att vi efter tre timmars vandring i grottan kände oss litet knäsvaga.

… att jag de dagarna var så kropsligt ansträngd gör att jag nu mins allt, Adlersberg, resan dit och till sist det förfärligaste åskväder första natten i Triest, som någonting magiskt vidunderligt, ja som om jag gjort en titt in i en helt annan värld.

Grottan var upplyst af ett hundra åttio lågor vi voro nio personer Engelsmän Fransmän och Amerikanare och emedan vi ej voro fler kostade billietten 3,30 per, … lågorna förslogo föga i hvalv som voro 50 meter höga och vidsträkta som Gustaf Adolfs torg, med broar öfver ett djupt svart brusande vattenfall. Långt bort syntes en liten blå strimma, det var der vattnet utifrån flöt in i grottan, detta var första salen vi kommo in uti, sedan gingo vi i upp och ned krokar och krumbukter genom smala gångar och höga hvalf ”Gotiska domen, Ararats berg utför Semmeringsbanan” m.m. Allt efter som vi gingo fram flyttades ljusen. Det vidunderliga i bergets alla olika formation äro omöjligt att beskrifva.

Vi kommo till Triest vid niotiden der vi togo in på Hotell de la Ville och fingo ett rum högt upp men med utsigt åt Adriatiska hafvet. Det var vid 12 tiden vi vaknade af de förfärligaste åskknallar jag trodde i början att det var kanonskått hela huset skakade deraf,